Archive | september 2017

Fetförbränna med morgonjogg?

En av mina stora akilleshälar då det kommer till konditionsprestationer är kolhydratdepån. Eller snarare så är det nog ett av mina stora hjärnspöken.

Jag är säkert varken sämre eller bättre än någon annan på att fortsätta köra då det är slut på kolhydrater i kroppen – det vill säga, att idrotta med fet istället för kolhydrater som bränsle. Däremot har jag blivit sjukt medveten om att jag har en kolhydratdepå, som kommer ta slut ifall jag inte petar i mig energi medan jag sportar. Och det har gjort att jag räknar ner till Den stora kollapsen.

I Lidingö fick jag snudd inpå panik när jag inte hittade någon energi (läs: bananer) på de två första vätskestationerna. Jag var inte ens i närheten av att springa slut på kolhydratlagret. Ändå började jag, likt en hypokondriker, känna efter om det inte började bli lite tungt på grund av energibrist. Vid tredje stationen kunde jag äntligen rycka åt mig en halv banan. Och sen fortsatte jag att palla bananer längs banan.

Det enda sättet att få bort den här fixeringen (och dessutom kanske bli en bättre fettlöpare) är att öva. Så i morse stack jag ut på en liten morgonjogg på tom mage.

Morgonjogg har aldrig riktigt varit min grej. Men det kanske skulle kunna bli. Utan att gå upp råtidigt har jag nu betat av 5,3k lugn jogg, långduschat och petat i mig lite kaffe. Och allt det utan att bli sen till hemmakontoret, där jag nu sitter och dricker en välförtjänt Huelfrukost.

Skulle jag kunna få upp det till 10-12k morgonlöpning i hyggligt tempo på tom mage kanske det där hjärnspöket flyttat härifrån, så att jag kan fokusera på viktigare saker. Som kroppshållning, kadens, armpendel och hur skönt det är att ha en kropp som orkar transportera mig framåt.

Kul i Lidingö – klassikern bärgad

Lidingöloppet. Vilken grej. Det var klart, klart roligare än vad jag trodde. Samtidigt var banan tuffare än vad jag hade föreställt mig. Men jag kommer utan tvekan köra igen.

Det blev ett väldigt socialt lopp. Jag och P4-Staffan hade samma startgrupp och min plan var att ta rygg på honom så länge jag orkade. Vi tänkte båda två gå för att klara medaljtiden – 2:15:00 – och jag kände att min bästa chans var att få hjälp av honom så länge som möjligt.

Inledningen blev lite för långsam. Även om det inte var så trångt som jag hade blivit förvarnad om blev det lite ryckigt, något kortare stopp och i nedförslöpningarna var det så instängt att vi fick hålla igen lite.

Första milen gick på strax under 45 minuter. Och redan där kände jag att det skulle bli svårt att åka hem med en silvermedalj – planen hade ändå varit att ha två minuter till godo efter 10k.

Andra milen gick på strax över 45 minuter. Så inför den sista, omtalade milen hade ganska exakt 45 minuter på oss. Men den som testat Lidingöloppet vet att det är svårt att springa helt jämnt hela vägen – Abborrbacken, Karins Backe och den syra dom framkallar gör det svårt att hålla speeden uppe på slutet. Dessutom: Vid 20k hade jag börjat tappa fart i uppförslöpningen. I varje litet motlut fick Staffan ett par meter, som jag blev tvungen att springa ikapp i utförslutet. Och vid två gånger var jag nära att ropa Nu släpper jag åt honom.

Men så hände något. Vid 22k fick jag lite, lite nya krafter samtidigt som Staffan gick in i en liten svacka. Och plötsligt var det jag som fick luckan. Därifrån och in i mål var jag ensam mot en rygg där framme – jag jagade Görans röd/vita Hemlingby LK-linne. Men det var lönlöst. Ju mer jag tog i, desto längre blev avståndet. Han liksom flöt fram, medan jag sluggade på.

Med fyra kilometer kvar kom min enda egentliga dipp – varken medaljtiden eller Göran var inom räckhåll och det kändes som att det kvittade vilken fart jag höll. Men innan jag riktigt fattade vad som hänt var jag en ynka kilometer från mål. Och då kom hemlängtan och bar mig resten av vägen.

Jag gick i mål på 2:17:12 = 133 sekunder från medaljtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig har kört Lidingöloppet tidigare. Men alla skrönor om hur tuff banan är har nog bidragit. Jag har liksom aldrig känt mig lockad, förrän i år då det fanns en klassiker att avsluta. Men nu har jag fått mersmak. Jag måste ge det åtminstone en chans till.

Två av mina tuffaste Runacademykollegor fixade medaljtiden med bred marginal. Och kunde dom, så ska jag fanimig kunna fixa det nästa år.

Kapar jag 30 sekunder nedför, 45 sekunder uppför och 10 sekunder på att seeda mig upp till startgrupp 1B, så behöver jag bara springa 48 sekunder snabbare på platten. Det borde vara en baggis.

Eller rättare sagt: Det låter väldigt lätt i teorin. I praktiken kan det bli aningen tuffare, men nu har jag ett till bra mål inför nästa år.

Aldrig mer matlagning – jag har gett Huel en chans

Tyvärr händer det titt som tätt att jag slarvar med maten. Jag jobbar hemifrån och det händer alldeles för ofta att jag sätter mig direkt vid datorn och innan jag fattat vad som hänt är klockan 14:28 – lite för sent för lunch, alldeles för tidigt för middag. Så jag hoppar över att käka.

Därför tänkte jag ge Huel en chans. Eller snarare – jag har gett Huel en chans.

Nu har jag inte undersökt det här supernoga, men om jag har fattat det rätt är Huel pulvermat, fast bra. Dricker du enbart Huel fyra gånger om dagen får du i dig 100% eller mer av det dagliga behovet av kolhydrat, protein, vitaminer + en massa annat som kroppen tycker är göttigt.

Perfekt för mig som inte bara ogillar, utan även glömmer bort, att laga mat.

Jag började med två säckar Huel med vaniljsmak.

Smak: 3 av 5 (klart bättre än hampaprotein, sämre än sockrad proteinshake)
Textur: 3 av 5 (lite grynigt, kräver en mixer för den som kräver smoothness)
Smidighet: 4 av 5

Jag skulle lätt kunna tänka mig att byta ut 5-8 mål mat i veckan mot skakat pulverkäk. Och framför allt vore det grymt smidigt som föda under kommande etapplopp. Däremot är jag inte redo att go 100% Huel.

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.