Tag Archive | vasaloppet

Det där Vasaloppet

Igår skidade jag Sälen till Mora. Det var faktiskt trevligare än vad jag trodde, även fast jag hade en ordentlig dipp mellan 25-40 kilometer. I gengäld hade jag bara positiva tankar och riktigt bra flyt från 65 kilometer och in i mål.

Eftersom jag lämnade kameran i duschväskan finns inte ett enda bildbevis på mitt Vasaloppsäventyr. Däremot har Volvo bjuppat på en inte helt smickrande film, där det ser ut att gå lite trögt för 8010.

Det där snacket om att det är trångt i starten har jag alltid trott varit en skröna som folk använder för att putsa sina i övrigt halvkassa tider. Men utan ljug – de första tre kilometrarna tog ganska exakt 56 minuter!

Då det väl gick att åka skidor gick det faktiskt rätt hyggligt och jag stapplade i mål på 8:41. Klart över åtta timmar, som var någon slags målsättning jag hade satt upp utan att veta hur fruktansvärt långsam starten är. Å andra sidan är det ju en bit under nio timmar, som blev min nya målsättning då jag kollade klockan vid den första vätskestationen.

REFLEKTION: LÖPLOPP vs SKIDLOPP
Löplopp:
Alla får medalj
Alla får finishertisha
Det finns mer mat och dryck än du kan få i dig längs vägen
I mål väntar en smarrig goodiebag

Skidlopp:
”Här har du en mugg vatten – vi ses i mål! Kommer du topp tre får du eventuellt en medalj som minne.”

Slutsats:
Vi löpare är bortklemade.

Annonser

Första skidmedaljen

bessemer

I söndags var det genrep inför Vasaloppet. Och då plockade jag hem mitt livs första skidmedalj – en finfin deltagarpeng från Bessemerloppet 2017.

På grund av snöbristen fick Bessemerloppet plockas ner i år. Det blev 4×10,8 km istället för lite drygt 50 km. Synd, för jag skulle verkligen behöva testa en lite längre längd. Men ändå grymt imponerande att dom fick ihop det hela.

För min del blev det en ganska behaglig dag. Efter en trång inledningskilometer på åtta-och-en-halv minut fick jag ordentlig fart och stakade mig ikapp och om deltagare efter deltagare.

Möjligen gick det lite för lätt, för efter halva loppet började jag krokna. Men jag gjorde ändå en rätt stabil insats på toppvallade skidor och snittade på strax under fem minuter/kilometer.

Tiden var lite drygt 10 minuter för långsam för att jag skulle lyckas seeda mig framåt inför Vasan, så det är väl bara att inse att jag hör hemma i startled åtta. Samtidigt passade jag på att nedgradera min målsättning. Att göra Vasaloppet under åtta timmar känns inte riktigt rimligt, det borde snarare bli strax över åtta timmar. Fast det känns fortfarande helt okej för en kille som i november knappt kunde klippa en maxad kilometer på sex minuter.

Söndagsäventyr

Eftersom det är omkring fem månader sen jag testade att köra bil senast och jag dessutom behöver nöta ännu fler skidmil valde jag att förena nytta med nöje till ett litet söndagsäventyr igår.

Jag tog en bil och åkte på egen hand ut till Högbo.

De senaste gångerna jag har åkt skidor har jag lyckats trampa snett några gånger med vänsterfoten. Och det ska väl egentligen inte gå? Pjäxan sitter ju fast i sitt läge. Dessutom har det då och då känts som att jag stått direkt på snön. Då jag kom fram till Högbo insåg jag varför.

Min vänstra pjäxa var knäckt. Nästan hela sulan hade gått av ungefär där tårna börjar. Böjde jag lite på pjäxan såg jag rakt in i innersulan. Inte så underligt att det känt som att jag haft snö i pjäxan. Som tur var gick det att hyra pjäxor ute i Högbo för bara femtio spänn.

Då jag väl var klar och skulle hem fortsatte äventyret – jag kom inte in i bilen. Mitt nyckelkort vägrade att funka. Ett samtal till Sunfleetsupporten senare hade jag fått lära mig att inte lämna bilpoolsnyckeln i nyckelhållaren. Då avslutas tydligen bokningen. Lite snopet ifall jag hade blivit stående ute i Högbo med nycklar, mobil och cashes inne i en hyrbil som jag inte kunde komma in i. Men supporten fixade biffen. Plötsligt funkade nyckelkortet igen och jag kunde rulla hemåt.

Skidåkningen då? Jo tack. Jag valde att inte kolla på klockan, utan enbart lyssna på kroppen. Jag försökte hitta ett tempo som kändes lugnt och skonsamt. Och det tempot blev 4:34 min/km utslaget på 32 sköna kilometrar. Verkligen inte illa för att vara jag.

Kanske borde jag vara mer oroad över Vasaloppet. Men det är jag faktiskt inte. Så länge grejerna håller och jag petar i mig energi längs vägen kommer jag fixa det här utan större problem.

Glädjen över att inte längre vara utelåst…

img_4977

På träningsläger med teamet

Förra helgen var jag uppe i Frösö Park – Östersund – på träningsläger med Anna & Emil Sportklubb. För en åkare som nyss lärt sig tycka att det är kul att balansera på längdskidor var det ett perfekt upplägg: Två dagar med två teknikpass per dag + ett seedningslopp.

Planen är att jag om lite drygt en månad ska knäcka Vasaloppet för första gången.

Sen jag anmälde mig till Vasan har jag fått höra en rad olika varianter på ”Men det kan väl inte vara så svårt – du har ju konditionen” från en rad olika människor. Men samtidigt är det inte så satans enkelt.

Att skida i 8-9 timmar är en utmaning för alla. Oavsett kondition. Och som nybörjare har jag länge fått kämpa för varje meter. Det är inte skidåkning. Det är sluggeråkning. Kraft över finess. Vilja över kunnande.

Men som tur var bor jag i Gävle. Och det är nära Sandviken. Och Sandviken är nära Högbo. Och där finns det helt fantastiska skidspår. Till min tur hör även att jag är vän med Jocke. Och han gillar att skida i Högbo. Så sen i höstas har vi med jämna mellanrum varit ute i Högbo och nött. Längs vägen har jag utvecklats brutalt mycket. Men fortfarande rusar pulsen iväg läskigt snabbt då jag ska skida.

Jaja – träningsläger var det.

Då jag anmälde mig var jag rånybörjare, så jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske lite väl defensivt visade det sig. Och då de andra som var på min nivå snabbt hoppade upp i lägrets mellangrupp var det snart bara jag och de riktiga nybörjarna – dom som knappt stått på ett par skidor tidigare – som var kvar i gruppen. Det visade sig vara ett genidrag!

Under det sista passet i lördags var vi bara tre pers i min grupp. Tre pers + vår instruktör Kajsa. Det var som att ha en skid-PT. På 1,5 timmar utvecklades jag mer än på flera veckors nötande i Högbo. Kajsas småjusteringar gjorde att jag plötsligt fick betydligt mer punch och fart i stakningen. Helt obetalbart.

Innan vi åkte hem från Frösö Park fick alla som ville vara med i nypremiären av Östersund Ski Marathon. 42 km-klassen var dessutom ett seedningslopp inför Vasaloppet. Så det var aldrig något snack om saken, även fast jag aldrig tidigare hade åkt längre än 20 km.

Det gick helt okej. 3:18 h och en snittfart på omkring 4:40 min/km. Inte alls supersnabbt. Men i paritet med vad jag hoppas kunna hålla under merparten av Vasaloppet. Och av bara farten lyckades jag seeda mig fram två startled inför Vasan.

Nu har jag gått från att få starta längst, längst bak till att stå med 9-timmars åkarna. Men jag har en chans till – 19 februari går Bessemerloppet i fantastiska Högbo. En bra tid där och jag kommer ännu närmare att slippa krypa ut från starten i Sälen.

Bilden ljuger:

img_4940

Jag var visst på plats, även om jag råkade sova stående under vår photoshoot:

img_4940-2

Jag är ultra

Kortversionen av gårdagen: Först sprang jag dubbelt så långt som jag någonsin hade gjort tidigare. Sen sprang jag sex kilometer till. Och plötsligt var jag ute på upploppet i Mora.

Den klart längre versionen:
De senaste veckorna har jag vänt alla tankar och all energi inåt i förhoppning om att hitta någon slags dold superkraft. För hur skulle jag, som inte fått till tuffare långpass än 40k, annars överleva Ultravasan med hedern i behåll? Då jag strax innan 05:00 klev in i startfållan i Sälen hade jag fortfarande inte hittat den där superkraften. Jag var inte nervös. Jag var livrädd. Jag var så rädd att magen inte ville vara med under de första milen.

Vändningen kom strax innan Risberg. Då jag efter 30 kilometer kom på mig själv att tänka Shit vad härligt att få springa lite stig igen, då vi lämnade en grusväg för lättare traillöpning insåg jag att det faktiskt var doable. Att jag faktiskt kunde knäcka Vasaloppet. Det var där och då som min superkraft dök upp.

Det kanske låter konstigt, men Ultravasan var både enklare och svårare än vad jag trodde. Enklare på så vis att jag utan större problem kunde tänja på mina egna gränser och prestera avsevärt mer än vad jag någonsin varit i närheten av. Svårare på grund av känslan av maktlöshet då kroppen rätt snabbt plockade bort alla växlar, utom den absolut långsammaste. Det gick liksom inte att förmå benen att röra sig snabbare.

Efter magkaoset i början flöt allting på superfint fram till 70k. Då kom den enda egentliga dippen. Jag och tjejen som jag sprang med passerade person efter person som hade gett upp och börjat gå. Och vid en minimal backe gav även jag upp. Jag tackade mitt sällskap för hjälpen och önskade henne lycka till. Men då jag kom över krönet och såg att hon inte låg alltför långt framför insåg jag allvaret – om jag inte sprang ikapp henne och fick sällskap skulle jag inte få fart på benen igen. Och även om det gjorde ont att börja springa på nytt kändes det som ett klart bättre alternativ än en tvåmilapromenad. Att bryta efter 70k var aldrig aktuellt.

Den här tjejen sprang jag före, efter och bredvid i ungefär två mil mellan 60-80k. Hade det inte varit för henne hade jag säkerligen vikt ner mig. Och jag är sjukt tacksam över hennes smittsamma styrka. Jag hoppas verkligen att hon höll hela vägen och krossade målsättningen på elva timmar. Själv hittade jag oanade krafter på slutet. Med nio kilometer kvar fick jag hemlängtan och ökade takten. Att få springa om alla dom som gick gjorde mig bara starkare och starkare.

Den sista kilometern var en emotionell berg-å-dalbana. Nio månaders slit. Så många träningstimmar. Allt tvivel. Och plötsligt var målet inom räckhåll. Människorna som hejade. Tårarna som trängde fram. Och då jag på upploppet hörde någon ropa mitt namn och sträcka fram näven för en high five. Plötsligt dök en sista liten kraft upp. Jag lyckades räta på kroppen, höja huvudet och öka takten. Klart som fan att ett ultralopp förtjänar en ultraspurt.

Innan: Trött, sammanbiten och livrädd kille velar över klädvalet i Sälen.
IMG_3563

Efter: En sjukt nöjd snubbe som lovar sig själv att tänka två gånger innan nästa idiotutmaning.

IMG_3560

Fail: Vasaloppsutmaningen

Vasaloppslöpning

Jag är osäker på om jag föddes med hybris eller om det är något som jag har odlat längs vägen. Men till skillnad mot för dom som ser hybris som en dålig egenskap anser jag det vara en stor tillgång. Min hybris har vid upprepade gånger fått mig att överskatta min egen förmåga. I stället för att se saker som omöjliga har jag uppfattat dom som klart realistiska. Att jag sen failar då och då kvittar egentligen, så länge som jag i alla fall har tillräckligt mycket hybris för att våga testa.

I dag slog hybrisen till igen. Trots lite väl många öl på gårdagens Thåströmkonsert och lite väl få timmar sömn var jag på gymmet i god tid för Vasaloppsstarten i morse. Originalplanen var att springa på löpbandet från start tills dess att segraren nådde fram till Mora. Men den putsades – fem minuters paus per timmes löpning lades in på agendan.

Lagom till start hade jag packat upp min Vasaloppsbuffé inklusive ombyte bredvid löpbandet:
Vasaloppsbuffé

Den första timmen var inget problem. Efter en långsam uppvärmningsjogg ökade jag tempot med jämna mellanrum utan att det någonsin blev alltför tufft. I den första pausen blev jag tvungen att sätta mobilen på laddning. Så i stället för att lyssna på Radiosportens Vasaloppssändning fick jag springa till gymmets deluxemix. Men det var inget problem.

Då jag däremot klev på bandet igen efter den andra femminuterspausen var känslan helt annorlunda. Benen var stumma. Det fanns inget klipp i steget. Allt kändes tungt. Jag härdade ut i 15 minuter. Sen kastade jag in handduken.

Att knäcka 40k med 21k som längsta distans hittills i år visade sig lite väl omöjligt. Visst. Jag hade nog kunnat bitit ihop i några kilometer till. Men det kändes rätt att kliva av efter 25 kilometer.

Vasaloppsutmaningen blev en fail. Fast å andra sidan var jag knappast ensam om att bryta årets Vasalopp.