Tag Archive | löpband

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Nytt favvopass: Mardrömsbacke

Idag var det dags för lördagsdubbel igen – CxWorx + lite löpning. Men på grund av att jag är en klen liten fryslort stannade jag inne på gymmet och svettades ner deras löpband istället för att ta en utomhusrunda.

Eftersom löpband är så fruktansvärt tråkigt har jag svårt att få till trösklar, distans- eller långpass inomhus. Men korta intervaller funkar bra. Och så mitt nya favvopass – Mardömsbacke.

Mardrömsbacke:

  • 2 min promenad med 2% lutning
  • 2 min jogg med 2% lutning
  • Därefter ökas lutningen med 1% per minut
  • Efter 12% lutning minskas lutningen med 1% per minut
  • 2 min jogg då lutningen är tillbaka på 2%
  • 4 min promenad med 2% lutning

= 30 minuter som känns som en kvart.

Det jag uppskattar med Mardrömsbacke är att på vägen upp börjar det kännas motigt redan vid 7% lutning. Därifrån och upp till toppen handlar det bara om att bita ihop.

Men på vägen ner känns livet lätt. Redan vid 10% är det som att all syra släpper och plötsligt känns 8% lutning inte tuffare än plattlöpning. Därifrån och in i mål är som en enda skön nedförsbacke.

Idag microutmanade jag mig själv och körde upp till 13% lutning. Men målet är egentligen att jag ska fortsätta köra upp till 12%, fast addera ett andra varv upp till 10% och sen ett tredje till 8% och så vidare tills jag evolvat till bergsget.

Första passet inför Hässelby

Nu har jag bara ett enda mål kvar för den här säsongen: Att göra en bra miltid. Och det tänkte jag göra i Hässelby.

I min originalplan ingick att springa Stockholm Halvmarathon. Men jag tror jag skiter i det. Jag känner mig både sliten och ganska långsam just nu. Och det kanske är stroppigt, men jag är inte helsugen på att åka ner till Stockholm, att ta en högkvalitetsträning och komma in i mål på 3-4 minuter över min egentliga kapacitet. Så nu är det fullt fokus på Hässelbyloppet i oktober i stället.

Jag har inte kört ett enda kvalitetspass sen i maj. I stället för att pina intervaller har jag nöjt mig med grund-, distans- och långpass. Men idag var det dags för comeback i dubbel bemärkelse.

Först körde jag ett pass CxWorx på gymmet (även det var brutalt länge sen) och sen steppade jag upp på löpbandet och körde 3x6x200 meter med två minuter slövila mellan varje serie. Nu är det enorm skillnad på att bara rulla med på ett löpband och faktiskt trycka på ute i det fria, men jag kände mig ändå förvånansvärt pigg och hade inga problem att under passets gång successivt höja tempot från 3:50 till 3:00 min/km.

Jag gillar verkligen känslan av att få räta på ryggen, tajta till löpsteget och springa fort. Och det här passet kändes lovande inför Hässelbyloppet.

Höstens första lördagsdubbel är avklarad.

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga löpare

Nu kanske jag överdrev – det finns både dåliga väder och duktiga löpare som inte riktigt snöra på sig när det snöar ordentligt ute. Men den senaste veckan har jag ställts inför fyra olika prövningar som vinterlöpning kan bjuppa på. Och alla har visat sig vara övervinnerliga.

#1 Halka
Att försöka hålla hög fart kan vara svårt i sig. Men när det dessutom är halt blir det snudd inpå omöjligt. Ett av förra veckans tempopass blev så stappligt att det var lika bra att inse att vintern är här. Efter halkpasset åkte spikesskorna fram.

#2 Superkyla
Problemet med kylan är egentligen mest psykisk. Det är svårt att motivera sig att sticka ut och jogga lite då termometern ligger och puttrar strax över -20 grader. Men så fort motorn har nått arbetstemperatur är det sällan något problem. Det viktigaste är att ha ordentliga vantar. I övrigt är det sällan man fryser medan man är ute och springer.

Då jag förra veckan var ute på ett superkallt pass fattade jag inte varför alla hundägare som jag mötte verkade så superglada att de småskrattade. När jag väl kom hem insåg jag varför:

IMG_3880

#3: Bastubad på löpband
Efter onsdagens skäggfrost var det ännu kallare under torsdagen, så jag valde att hoppa upp på löpbandet i stället. Mötet mellan mitt svettiga löparjag och kylan utomhus gjorde att skyltfönstren immade igen totalt.

Av fem löpbandsmotionärer och två på crosstrainer var jag den enda som lyckades imma rutorna så ordentligt att det på allvar inte gick att se ut i hörnet där jag stod. I såna lägen är det lätt att känna sig som en ordentligt svettig jävel.

#4: Snö, snö, snö
Gårdagens långpass sköts upp tills i dag på grund av att jag inte ville springa på snöiga cykelbanor. Hade jag bara kollat på prognosen hade jag gjort en annan bedömning – gårdagens snöfall var inget mot dagens. Då Gävle hamnade mitt i en enorm snökanon blev det 21 rätt kämpiga kilometrar längs cykelbanor som var mer eller mindre oplogade. Det var ett steg framåt och ett glid i sidled. Typ.

Ska jag vara helt, helt ärlig så är vinterlöpning så där. Det är inte alls samma sköna känsla som att bara snöra på sig och sticka ut en skön sommarkväll. Men samtidigt är vinterlöpning hanterbar. Det går trots allt att lägga grunden för våren redan nu.

Det enda som stör mig med vinterlöpningen är A) att det är så lätt att få bröstskav när det är kallt ute och B) att mina fötter inte riktigt är skapta för att springa långt med spikes. Så här ligger jag nu – jag som så sent som i går hävdade att jag aldrig får bröstskav – med ömmande fötter och två bröstvårtor som hade blött igenom undertröjan under dagens pass.

Vecka 1 av 26

Så var den över – den första veckan av de 26 som jag ska följa 3:00-programmet på Marathon.se.

Fast i ärlighetens namn ska jag inte alls följa programmet i 26 veckor, för programmet är anpassat för Stockholm Marathon. Och jag ska ju kuta i Köpenhamn, som är två helger innan. Så det är egentligen ett 24-veckorsprogram. Men det väljer jag att inte tänka på just nu. För det innebär ju att jag ligger två veckor efter det program jag borde följa…

Sammanfattning: Det har gått skitbra!

Måndag: Benpass på gymmet + 11,5 km långsamlöpning
Tisdag: 10 km
Onsdag: 9,4 km
Torsdag: VILA
Fredag: 45 min spinning + 8 km löpband
Lördag: CxWorx + 9,4 km
Söndag: 21 km

TOTALT: 69,3 km löpning + tre andra pass.
Programmet slutfört till: 3,85%

You’ll never fumigate the demons – no matter how much you smoke konstaterar Pete Doherty i hans starkaste sånginsats ever, som dessutom blivit med superfin video.

Och så är det väl med träning också? Ju mer du stoppar in, desto mer inser du att träningsdosen/-kvalitén borde höjas.

Den här helgen har jag kört två dubbelpass. Det blev spinning-after work i går. Och för att kompensera att jag skolkade från mitt löpprogram i torsdags adderade jag åtta kilometer löpband direkt därpå.

I dag var det CxWorx + 8k utomhuslöpning som stod på agendan. Men jag räknade lite fel, så det blev 9,3 kilometer. Fast vad gör det när ben, lungor och skalle är on top av allt?

Rätt skumt: I tisdags när jag skulle köra 10k i det som programmet anser vara ”pratfart” (4:30-4:48 min/km) fick jag superkämpa och pulsen skenade som en uppretad grizzly. Men i dag hade jag inga problem alls.

Trots att jag inledde med en kilometer på 4:54 landade jag på ett snitt på 4:24 min/km. De tre avslutande kilometrarna gick under mitt kommande, tilltänkta maratontempo. Och i dag kändes det faktiskt som prattempo. Inte en enda sekund var jag uppe på över 90% av maxpuls.

Jag misstänker att jag inte blivit brutalt mycket mer vältränad sen i början av veckan. Snarare handlar det nog om mindset. I tisdags gick jag ut med inställningen att det skulle bli vråltufft. Och det blev det.

Både i dag och i onsdags gick jag i stället ut med inställningen Äh, det får bli som det blir och då gick det både enklare och snabbare.

I morgon är det dags för mitt första långpass på över en månad. Enligt planen ska det vara 21k i 4:40-4:50-tempo. Men det tror jag är lite för tufft för mig här och nu, så i morgon får det verkligen bli som det blir. Och oavsett tid kommer det att bli bra med ett lite längre pass i benen.

Hur lång tid tar det att betala en skuld?

IMG_3776

Då jag i somras, under pågående semester på Kanarieöarna, bokade en resa till New York fick jag – i god lutheransk anda – för mig att jag måste rättfärdiga mitt handlande med en uppoffring. Jag skulle helt enkelt klimatkompensera min nybokade resa genom att inte äta kött fram till nyår.

Nu har snart fyra månader gått. Jag skippar köttet, men äter fisk och ägg. Ibland går det riktigt dåligt, som då jag i söndags lagade till en ordentlig brunchock i form av auberginegryta med linser. Den smakade verkligen illa, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag blandade ihop tesked med matsked.

Men ibland går det riktigt bra, som då jag i dag grejade middag + två lunchlådor bestående av spenatpaj med stekt lax.

Nu då jag har börjat närma mig slutet av mitt klimatkompenseringsprojekt har jag till sist gjort hemläxan och räknat på vad ett flyg tur och retur över Atlanten landar på i utsläpp. Och om inte jag har räknat helt fel är det 67 kilo nötkött jag ska avstå från för att betala av min skuld.

67 kilo? Det är ju exakt hur mycket som helst för en person som redan innan projektets inledning endast käkade kött ett par dagar i veckan. Och då har jag inte räknat in alternativkostnaden – vilken klimatpåverkan de grönsaker, linser och mejeriprodukter som jag proppar i mig ger.

Jag kommer nog ärligt talat aldrig att bli skuldfri. Inte om jag ska fortsätta åka runt på lopp runt om i världen. Och det vill jag ju. Jag kommer ju definitivt behöva förlänga min vegodiet långt bortom nyårsafton.

Efter fyra riktigt fina fyraminutersintervaller med Runacademy i måndags testade jag ett löpbandspass från Runners World på gymmet idag. 3×3 minuter i miltempo minus tio sekunder.

Jag satte tajmern på 3:40-tempo och lade på lite uppförsbacke Och det gick så bra att jag avslutade med en minuts tempoökning. Kanske, kanske, kanske är det snart dags att göra en attack mot årets mål att göra en kilometer under 3:20 minuter. Helt omöjligt borde det inte vara.

Lika bra att erkänna: Jag har haft en ganska pragmatisk syn på mitt liv som vego. Jag hade inte samvete att styra om menyn för ett helt gäng svensexegrabbar. Och jag kunde inte säga nej då min mor hade lagat älgmiddag. Så jag har gjort två avsteg från dieten. Vilket ju sätter mig i en än större skuld.