Tag Archive | runacademy

Håkan testar saker #1

Samtliga fem tältvänner under Marathon des Sables i våras körde med dubbla par strumpor – ett par tunna tåstrumpor med vanliga strumpor över. Själv körde jag merparten av racet i ett par av Löplabbets double layer-strumpor. Nu var det i och för sig jag som hade minst problem med blåsor. Men vem vet – med dubbla par kanske fötterna hade hållit sig ännu finare.

I somras fick jag lite problem med smärta under trampdynan på vänster fot. Jag har fått för mig att det beror på att mina Hooka One One Bondi 5 (fantastisk sko!) och mina iläggssulor inte riktigt lirar ihop. Men det kan så klart även bero på träningsmängd. Oavsett vad har det blivit lite bättre nu under hösten, då jag tränat mer i mina Saucony Kinvara. Men för att underlätta lite för fötterna tänkte jag börja använda dubbla par strumpor – i alla fall under de lite mer slitiga långpassen.

Under dagens myspass med Runacademy körde jag en dubbel premiär:
Första gången med dubbla par strumpor
Första gången i ett par tåstrumpor

Jag körde ett par tunna, låga tåstrumpor underst (Injinji Run LW No Show Xlife Spiffy) och ett par vanliga Stadiumstrumpor överst. Sen plockade jag fram mina traildojor – både för att det är lite geggigt i Gävleskogen just nu och för att dom är en halv storlek för stora.

Bortsett från att det kändes lite ovant i början, funkade det kalasbra. Fötterna blev varken överdrivet varma eller onödigt blöta då jag inte längre orkade springa runt vattenpölarna. Dessutom kändes det härligt dämpat – ingen smärtkänning alls under trampdynan.

Visst. Nu sprang vi på mjuka grusvägar i behagligt sexminuterstempo. Det är nog en helt annan känsla att dundra maxfart på asfalt (fast då brukar ju å andra sidan småsmärta i foten inte vara ens största problem), men jag blev ändå förvånad över hur skönt det var.

Dubbla par strumpor = skitbra grej. Väl värt att testa ifall dina fötter har lätt för att ta stryk.

Dagens pass: 26,6 km jogg.

Bonus: Nu när jag lät Dr Google diagnostisera mina trampdyneproblem kom jag att läsa om Hot Foot – ”Att slipa ner hud i tron av att det är förhårdnader hjälper inte.” Se där, då sparade jag precis ett par minuters materialvård i veckan.

Annonser

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.

Är formen (läs: farten) på väg

För ett år sen hade jag tränat stenhårt hela vintern för att ha bra speed inför kommande marathon i Köpenhamn. Jag var i mitt livs löpform och allt gick så sjukt lätt. Därför har det känts lite trist att jag har varit så slö och långsam då vi kört intervaller med Runacademy nu under våren. Jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med fart i benen.

Men igår körde vi ett riktigt roligt pass:

2×120 sekunder
2×90 sekunder
2×75 sekunder
2×60 sekunder
2×45 sekunder
2×30 sekunder
2×15 sekunder

Mellan varje intervall vilade vi lika länge som vi precis hade sprungit. Rätt mycket vila med andra ord. Plus väldigt tacksamt för skallen att hela tiden få kortare och kortare intervaller. Och plötsligt kunde jag matcha de andra i gruppen. Det var som att steget satt där och med det dök även farten upp.

Den här säsongen har jag tänkt försöka jobba med två teknikdetaljer:
1. Få till bättre en framåtlutning.
2. Få en kraftfullare armpendling.

Då jag idag stack ut och körde ett litet distanspass var det främst armpendlingen som jag fokuserade på – minska vinkeln, öka kraften. Det känns som att det gör ordentlig skillnad. Armarna driver liksom kroppen framåt.

Men även om det kändes bra även under kvällens runda och även om jag försökte få armarna att driva på så mycket som möjligt, så gick det kanske inte fullt lika snabbt som min kära löparklocka ville hävda:

Enligt den sprang jag 11,6 km med ett snitt per kilometer på 3:47 minuter. Dessutom med en högsta punkt på -5 meter över havet. Knasdata deluxe. Fast det spelar mindre roll när känslan är bra.

Kanske, kanske, kanske är formen – eller snarare farten – på väg.

Hässelby levererar – i år igen

Av alla landets förorter är Hässelby den jag gillar absolut bäst. Och det enbart eftersom jag på två starter i Hässelbyloppet har persat två gånger.

Gårdagens Hässelbyloppet var en ganska nervig historia. Sen Köpenhamn Marathon i våras har jag knappt kört någon speedträning alls. Inför Ironman var det mest malande distans och bitande långpannor som gällde. Visst. I ärlighetens namn har jag kört rätt mycket intervaller de senaste veckorna – både på egen hand och tillsammans med Runacademy. Men jag har inte riktigt lämnat komfortzonen. Istället för tusingar och trösklar har jag nöjt mig med främst två- och fyrahundringar + enstaka backpass.

Så när jag ställde mig på startlinjen igår visste jag inte riktigt vilken fart jag hade i mig. Det enda jag visste var att både kroppen och steget kändes lätta och att jag var sjukt sugen på att gå sub-40 (…och helst av allt nå drömmen att gå under 38 min).

Efter en lite väl grötig start med trängsel och en del fulspringande vid sidan av banan från min sida släppte allt strax innan två kilometer. Jag tog sikte på en kille som såg kvick ut och lovade mig själv att inte släppa honom ur sikta.

Men det löftet svek jag strax efter fyra kilometer. Då var jag så pigg att jag sprang ikapp och förbi. Och efter det sänkte jag aldrig farten.

Vid 6 km, vid 7 km, vid 8 km, vid 9 km. Vid varenda kilometerpassering kände jag oroligt efter. Men trötthetskänslan dök aldrig upp. Jag kände mig så pass pigg att jag spände bågen och tryckte på lite extra under de sista 1500 metrarna.

I mål var det inte mycket att snacka om: 38,04 minuter och ett nytt milrekord för min del. Och loppet hade känts så fruktansvärt lätt att jag inte ens orkade sura över att jag missade drömgränsen med bara en kortare konstpaus.

Jag har bara sprungit millopp på asfalt tre gånger:

Premiärmilen 2014:  39:36 min
Hässelbyloppet 2016: 38:58 min
Hässelbyloppet 2017: 38:05 min

Med en fortsatt sådan utvecklingskurva skulle jag ju faktiskt vara nere på svenska rekordtider om sisådär 15-20 år. Synd bara att gammeln kommer att hinna ta mig innan dess.

img_4640

Sista långpasset innan Köpenhamn

Igår var det säsongens myspass med Runacademy. Och med åtta dagar kvar till maran i Köpenhamn passade det mig helt perfekt, för då fick jag ett ordentligt långpass utan att behöva köra ett tråkigt passbenspass på egen hand.

Gårdagens Runacademy-pass var ett tvåmilapass i avslappnat tempo. Men eftersom vi körde det längs milspåret vid Skidstavallen kändes det rätt tufft trots det lugna tempot. Det finns liksom backar att ta av längs det spåret.

Med fem kilometer transportlöpning till passet hade jag 25 kilometer i benen då jag började springa hemåt. Jag hade bestämt mig för att inte komma hem med mindre än 30 avklarade kilometrar och med bara en liten omväg kunde jag få både lite omväxling och några lätta bonusmetrar, så jag tog vägen via järnvägsbron vid Gävle Hamn hem.

Det finns få ställen som jag känner mig så tuff som löpare som då jag får springa längs den ruffiga järnvägsbron. Det är en superlång raksträcka, som liksom aldrig vill ta slut. Under gårdagen blev den lite extra tuff, då den blev starten på min sista kilometer fartökning.

För att testa hur formen egentligen är lade jag in en fem kilometer lång fartökning efter 27 kilometer. Till en början var kroppen inte alls särskilt pigg på att lämna njutzonen. Men ganska snart fick jag upp tempot och med hjälp av både järnvägsbron och en hel del hemlängtan lyckades jag precis gå under fyra minuter på kilometer #32. Klart supergodkänt.

Idag är det bara en vecka kvar till årets stora marathonmål. Jämfört med hur jag låg till inför fjolårets Stockholm Marathon är jag både snabbare och starkare i år. Dessutom har jag sjukt många fler mil i kroppen.

Då lyckades jag sänka mitt rekord med 15 minuter. Däremot är jag osäker på om jag kan göra samma kapning i år igen. Att gå under tre timmar i Köpenhamn kommer bli riktigt, riktigt tufft. Men en tid under 3:05 känns ändå rimligt.

Nu återstår bara den stora frågan: Att satsa högt från början och kanske misslyckas eller…?

IMG_4183

Sub 40, Sub 20, Sub 4

För dom flesta av oss Division 1-motionärer är nog sub 40 det stora målet. Knappast någon av oss kommer någonsin komma i närheten av att göra milen under 35 minuter. Men att göra den under – eller i alla fall komma riktigt nära – 40 minuter är doable.

Sub 40 är en slags vattendelare. Är du under 40 är du inte bara snabb (med motionärsmått mätt), du har även visst pannben som lyckas bita ihop när mjölksyran börjar pumpa på allvar efter åtta kilometer.

Men för att vara Sub 40 måste du först vara Sub 20 på 5k. Och för att lyckas med det måste du kunna göra en kilometer under 4:00 upprepade gånger.

På två försök har jag lyckats gått under 40 minuter på milen i tävlingssammanhang. Och efter Hässelbyloppet i höstas är målet för nästa år att gå under 38:30 på Premiärmilen i vår.

Tyvärr är ju fart lika mycket färskvara som kondition. Då jag förra söndagen sprang Adventsloppet här i Gävle hamnade jag strax över 20 minuter, vilket gav mig en smickrande femte plats. Nu var banan lite drygt 5k och jag snittade 3:53, vilket bara var marginellt snabbare än vad jag snittade i Hässelby på den dubbla sträckan. För att nå målet på milen måste jag helt enkelt kapa ett par sekunder till.

I dag körde jag Norska Superintervaller – 4×4 minuter med 3 minuter ståvila mellan varje intervall. Det är ett pass som jag fick testa på för några veckor sen med Runacademy.

Då, med medlöpare och lagom tävlingsinriktad inramning, kändes de Norska Superintervallerna kanon. Men i och med att jag har ett ganska mjukt pannben då jag kör kvalitetspass på egen hand var jag lite orolig över dagens utmaning. Den oron skulle visa sig vara totalt obefogad.

Dagens snittider:
Intervall #1: 3:45 min/km
Intervall #2: 3:31 min/km
Intervall #3: 3:34 min/km
Intervall #4: 3:31 min/km

Bortsett från ett litet missöde under den första intervallen höll jag en löjligt jämn och fin fart. Och jag gjorde det helt utan att flåsa lungorna ur mig.

Ny målsättning: Att under vintern lyckas köra 4×4 minuter utan att ha över 3:30 min/km i snitt på någon enda intervall.

Å andra sidan – hur svårt är det att springa snabbt när man får springa runt i tio plusgrader med sån här inramning?

IMG_3845

Hur lång tid tar det att betala en skuld?

IMG_3776

Då jag i somras, under pågående semester på Kanarieöarna, bokade en resa till New York fick jag – i god lutheransk anda – för mig att jag måste rättfärdiga mitt handlande med en uppoffring. Jag skulle helt enkelt klimatkompensera min nybokade resa genom att inte äta kött fram till nyår.

Nu har snart fyra månader gått. Jag skippar köttet, men äter fisk och ägg. Ibland går det riktigt dåligt, som då jag i söndags lagade till en ordentlig brunchock i form av auberginegryta med linser. Den smakade verkligen illa, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag blandade ihop tesked med matsked.

Men ibland går det riktigt bra, som då jag i dag grejade middag + två lunchlådor bestående av spenatpaj med stekt lax.

Nu då jag har börjat närma mig slutet av mitt klimatkompenseringsprojekt har jag till sist gjort hemläxan och räknat på vad ett flyg tur och retur över Atlanten landar på i utsläpp. Och om inte jag har räknat helt fel är det 67 kilo nötkött jag ska avstå från för att betala av min skuld.

67 kilo? Det är ju exakt hur mycket som helst för en person som redan innan projektets inledning endast käkade kött ett par dagar i veckan. Och då har jag inte räknat in alternativkostnaden – vilken klimatpåverkan de grönsaker, linser och mejeriprodukter som jag proppar i mig ger.

Jag kommer nog ärligt talat aldrig att bli skuldfri. Inte om jag ska fortsätta åka runt på lopp runt om i världen. Och det vill jag ju. Jag kommer ju definitivt behöva förlänga min vegodiet långt bortom nyårsafton.

Efter fyra riktigt fina fyraminutersintervaller med Runacademy i måndags testade jag ett löpbandspass från Runners World på gymmet idag. 3×3 minuter i miltempo minus tio sekunder.

Jag satte tajmern på 3:40-tempo och lade på lite uppförsbacke Och det gick så bra att jag avslutade med en minuts tempoökning. Kanske, kanske, kanske är det snart dags att göra en attack mot årets mål att göra en kilometer under 3:20 minuter. Helt omöjligt borde det inte vara.

Lika bra att erkänna: Jag har haft en ganska pragmatisk syn på mitt liv som vego. Jag hade inte samvete att styra om menyn för ett helt gäng svensexegrabbar. Och jag kunde inte säga nej då min mor hade lagat älgmiddag. Så jag har gjort två avsteg från dieten. Vilket ju sätter mig i en än större skuld.