Archive | december 2017

Tevetips för sportnördar

Jag har ett rätt splittrat förhållande till sport. Jag älskar elitidrott och gör mitt bästa för att hänga med. Samtidigt kollar jag rätt lite på sportsändningarna, för egentligen tycker jag att det är intressantare att läsa referaten, analyserna och omkringartiklarna. Bortsett från att jag oftast lagar middag till P4-sporten och går på någon enstaka fotbollsmatch konsumerar jag förbluffande lite livesport. En skulle rentav kunna säga att jag har ett platonskt förhållande till elitidrott – jag är mer intresserad av allt runtomkring (träning, psykologi, material, taktik och resultat) än vad jag är av att följa själva utförandet.

Något jag spenderat onödigt mycket tankekraft på är att sätta olika sportprestationer i relation till varandra: Vilket världsrekord är egentligen mest imponerande? Inom vilken idrott är glappet mellan världselit och motionär minst? Vilken OS-gren är enklast att kvala in till? Och på det ämnet ramlade jag in i ett helt lysande teveprogram i veckan.

Egentligen skulle jag Netflixa den nya säsongen av Travelers. Men jag hann aldrig så långt. Då jag slog på teven hamnade jag på Kunskapskanalen, där programmet Teknologi i världsrekordens tjänst rullade.

Upplägget var lika enkelt som briljant: Låt aktiva idrottare på världselitnivå använda dåtida redskap och se om de kan matcha tidigare världsrekord.

Att se en modern simmare försöka matcha Mark Spitz gamla rekordtid i uråldriga Speedos eller en velodromcyklist försöka slå en OS-prestation från den svart/vita eran på en gammal bockstyrad cykel var betydligt roligare än vad det kanske låter.

Mest imponerande tyckte jag roddaren, som skulle matcha Gert Fredrikssons tider från 40-talet, var. Där har vi verkligen en sport där teknologin påverkat utövandet. Dåtidens vintagekanoter var så breda med dagens mått mätt att det krävs en helt annan teknik. För att inte snacka om hur styva träpaddlar beter sig i vattnet i förhållande till moderna karbonverktyg. Att den nutida idrottaren trots det kunde matcha Gert Fredriksson är sjukt imponerande.

En aspekt som bara nämndes i förbifarten under programmet – och som gör de moderna idrottarnas försök att slå historiska rekord än mer imponerande – är kontextens påverkan på resultatet.

Alla vi som har deltagit i ett lopp, oavsett vilken nivå det har varit på, vet att inramningen gör en enorm skillnad. Att ha åskådare, motståndare och tävlingsnerver påverkar prestationen enormt. Den kraft du inte lyckas pressa fram på träning kan du hitta under tävling.

Att då helt ensam hoppa ner i en pool på ett tomt badhus och försöka simma i OS-guldfart är enormt och pekar på en annan aspekt, som inte alls nämndes i programmet (medan jag tittade): Träningslärans utveckling.

Att jämföra dåtida och nutida idrottare blir inte helt rättvist. Dels har vi teknologi/material-frågan, som utreddes i programmet. Dels har vi utvecklingen av smartare, bättre och mer vetenskapliga träningsupplägg. Och det var nog på grund av dessa som idrottarna i programmet lyckades så pass bra då de skulle prestera även med gammal teknologi. Dagens elit är helt enkelt mer vältränade (eller bara smartare tränade) än vad dåtidens världsmästare fick chansen att bli.

Jaja – lång utläggning för att få posta ett grymt tevetips -> Teknologi i världsrekordens tjänst

Lite väl klen alltså

Jag tycker det är så otacksamt: Allt som byggs upp av tid, svett och möda går alldeles för snabbt att riva ner.

Då jag har varit som bäst och snabbast, som inför Köpenhamn Marathon 2016, har jag även varit som muskelärt starkast. Det kanske inte gäller för alla, men för mig finns det ett tydligt samband mellan snabba löptider och regelbundna gympass. Så då träningen inför nästa säsong nu har dragit igång på allvar måste jag göra något åt mitt högst sporadiska styrketränande.

I morse traskade jag iväg till gymmet för ett kortare styrkepass (marklyft, benböj, utfallssteg och mellan varje set lite bålstyrka). Inte nog med att jag fick börja med rätt lätta vikter – pulsen rusade även iväg på ett sätt som jag inte är van vid då jag styrketränar. Det är bara att inse: Jämfört med i våras och somras är jag helt enkelt lite väl klen just nu.

Från och med nu ska jag försöka få till åtminstone två styrkepass per vecka: Ett med fria vikter och ett gruppass (typ CxWorx). Blir det någon ork över kanske jag kan addera även ett lättare pass med kroppsvikt och dynamiska övningar.

Veckans mission #50 – FAIL

Veckans mission:

  • Köra alla pass i marathonprogrammet – CHECK
  • Gå på bio – FAIL
  • Bli klar med garderobsrensning – ???

Efter att förra veckan hoppat över inledningen av träningsprogrammet från Marathon.se kändes det viktigt att nita alla veckans fem pass. Och det gjorde jag. Dagens inplanerade långpass på 22k stretchades dessutom – efter sällskap med två pigga löpare från Hemlingby LK – ut till ett 28,6k-pass. I övrigt har jag failat veckans mission. Jag tog mig inte iväg och kollade in Star Wars och även fast jag har ett par timmar kvar på veckan känns det osäkert huruvida dom kommer att läggas på garderobsrensning.

Dagens långpass var första långlöpningen sen Kullamannen knäckte mig helt under första helgen i november. Sen dess har jag försökt vila mig av med den småskada jag haft i vänsterfoten sen i somras.

Det är rätt magiskt (eller snarare tragiskt) hur snabbt kroppen tappar löpningen då du gör ett uppehåll. Även fast jag hade en rätt tung dipp efter 17k gick dagens runda rätt smärtfritt. Men efteråt! Det var länge sen jag kände mig så här paj. Det är på den nivån att jag är så öm att jag helst inte vill sitta.

Lärdomen från då jag följde sub-3-programmet inför Köpenhamns Marathon 2016 var att jag inte har en chans ifall jag fuskar med långpassen. Snabbhetsmässigt var jag verkligen där då. Den våren kände jag mig ruskigt snabb. Men vad spelar det för roll när jag inte orkade hålla farten i mer än halva loppet?

Inför den nya sub-3-satsningen har jag lovat mig själv att hoppa över max tre långpass. Ett (förra veckans) har jag redan skippat. Så det finns inte särskilt mycket marginal nu. I gengäld har jag också lovat mig själv att inte pressa på så hårt under långpassen. Blir det sölpass så får det bli det. Det är minutrarna i arbete som räknas. Farten går alltid att träna upp på annat sätt.

Nä, nu ska jag rensa lite i garderoben så kanske veckan bara blir ett 33%-igt fail.

Veckans mission #49

Ny vecka. Nya missions. Och på nytt klarade jag dom.

Med tanke på att det har var veckan då träningsprogrammet inför Stockholms Marathon drog igång blev det en rätt kass träningsvecka. Men imorgon tänkte jag testa om min lilla fotskavank har blivit så pass bra av den senaste tidens vila att jag kan börja småjogga lite igen.

Den här veckans mission:

  • Ingen TV måndag – torsdag – CHECK
  • Gå på långspinning – CHECK
  • Spring inte en enda meter – CHECK

…och som en följd av att jag inte söp bort någon tevetid i början av veckan + har tränat minimalt har jag både hunnit läsa ut årets andra bok och blivit klar med omorganiseringen av min garderob.

Styrkan i en finishertröja

Lika mycket som jag älskar att få en fin finishertröja då jag gått i mål i något lopp, lika splittrat förhållande har jag till att använda dom. Ibland känner jag mig lite fånig då jag glider runt i en tajt funktionströja från nåt lopp 2015. Men lika ofta kan den där tröjan vara hela skillnaden.

Nyligen insåg jag att jag omedvetet använt finishertröjor då jag:
A) Varit på väg in i ett sammanhang där jag känt mig underlägsen.
B) Varit på väg ut på ett riktigt tufft träningspass.

Eftersom A) bara känns tuppigt-å-fånigt har jag försökt sluta med det. Däremot har jag, numera medvetet, börjat använda mina gamla lopptröjor allt oftare för att sporra mig själv.

Kör jag ett riktigt tufft pass är det bara att kolla ner och se trycket på bröstet. Det förpliktigar liksom att ett Ironman, ultra eller marathon där. Då går det inte att vika ner sig – klarade jag det då, så har jag ingen anledning att faila nu.

Idag var det för ovanlighetens skull långspinning på Må Bättre: 2×45 intensiva minuter. Och för att få maximalt med kraft i benen satte jag på mig min gamla mörkblå tröja från Köpenhamns Marathon. Den gjorde susen. Jag må ha svettats som en hel fabrik. Men jag höll mig stark. Och jag utmanade. Och jag ökade. Och jag utmanade ännu mer.

90 starka minuter in på försäsongskontot. Nu kan jag med gott samvete löka lite på söndag.

Försäsongen är inledd

Jag var nog inte ensam om att få en liten klump i magen då dagens mail från Marathon.se damp ner. Även fast jag var mycket väl medveten om att det skulle komma idag hade jag ändå liksom trängt bort det under en massa andra tankar.

Idag börjar det – sex månaders hårdträning inför Stockholm Marathon i regi av Anders Szalkai. 140 pass. 1750 kilometer. I ur och skur. I plus och minus. Allt för att den andra juni äntligen kunna nå under den där hägrande tretimmarsgränsen.

Fast jag har lovat mig själv: Ingen löpning den här veckan. Vilar jag en vecka till borde min småömmande fot ha fått tillräckligt med fritid för att orka nöta motionsspår igen. Så det får bli alternativträning för min del. Schemats 10k lätta distans ersätts idag av 45 minuter spinning.

Veckans mission: Accomplished

För ett par veckor sen återinförde jag konceptet Veckans Mission. Tanken med Veckans Mission är att det ska vara något jag strävar efter och kan uppnå utan alltför stor uppoffring. Det kan vara början på en god vana (som att smörja in fötterna varje kväll) eller något microprojekt som jag inte skjutit på för länge (som att organisera om garderoben).

Den här veckans mission:

  • Köra ett spinningpass – CHECK
  • Gå på yinyoga – CHECK
  • Inte käka på café – CHECK

Att det kan krävas så lite för att känna att veckan varit en succé.