Tag Archive | träningsläger

På träningsläger med teamet

Förra helgen var jag uppe i Frösö Park – Östersund – på träningsläger med Anna & Emil Sportklubb. För en åkare som nyss lärt sig tycka att det är kul att balansera på längdskidor var det ett perfekt upplägg: Två dagar med två teknikpass per dag + ett seedningslopp.

Planen är att jag om lite drygt en månad ska knäcka Vasaloppet för första gången.

Sen jag anmälde mig till Vasan har jag fått höra en rad olika varianter på ”Men det kan väl inte vara så svårt – du har ju konditionen” från en rad olika människor. Men samtidigt är det inte så satans enkelt.

Att skida i 8-9 timmar är en utmaning för alla. Oavsett kondition. Och som nybörjare har jag länge fått kämpa för varje meter. Det är inte skidåkning. Det är sluggeråkning. Kraft över finess. Vilja över kunnande.

Men som tur var bor jag i Gävle. Och det är nära Sandviken. Och Sandviken är nära Högbo. Och där finns det helt fantastiska skidspår. Till min tur hör även att jag är vän med Jocke. Och han gillar att skida i Högbo. Så sen i höstas har vi med jämna mellanrum varit ute i Högbo och nött. Längs vägen har jag utvecklats brutalt mycket. Men fortfarande rusar pulsen iväg läskigt snabbt då jag ska skida.

Jaja – träningsläger var det.

Då jag anmälde mig var jag rånybörjare, så jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske lite väl defensivt visade det sig. Och då de andra som var på min nivå snabbt hoppade upp i lägrets mellangrupp var det snart bara jag och de riktiga nybörjarna – dom som knappt stått på ett par skidor tidigare – som var kvar i gruppen. Det visade sig vara ett genidrag!

Under det sista passet i lördags var vi bara tre pers i min grupp. Tre pers + vår instruktör Kajsa. Det var som att ha en skid-PT. På 1,5 timmar utvecklades jag mer än på flera veckors nötande i Högbo. Kajsas småjusteringar gjorde att jag plötsligt fick betydligt mer punch och fart i stakningen. Helt obetalbart.

Innan vi åkte hem från Frösö Park fick alla som ville vara med i nypremiären av Östersund Ski Marathon. 42 km-klassen var dessutom ett seedningslopp inför Vasaloppet. Så det var aldrig något snack om saken, även fast jag aldrig tidigare hade åkt längre än 20 km.

Det gick helt okej. 3:18 h och en snittfart på omkring 4:40 min/km. Inte alls supersnabbt. Men i paritet med vad jag hoppas kunna hålla under merparten av Vasaloppet. Och av bara farten lyckades jag seeda mig fram två startled inför Vasan.

Nu har jag gått från att få starta längst, längst bak till att stå med 9-timmars åkarna. Men jag har en chans till – 19 februari går Bessemerloppet i fantastiska Högbo. En bra tid där och jag kommer ännu närmare att slippa krypa ut från starten i Sälen.

Bilden ljuger:

img_4940

Jag var visst på plats, även om jag råkade sova stående under vår photoshoot:

img_4940-2

Annonser

En vecka senare

Då jag vaknade upp till ännu mer regn i morse kändes det smått absurt att det bara var en vecka sen jag åkte hem från värmen på Fuerteventura. Det känns snarare som att sommarens träningsläger på Playitas ligger en hel livstid bort. Tur då att jag kunnat leva den livstiden på boosten av en perfekt avslutningsdag.

Först stack jag och T, som jag träffade under Lighthouse Run, ut på morgonlöpning i bergen. Vi tog det lugnt och skönt och avverkade drygt 400 höjdmeter på knappt en mil i avslappnat tempo, där vi tillät oss att stanna upp och kolla på den grymma utsikten.

IMG_3482

IMG_3483Sen slappade jag järnet vid poolen och läste ut Bea Uusmas finfina Expeditionen: Min kärlekshistoria. När det blev för varmt för poolen och jag var för pigg för siesta testade jag fiskspa. Det var rätt märkligt. Och det gav kanske inte den effekten som jag hade toppats på. I ärlighetens namn fick jag lite dåligt samvete över att de stackars söta fiskarna skulle suga på mina skabbiga fötter.

IMG_3503

Men fiskar, berg och fina faktaböcker i all ära – dagens highlight var ändå Captain Crawls bravader.

Då jag kom till Playitas hade jag aldrig någonsin crawlat (visst – något armtag hade jag tagit utan att fatta vad jag försökte uppnå). Men två lektioner och några solopass senare hade jag fått till något som nästan skulle kunna uppfattas som crawl av en tillräckligt oobservant åskådare. Och strax innan hemfärd drämde jag till med nytt personligt rekord – 30 meter utan stopp. Håller jag den här utvecklingskurvan borde jag kunna knäcka Vansbrosimningen år 2136.

IMG_3501Trots att löpmängden blev lite mindre än väntat – det gick helt enkelt inte att motivera sig till långpass i värmen – blev träningslägret på Playitas helt perfekt:

  • 6 löppass
  • 5 simpass
  • 3 gympass
  • 2 lästa böcker
  • Sjuka mängder nyttigheter

Tillbaka på Playitas

Jag tröttnade ihop totalt på regn och gråa dagar, så jag gjorde precis som förra året – bokade en soloträningsresa till Kanarieöarna. Kanske fantailöst. Definitivt välförtjänt. 

I går när jag kom fram var jag rätt klubbad och valde vila framför träning. I morse då jag kom ner till frukosten och insåg att många redan hade tagit en morgonrunda insåg jag att det bara var att sätta igång. 

Ett tungt benpass på gymmet innan lunch följdes upp med en löptur innan middagen. 

Dom flesta som har varit på Playitas känner nog till The Lighthouse-rundan – 13,5 km backlöpning för att ta sig fram och tillbaka till en fyr högt upp på en klippa. 

Jag sprang aldrig den här rundan förra året, men nu ville jag testa den inför morgondagens tävling på samma sträcka. Hel-ve-te! Vägen upp gick ordentligt långsamt. Och då jag försökte överkompensera genom att springa desto snabbare utför tog jag slut totalt. 

Min tid från i dag hade placerat mig näst sist i förra veckans tävling. Hur någon kan göra den där djävulsklättringen på under en timme övergår allt förstånd. 

Jaja. Jag för väl njuta av utsikten medan de andra springer åttor runt mig i morgon. 

  

Hultsfred Training Camp 2015

Efter två dagars regnsemester hemma i Gävle fick jag nog och hoppade på tåget för en favorit i repris – Hultsfred Training Camp. Det är grymt lyxigt att kunna bränna ner till Hultsfred, låna en lägenhet och blanda träning med konserter och gamla vänner.

Direkt då jag kom ner igår svidade jag om och gav mig ut på upptäcktslöpning. Planen var att springa runt sjön Hulingen. Fast jag kom helt fel och fick sikta in mig på andra upplevelser. I stället blev det 17k långsamlöpning längs ett gammalt smalspår.

Smalspår

Tyvärr så såg det mer idylliskt och skönt ut än vad det egentligen var. Solen sken i typ 30 sekunder (lika bra att plocka fram kameran då) och med ojämnt lagda syllar i mer eller mindre förfallet skick blev det en ganska ojämn löpning. Men det är ändå alltid nice att få en ny utsikt.

Idag har jag slappat deluxe innan jag tog tag i dagens pass: Maxstyrka + intervaller.

Maxstyrkepasset blev lite förkortat på grund av trängseln på gymmet. Men under det korta passet hann jag ändå med att persa i benböj – 75 kilo är jag numera god för. Något som impade på några bicepspumpande gymnasiesnubbar. Intervallerna blev en kombination av fart och backe. Jag satte ihop en liten runda med 200 meter asfaltslöpning följt av en ganska fin skogsbacke. Med lite joggingvila på väg tillbaka blev varje varv omkring 800 meter. Och efter tio varv var jag mer än beredd att lägga ner och gå hem till min finfina övernattningslya:

IMG_3417

Race day

I går var det race day. Det veckovisa hotellmästerskapet på Playitas gick av stapeln. Fem eller tio kilometer och ett fåtal hugade löpare, som kände för att slåss mot eftermiddagsvärmen.

I och med att jag är på sportsemester och inte har särskilt många måsten på agendan valde jag att ladda upp like a pro. Uppstigning 08:00. En långsam morgonlöpning à fem kilometer. Dusch och sen en ännu långsammare frukost. Därefter helkroppsmassage med fokus på det högerknä som börjat strama en del på slutet. Lite sol, bad och läsning. En väldigt sen salladslunch följt av siesta.

Då väckarklockan ringde efter siestan var jag fortfarande rätt dåsig. Men det gick snabbt över när jag fick börja värma upp. Och efter hand dök löparna upp vid starten. Tre tjejer och ett tiotal snubbar. I 10k-klassen var vi endast en tjej och fem killar som kom till start.

I starten var det en av 5k-killarna som rusade på som satan. Själv tog jag det lugnare, lade mig i mitten och såg till att ha överblick över täten. Jag försökte hitta ett jämnt och skönt tempo. Som tur var kollade jag inte av Nike+, för psyket hade inte gillat att den första kilometern gick i 4:09-tempo.

Vägen upp till vändpunkten vid 2,5k avslutades med en lång och seg uppförsbacke. Där gick jag ikapp och förbi den senare damvinnaren på 5k och i den efterföljande utförslöpningen, som inledde hemvändandet på första varvet, räknade jag till cirka 28 sekunder efter ledaren.

Vid varvningen för 5k klev två av killarna före mig av och jag gick ut som trea i milloppet. Jag låg cirka 10 sekunder efter tvåan och planen var att jobba ikapp honom under den kommande kilometern, ligga i rygg under uppförskörningen och sticka ifrån direkt efter 7,5-passeringen.

Men jag kom ikapp alldeles för snabbt. Och han såg så sliten ut. Det kändes inte lönt att lägga sig i rygg. När jag testade att trycka på lite släppte han direkt. Därifrån och in i mål var jag ensam mot tröttheten.

Den 41-årige fransmannen framför mig fanns det inte mycket att göra åt. Även om jag knappade in några sekunder var han totalt ohotad. Och i mål var jag det också – luckan bakåt hade vuxit sig ganska stor.

Den preliminära tiden blev 41:22. Det hade räckt till en seger förra veckan. Å andra sidan var det någon 17-åring som tryckte in en fenomenal 36:nånting-tid veckan före det. Så en andra plats kändes ändå väldigt hedrande.

Snittet blev 4:05 minuter/kilometer med 4:25 som långsammaste kilometer och avslutningen på 3:44 som snabbaste notering.

4:05 ligger klart under min måltid på Stockholm Halvmarathon, så farten kanske trots allt finns där. Då ska jag å andra sidan dubbla distansen plus röra mig i tusenfalt större trängsel. Det känns för tidigt att ge upp. Men det är ett riktigt, riktigt tufft mål jag satt upp.

En sjukt sliten tvåa:
Förlorare

…och ett helt oberört vinnarpar:
Vinnare