Archive | januari 2014

Knätest #3

För bara någon vecka sen ömmade det där förbannade högerknät bara jag ens funderade på att gå nerför en trappa. Och i går kunde jag köra fem kilometer löpband i slötempo utan mer än någon enstaka liten stickning längs vägen.

Nu vet jag att det alltid är för tidigt att ropa hej. Men just nu känns det så grymt skönt. Det känns som att jag äntligen är på rätt väg. Det finns en väg tillbaka.

I kväll var tanken att följa upp gårdagens löpning med ett pass crosstraining. Men då jag dök upp på gymmet var passet redan fullbelagt. Så jag körde intervallrodd (3×500 meter), de små benmusklerna samt lite mage. Sen mellanlandade jag för lite middag innan jag och Franke tog en kilometer simning.

Somnar jag inte gott i kväll kommer jag aldrig göra det.

Knätest x2

Efter att inte sprungit en enda meter på 16 dagar testade jag i dag att köra en väldigt lätt, kort och långsam uppvärmningstur på löpbandet. Det blev två kilometer med så minimal knäkänning att det kändes som en episk seger. Kan det verkligen vara så att jag äntligen, äntligen börjar komma närmare en lösning på den här alltför långa följetången? Kan det verkligen vara så att all stretching börjat ge resultat?

Efter uppvärmningen körde jag lite rygg och axlar. Och tanken var att det skulle vara dagens träning. Men på tåget hem från Stockholm blev jag nyfiken på vad knät egentligen tål just nu, så jag gled in på gymmet. Det blev 30 minuter spinning samt ett corepass.

Efter den här tisdagsdubbeln känner jag mig lite spak. Men samtidigt sjukt nöjd. Den enda knäkänningen kom i början av spinningpasset, då jag körde med lite väl låg belastning och mest vevade runt. Men så fort jag växlade upp och hittade ett mer vettigt tempo försvann all oro från knät.

Två knätest. Två godkända resultat.

Facit: Vecka 4

Måndag: Axlar, rygg, mage
Tisdag: 20/20 – crosstrainer + gåband & mage
Onsdag: 2×500 m rodd + lätta benpasset
Torsdag: Vila
Fredag: Allroundpasset + 30 min spinning
Lördag: Grit Strength
Söndag: Vila (fast med en naturskön långpromenad)

Kommentar: Min andra av två löpfria veckor.

How bad do you want it?

How bad do you want it? är taglinen för de nya Grit-passen som Må Bättre här i Gävle började köra efter jul. Och efter mitt första försök med Grit Strength är jag benägen att säga Not bad enough

30 minuter. Några rätt enkla övningar. Men högintensiv intervallträning. Och det är länge sen jag blev så totalt genomkörd och utpumpad.

Instruktören tyckte att minimivikten var 7,5 kilo per sida av skivstången. Men jag ville inte vara minimum, så jag lade på 10 kilo per sida. Stort misstag. Redan i den första, korta andningspausen fick jag lassa av. Det gick bara inte att fortsätta med 2×10. Därefter gick det aningen bättre, men jag märtke också att jag började fuska allt mer ju längre passet gick. Benböjningarna blev inte så djupa. Ibland kanske jag hoppade över någon repetition. Och när vi skulle avsluta med lite planka försökte jag hitta ett skönt viloläge.

Grit har profilerats som ett av dom absolut tuffaste passen den här terminen. Och det fanns anledning till det. Redan nu under kvällen har jag känt hur ömheten börjat komma smygande i rygg, nacke och axlar. Chansen att jag kommer få tidernas träningsvärk är överhängande.

Men vad fan? Jag testade i alla fall. Och känner jag min egen dumhet rätt kommer jag testa igen nästa lördag. Vem vet – på sikt kanske jag härdar ut ett helt pass med en anständig intensitet. Kanske vill det bad enough ändå.

Väckarkatten Ruby

I går tyckte Väckarkatten Ruby att vi skulle kliva upp 03:30. Och efter mitt bryska uppvaknande lyckades jag inte somna om. Det innebar att jag innan klockan 07:45 hade:

  • Läst några sidor om Minoo och dom andra i Engelforstriologin.
  • Ätit en ordentlig frukost.
  • Kört allroundpasset på gymmet.
  • Trampat mig igenom 45 minuter spinning.
  • Stretchat ut ordentligt.

Om det inte vore för att jag blev så bängtrött efter jobbet att jag däckade i en timme innan middagen skulle jag utan tvekan kunna tänka mig gå upp 03:30 varje morgon. Man blir sjukt effektiv den tiden på dygnet.

I morse hade Väckarkatten det goda omdömet att låta mig sova ut till klockan 08.

Man ska inte låta sig luras av Rubys fina päls. Hon är 50 procent vithaj. Det i kombination med en uttråkad huskatts naturliga rastlöshet gör henne till ett av norra Europas dödligaste och lömskaste rovdjur.

Intervallrodd

Intervallrodd skulle mycket väl kunna bli min nya favoritplåga. Och det av en slump – i går när jag skulle ta ett litet konditionskvällspass var det så fullt vid motionsmaskinerna att jag plockade det enda som var ledigt. En hederlig roddmaskin.

Tidigare har jag bara försökt kört distansrodd. Nu körde jag 500-metersintervaller med en minut vila emellan. Pulsen rusade upp ögonblickligen och flåset fick jobba stenhårt. Efter bara två intervaller kände jag mig knäckt (fast det berodde egentligen mest på att jag var så risig i magen att det inte kändes passande att vistas bland andra levande varelser…).

I morse körde jag på nytt 2×500 meter som uppvärmning till det lätta benpasset. Och känslan var exakt lika skön (minus den krisande magen). Det bästa med rodden är att maskinen hela tiden ger en uppskattad sluttid. På så vis går det inte att slacka av. För närvarande är min måltid 1:50 minuter per femhundring. Vore kul att knäcka 3×500 senare i veckan.

God morgon Vecka 4

I helgen fick jag höra att jag blivit bredare. Över axlarna alltså. Jag vet inte riktigt huruvida det stämmer – sånt märker man ju inte själv när man hela tiden är mitt uppe i sin egen kropp. Det krävs nog lite mer före/efter-bilder och måttagning för att hålla koll på den eventuella utvecklingen. Oavsett vad – jag är ingen Serena Williams.

Nu kanske det är fel att komma med det efter hennes snöpliga förlust i Australian Open. Men jag fascineras av Serena Williams. Det är grymt imponerande hur hon klarar av att motivera sig år efter år. Vad är det egentligen som får henne att lägga all den tid, möda och smärta som krävs för att hålla sig kvar i världstoppen? Jag menar, hon har redan vunnit typ allt som går att vinna. Hon har inget mer att bevisa. Hon är redan en av tidernas största. Ändå fortsätter hon. Och längs vägen bevisar hon för alla oss 30-plussare att vi har något att hämta.

Om Serena kan vara 30-plus och vara bäst i världen borde jag som 35-åring kunna klara av att springa 42 kilometer i makligt tempo.

I går när jag såg bilderna från hennes förlustmatch i Australien noterade jag Serenas överarmar. Om jag enbart tränade för att bygga muskler skulle det vara dom armarna som jag siktade på. Nu är det ju inte enbart muskelbyggande som jag siktar på. Och då får jag nog nöja mig med att vara en liten räka, som då-och-då får höra att han börjar se lite bredare ut.

Dagens träning blev – inte helt otippat – axlar och rygg. Det blev ett riktigt fint pass.