Archive | april 2015

Racerapport: Vildsvinet

Jag gillar Vildsvinet i Sollentuna. Det är lagom stort. Lagom långt. Lagom krävande. Och det brukar gå lagom bra. Då jag förra året debuterade i Vildsvinet var jag i superform. Jag hade nyligen gått sub 40 på milen, långpannorna flöt på och jag var fysiskt starkare än vad jag någonsin varit. Då jag återvände i går var känslan en annan – jag hade nästanvilat i två veckor på grund av en överansträngning och det var väldigt länge sedan jag nitade en mil senast. I år blev banan 9,8 kilometer i stället för nio blankt. Tydligen hade ursprungsbanan varit alldeles för torr, så för att få in lite gegg och kamp hade den dragits om. Det tror jag inte riktigt på, för det fanns ordentligt med gyttja och vadande längs banan. Lite bakvänt var det den första kilometern som kändes värst. Direkt efter start rusade pulsen och benen kändes tvärtunga, trots att jag öppnade i ganska makligt tempo. Inte kändes det lättare då vi tidigt i loppet skulle uppför den tvärbranta Väsjöbacken. Men sen släppte det liksom. Från två kilometer och in i mål kändes livet rätt gött. Och det trots att jag vurpade två gånger och skrapade upp mig en del. Trailpartierna kändes skitroliga och gyttjan gjorde mig inte alltför mycket. Jag sprang ikapp och om. Jag hade flytet. Jag tror det var kring 6 kilometer som jag kom ikapp en kille, vars rygg jag hade sett lite väl länge. Jag trodde att han skulle släppa direkt och blev rätt förvånad då han svarade. Sen sprang jag med honom hela vägen in i mål. Tillsammans kom vi även ikapp damtvåan. Tyvärr lyckades vi inte hjälpa till att dra fram henne till segern – det var lite för långt fram till ettan för det. Speaking of långt fram till ettan. Jag var rätt nöjd med 51:06 minuter och en 21:a plats. Men att komma över 12 minuter efter segraren på ett 9,8-kilometerslopp känns rätt tungt. Hur i helvete Nicolas Simonin kunde knäcka den här banan på under 39 minuter fattade jag inte alls – förrän jag läste att han var landslagsorienterare. Visst – inte i det svenska landslaget. Men ändå. Före starten träffade jag Sebastian, som jag inte hade sett på hur många år som helst. En gång i tiden inspirerade han mig att skaffa min första mobil med surfmöjlighet. Och nu hade jag tydligen inspirerat honom till att sista minuten-anmäla sig till Vildsvinet. Och därmed känns det som att vi har jämnat ut inspirationskontot. Känns bra att ha reglerat den skulden. Just nu känns det inte alls lika kul som det gjorde på banan i går. Det överbelastade knät ömmar på och känns svagt. Men det kommer krävas bra mycket mer än ett ömmande knä för att jag inte ska återvända till Vildsvinet även nästa år.

Annonser

Tjåckis-Håckis

Chokladbollar

Min kiropraktor har rekommenderat mig att köra mer tung styrka, så att jag ska orka springa utan att få krånglande knän. Och i den tunga styrkans spår kommer nya rekord. I dag gick jag upp till 65 kilo på både benböj och marklyft. Sjukt trevligt med tanke på att det innebär 1x min egen kroppsvikt – trodde jag.

Då jag efter passet vägde mig kom chocken – jag har gainat tre kilo och väger numera 65,7 kilo. Och då är det inte muskler vi snackar om. Nä, jag har på allvar fått en liten mage som putar ut.

Huruvida det handlar om att jag A) varit alltför stillasittande sen kiropraktorn rådde mig att ta en paus från löpningen eller B) börjat småsnaska lite väl mycket sen jag slutade snusa låter jag vara osagt.

Nu har Tjåckis-Håckis börjat agera. Troligtvis kommer jag inte kunna rå på småsnaskandet. Däremot kan jag ju styra vad det är jag snaskar på. På jobbet har jag skapat ett litet nyttighetslager och i kylen har jag sen en timme tillbaka ett fat raw chokladbollar (fast 100% raw kan dom ju inte vara med tanke på att ingredienskaffet var kokat).

Jag älskar illusionen av att vara nyttig. Dagens recept blev det här.

Hipstergymmet

Det finns de som tror att crossfit är hipsterträning. Tänk om. Vill du vara träningshipster 2015 är det amishgym som gäller.

Det här blev en väldigt tung vecka. I måndags gav min kiropraktor mig råden att tagga ner på löpningen lite, eftersom han misstänker att mitt strulande kring högerknät beror på en överbelastning. Och innan jag ens hann bokstavera a-l-t-e-r-n-a-t-i-v-t-r-ä-n-i-n-g låg jag hemma i feber och kände mig ömklig.

Efter två feberfria dagar gjorde jag äntligen comeback i dag. Jag och Franke skulle simma. Men en liten kommunikationsmiss gjorde att jag blev solo på badhuset. Och det var kanske lika bra det, för då slapp jag bli stressad och kunde brösta på i min egen takt. Men simningen var bara en uppvärmning för dagens ordentliga pass – stenröjning på en ö ute i Harkskär.

Min vän Perkele ska få el i sommarstugan. Och det är ju posotivt. Det negativa är att han måste gräva ett 97 meter långt dike på en ö som egentligen mest är en stenhög hophållen av grova rötter.

Beväpnade med spadar, spett och korphackor gick vi lös. Och det kändes rätt coolt faktiskt. Genuint satans kroppsarbete à la 1800-tal. Det som inte var fullt lika coolt var hur långsamt det gick. Varje meter vi gjorde var en mindre kamp. Men vi tog oss framåt i alla fall. Och längs vägen kände vi oss som kommunens största überhipsters. Helskägg är fortfarande det nya helskägget. Men frågan är om inte korphacka är den nya surdegen.

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Dan före raceday

En väldigt händelserik vecka:

  • Testat tabata + fått en ny löparpolare på Runacademy.
  • Varit till kiropraktorn och fått reda på att jag inte har några knäproblem (problemen sitter i höft och fot – jag är klen).
  • Provsprungit halvmaraspåret i Gävle tillsammans med Hemlingby Löparklubb.
  • Betat av snabba intervaller + snackislöpning tillsammans med Haag.
  • Försökt korrigera löpsteget för att slippa vadstumhet.

Men allt det kvittar, för i morgon är det raceday. Säsongspremiär!

Just nu sitter jag på tåget ner till Hultsfred för lite möten och socialt häng. Men den stora anledningen är Vårstafetten i Målilla. De två senaste åren har jag sprungit för Hultsfreds IT-kontor, men i år blev jag värvad till Hotell Hulingens nystartade lag. Målsättningen är att spöa taxichaufförerna från Målilla. Men det kan bli ordentligt tufft – förra året snittade dom under 4:00 min/km.

I år blir det en kortare sträcka (5,7 km) jämfört med fjolårets 7,5 kilometer. Men det gör mig bara mer nervös. Distanser kring fem kilometer har jag inget förhållande alls till. Hur hårt ska jag gå ut? Hur mycket orkar jag? Vad är en vettig snittid? Hur ska jag göra för att inte gå ut för hårt?

Som en extra nervositetsbonus kör jag sista sträckan. Det blir målgång på kolstubb inför publik. Visst, det brukar inte vara någon storpublik. Men ändå – jag vill ju gärna visa upp lite raketbränsle för dom som ändå är på plats. Samtidigt – vad är en bra finnish värd ifall snittiden blir för hög?

Känner jag mig själv rätt kommer det bli en kamp mot min egen hybris: Alldeles för kvick förstakilometer och en övertro, som gör att jag anser mig vara tillräckligt bra för att ta rygg då löparna från den längre elitklassen kommer ifatt. Och sen en mycket, mycket lång andra halva.

Jaja. Vi får se. Kul att säsongen officiellt kickar igång i alla fall, även fast jag gärna skulle velat ha haft ytterligare två månader grundträning i benen.

Första intryck av Saucony Omni 13: …och tröttheten!

Saucony Omni 13

I går och i dag har jag varit ute och testat mina nya, snygga Saucony Omni 13. Tanken är att det är dom som ska bli mina huvudskor. Det är dessa skor som ska få mig att knäcka maran och kapa mina kilometertider. Och det är säkerligen ett par helt suveräna skor. Men de första intrycken präglas av något helt annat – trötthet och en känsla av att vara helt kass.

I går körde jag 8,5k + 10 stycken backar. I dag blev det 10,8k. Bägge gångerna i makligt tempo. Och bägge gångerna med samma resultat: Längs vägen fick jag pausa för att stretcha och massera. Vaderna tar helt enkelt slut. Och som den medgångslöpare jag är har det fått mig att funta på om jag också är slut.

Kan det verkligen gå så här snabbt att falla ur och tappa både styrkan och konditionen?

Till morgondagens Runacademy får mina Asicstrotjänare göra comeback. Under tiden har jag ställt Omni 13 på kakelungens altare. Tänkte att om jag tillber och bränner av lite doftljus kanske löpargudarna blidkas. Då kanske jag belönas med styrkan att bemästra mina nya skor.

På plussidan: Slingan över järnvägsbron bort mot Gävle hamn har blivit helt tom. Det finns ingen annan stans i stan som det är lika lätt att känna sig som Rocky. Kommer nog bli många rundor där i år.

Målsättningar 2015

Jag har inte velat erkänna det fullt ut för mig själv. Men jag har ett startnummer till Ultravasan, så det är väl lika bra övertyga skallen om det som hjärtat och lungorna redan är inställda på: Fjolårets maratonsatsning har ersatts av en ultrasatsning 2015.

Det känns rätt osäkert huruvida jag kommer nå hela vägen och lyckas dubbla min längsta löptur ever. Å andra sidan stapplade jag mig ju i mål på Stockholms Stadion förra året. Och det var ju en dubbling jämfört med året innan. Så helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Målsättningar för 2015:
* Under 3:20 på 1 km.
* Under 19 minuter på 5 km
* Under 39,5 minuter på 10 km
* Under 1:29 på halvmara
* Under 3:30 på helmara
* Lära mig pistolsquats
* Genomföra Vildsvinet
* Genomföra Stockholm Maraton
* Genomföra ett ultralopp

Lyckas jag med det och fortfarande tycker det är roligt att springa framåt hösten ska jag med glädje börja titulera mig som löpare.