Archive | september 2015

Facit: Vecka #39

Måndag: Trailintervaller 3x3x300 m + 9k transportlöpning (Runacademy)
Tisdag: Intervaller 3×2000 m + 5k (löparklubben)
Onsdag: VILA
Torsdag: VILA
Fredag: Intervaller 12×200 m + 5k (löparklubben)
Lördag: CxWorx + 11,5k
Söndag: Styrka – höft + bål

Långt från Lidingö

I morse var det inte bara fysiskt jag befann mig långt från Lidingö. Även psykiskt var jag milsvis bort. Klockan 09:00 stod jag nyäten och ombytt där hemma. Och plötsligt fick jag för mig att jag skulle gå och lägga mig igen.

Till sist vann förnuftet över lättjan och jag pallrade mig iväg till gymmet. Lite drygt en timme senare var det dags igen. Jag började fundera på att skita i det inplanerade löppasset, för att i stället gå hem och käka pannkakor. Återigen segrade förnuftet. Men den segern satt väldigt långt inne.

I dag gjorde jag comeback på CxWorx. Och det märktes att jag skolkat väldigt länge. Någonstans tycker jag att jag hållit igång med bålträningen. Men redan i den första låten märkte jag att magen inte riktigt ville cruncha sig fram hela vägen. Därifrån blev passet en enda lång utmaning mot utmattningen. Kul! Nu kanske jag äntligen får tillbaka peppen på att göra åtminstone ett Cx-pass i veckan.

Dagens löppass var ett väldigt lugnt återhämtningspass. Jag körde 11,5k i knappt 6:00-tempo och verkligen njöt av vädret. Som en hommage till alla vänner och bekanta som körde betydligt hårdare i Lidingöloppet i dag körde jag en extra vända upp för min kära Åkermanskulle.

aillis20150926170523

Materiallöpare

aillis20150923184555

Träningsfri onsdag till förmån för tvättkväll. Just nu ligger supertröjan och fräschar till sig i maskinen.

Sen jag skaffade supertröjan – en rätt tajt långärmad sak från Craft, som håller exakt rätt temperatur oavsett väder – har jag inte gjort ett enda lopp utan den. Efter att den burit mig framåt i mara, halvmara och ultra har den blivit som en slags snuttefilt. Nu är frågan om den ska få kröna säsongen med att följa med till New York också.

Damn it! Jag ska till New York och springa. Med lite drygt fem veckor kvar till avfärd är börjar peppen bli riktigt stor. Den stora frågan är om jag ska inleda eller avsluta med Jay-Z.

Delad glädje ger ökad fart

Alltså tänk. Fram till för knappt ett halvår sen tyckte jag att löparklubbar var töntiga och att grupplöpning kändes lamt. Så mycket jag har missat på grund av den inställningen.

Efter gårdagens Runacademy gjorde jag premiär på Hemlingby Löparklubbs tisdagsintervaller i dag – i normala fall brukar jag bara vara med på de kortare fredagsintervallerna. Det var 3×2000 meter som stod på agendan. Det kanske inte låter så tufft, men det är en rätt trixig distans.

2000 meter är inte tillräckligt långt för att hålla igen och fisa i starten. Samtidigt är det långt nog för att man ska kunna stumna till rejält. Särskilt då de körs i Hemlingby, där spåret avslutas med 500 meter uppför.

Efter den första intervallen kände jag mig lugn och fin. Knappt ansträngd. Men klockan indikerade något annat, så jag var tvungen att fråga dom andra. Men jo – vi hade hållit 3:45-tempo. Det andra varvet gick i samma fart och det kändes fortfarande superfint i förhållande till det tempo vi trots allt hade hållit.

Inför det tredje varvet var det några som tacklade av och vi var tre stycken som tampades. Jag höll på att hakas av omgående. Men jag kämpade på. I varje uppförsknix tappade jag, för att kunna ta igen det i nedförslutningarna. Efter halva varvet drog en av de andra ifrån och jag hamnade i mitten.

Löpningen kändes seg och ineffektiv. Allt som varit så lätt tidigare var klumpigt och gick långsamt. Och ett litet tag funtade jag på att bryta ihop och gå den sista biten. Men jag bet ihop och även om benen var blytunga under den sista uppförskörningen så tog jag mig i mål med äran något så när intakt. Det var då jag insåg det – avslutningsintervallen hade gått ännu snabbare.

Att göra 3×2000 meter på strax under 3:45 i snitt är way bortom min egentliga kapacitet. På egen hand hade jag varit minst tio sekunder långsammare per kilometer. Men det är ju det som är poängen med gruppträning. Det sporrar och triggar. De andras energi smittar av sig och letar sig in i krafter som sällan annars släpps fram.

Jag är ingen vidare pannbenslöpare. Jag är ofta defensiv och viker ner mig i förtid. Men jag är en rätt hygglig man-mot-man-löpare. Och det ska jag fan ta fasta på. Viva grupplöpningen. Det lär bli fler tuffa tisdagsintervaller framöver.

Med superlätta ben i skogen

Efter förra veckans Runacademyskolk var det traillöpning som stod på agendan i dag. Eller kanske snarare trailintervaller. Vi körde 3x3x300 meter. Och benen kändes rent oanständigt lätta. Stock. Sten. Rot. Fötterna trippade snabbt och benen flög lätt över alla hinder.

Tyvärr var det så smala stigar att vi fick springa på led. Och jag var aldrig först ut i något led, så jag fick inte trycka i ordentligt och känna exakt hur lätta benen var. Fast det var kanske lika bra – det var så mycket mossa att det nog var lätt att halka om tempot trissades upp till max.

Fast oavsett farten i skogen blev det ett rätt bra pass – lugn löpning fram och tillbaka till Hemlingby (cirka 4,5k enkel resa) + de nio intervallerna var rätt lagom.

Då livet kommer emellan

Ibland glömmer jag bort att jag började löpa för att jag inte hade så mycket annat för mig. Och då blir jag frustrerad när livet kommer emellan, så att jag inte hinner/pallar sticka ut och springa.

Sen lördagens halvmara har jag varit helt uppsnurrad i annat. I söndags storskördade jag i skogen och i måndags var det fotboll: Gefle vs Djurgården. I tisdags drog jag på övernattningskonferens och i torsdags åkte jag ner till Stockholm för 2,5 timmar U2 på Globen. I går hade jag lite styr inför att jag ska spela musik på ett bröllop. Och i dag är det dags för själva bröllopet.

Det lämnar mig bara onsdagen. Då var jag ner till allén i Boulognern. Intervaller, 8×400 meter, stod på menyn. Och det var lite blandade känslor. De första gick kanon. Men sen började kroppen spöka. Det högg till i sidorna. Någon liten sketmuskel fick spelet och började ticsa. Andningen hängde inte riktigt med. Och pulsen rusade upp-å-ner som en skenande jojo. När jag kom hem insåg jag att det fanns orsak till allt kroppen stretade emot. De första fyra intervallerna hade gått klart snabbare än vad jag egentligen har kapacitet för.

Är jag inte alltför bröllopssliten i morgon ska jag ta en liten skön avkopplingsrunda. Sen ska jag vara back on track nästa vecka. New York Marathon närmar sig och det finns som bekant inga dåliga väder. Bara dåliga löpare.

I en dunkel och skum allé i Boulognern letar jag förgäves efter storformen:

aillis20150919113652

1:30:besvikelse

Stockholm Halvmarathon

Långt i bakgrunden springer en pannbandslöpare med kycklingben och funtar på om det inte är läge att höja tempot.

Stockholm Halvmarathon blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Tydligen motionssprang jag de första fem kilometrarna i ett så lågt trivseltempo att det inte gick att räta upp. I stället för att slå personligt rekord gick jag in på 1:30:30 och hamnade lite drygt 100 placeringar sämre än förra året.

Men även om resultatet blev så där finns det en del sköna saker som jag tar med mig:

  1. Jag fick springa om Promoe på Södra Mälarstrand (jag vände mig bakåt, ropade Long Distance Runner och gjorde tummen upp). Kändes stort.
  2. Jag kände mig väldigt stark i kroppen. Ingen ostbågehållning här inte.
  3. Mitt nya löpsteg blir bara skönare och skönare.
  4. Jag älskar verkligen känslan av att få springa i mina Saucony Kinvara.
  5. Den nya bansträckningen var riktigt trevlig.
  6. Att få avsluta med en tempohöjning till 3:45 min/km var rätt mighty.

Nä. Målet att gå under 1:29 på halvmaran får föras över till 2016. Nu blir det hårdträning inför New York Marathon i november. Blir kroppen än starkare och benen än rappare tills dess, kan det bli ett ruggigt roligt lopp.