Archive | oktober 2017

Fan – nu är det på riktigt

Ångesten som uppstod då måndagsjobbandet avbröts av mailet 120 timmar kvar till Kullamannen Ultra 100 Miles 2017. Jag har ju vetat om det här i ett par månader, men jag har inte riktigt velat låtsas om det. Och nu är det bara några dagar kvar.

Vad har jag gett mig in på? 160 kilometer bökig trail längs den skånska västkusten? En kall natt i totalt mörker? Skoskav, ömma muskler och tömda energidepåer?

Jaja. Överlever jag det här så klarar jag allt.

För att vara lite mer förberedd testade jag mörkertraillöpning för första gången igår. Och jag blev smärtsamt medveten om att det är viss skillnad på mörkertrail och mörkertrail. Att springa längs ett motionsspår, där lyset inte slagits på det är en sak. Att springa geggig småstig med pannlampa är en helt annan grej.

Men det var kul. Riktigt kul. Och vid nåt tillfälle var jag ner till knät i vatten. Men frågan är hur kul det känns att byta ut 10 km mörkertrail mot en hel natt över stock-å-sten. Å andra sidan: Det är bara 200 000 steg som ska avklaras. Det är 200 klart hanterbara intervaller. Och tempot kommer vara lågt. Tufft, men inte omöjligt.

Håkan testar saker #1

Samtliga fem tältvänner under Marathon des Sables i våras körde med dubbla par strumpor – ett par tunna tåstrumpor med vanliga strumpor över. Själv körde jag merparten av racet i ett par av Löplabbets double layer-strumpor. Nu var det i och för sig jag som hade minst problem med blåsor. Men vem vet – med dubbla par kanske fötterna hade hållit sig ännu finare.

I somras fick jag lite problem med smärta under trampdynan på vänster fot. Jag har fått för mig att det beror på att mina Hooka One One Bondi 5 (fantastisk sko!) och mina iläggssulor inte riktigt lirar ihop. Men det kan så klart även bero på träningsmängd. Oavsett vad har det blivit lite bättre nu under hösten, då jag tränat mer i mina Saucony Kinvara. Men för att underlätta lite för fötterna tänkte jag börja använda dubbla par strumpor – i alla fall under de lite mer slitiga långpassen.

Under dagens myspass med Runacademy körde jag en dubbel premiär:
Första gången med dubbla par strumpor
Första gången i ett par tåstrumpor

Jag körde ett par tunna, låga tåstrumpor underst (Injinji Run LW No Show Xlife Spiffy) och ett par vanliga Stadiumstrumpor överst. Sen plockade jag fram mina traildojor – både för att det är lite geggigt i Gävleskogen just nu och för att dom är en halv storlek för stora.

Bortsett från att det kändes lite ovant i början, funkade det kalasbra. Fötterna blev varken överdrivet varma eller onödigt blöta då jag inte längre orkade springa runt vattenpölarna. Dessutom kändes det härligt dämpat – ingen smärtkänning alls under trampdynan.

Visst. Nu sprang vi på mjuka grusvägar i behagligt sexminuterstempo. Det är nog en helt annan känsla att dundra maxfart på asfalt (fast då brukar ju å andra sidan småsmärta i foten inte vara ens största problem), men jag blev ändå förvånad över hur skönt det var.

Dubbla par strumpor = skitbra grej. Väl värt att testa ifall dina fötter har lätt för att ta stryk.

Dagens pass: 26,6 km jogg.

Bonus: Nu när jag lät Dr Google diagnostisera mina trampdyneproblem kom jag att läsa om Hot Foot – ”Att slipa ner hud i tron av att det är förhårdnader hjälper inte.” Se där, då sparade jag precis ett par minuters materialvård i veckan.

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

När benen bara trummar på

Det här med ”Jag ångrar att jag stack ut och sprang idag” har ingen någonsin sagt stämmer verkligen.

Idag då jag stämplade ut hade jag ingen sug alls. Det var grått. Och småregnade. Och såg kallt ut. Men jag gjorde en deal med mig själv. Ett lugnt, skönt distanspass så får jag köpa nåt gott på vägen hem.

Och så kom jag ut. Regnet var knappt dugg ens. Luften var krispig. Höstlöv på marken. Och som en superfet bonus fick jag se två rådjur och en katt. Dessutom kändes kroppen fjäderlätt och benen bara trummade på.

Jag märkte att farten ökade efterhand. Men det lustiga var att trots det kändes det aldrig som att ansträngningen ökade. Allting bara flöt på. Det var så lätt.

12,83 kilometer efter att jag övermannade latmasken och tog mig ut stannade jag och köpte ett mindre berg av nötter inför kvällens filmtittande.

Hässelbyloppet – jag är så redo för dig!