Archive | april 2016

Nystart med Vårstafetten

Kanske är dags att skaka liv i träningsdagboken igen. Och efter helgens vårstafett i Målilla känns det faktiskt som att jag har fått en nystart på löpningen.

Under vintern och våren har jag försökt följa 3:00-programmet på Marathon.se. Men det har gått så där. I takt med att de snabba passen både blev snabbare och längre hängde jag inte riktigt med. Jag hade helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Och det har satt sig lite på löparsjälvförtroendet. Därför var det perfekt att fira lördagens födelsedag i Målilla.

Målilla

Även i år sprang jag för Hotell Hulingen i stafetten. Och även i år hade jag den sista sträckan. Fast i och med att jag inte har sprungit ordentligt fort sen Hässelbyloppet i oktober var jag väldigt osäker på vilken fart jag hade i kroppen.

Som vanligt blev det en väldigt rolig stafett. Vårt lag (+de flesta andra) sprang fel på första sträckan. Så vi låg nästan två minuter efter redan från start. Och som mest låg vi nog omkring fyra minuter efter ledarna i företagsklassen.

Men på den femte sträckan hände något. Plötsligt började vi plocka väldigt mycket tid. Och då vår kapten Jocke gick ut på den näst sista sträckan, som är nyckeln till hela stafetten, var han totaltaggad. Han plockade in hur mycket tid som helst och såg till så att jag gick ut 1,15 minuter efter ledarna.

Att ligga omkring 300 meter efter från start är perfekt. Jag såg ledaren hela tiden, men samtidigt var avståndet så stort att jag inte kunde tokrusa för att snabbt komma ikapp. I stället satsade jag på att hitta ett högt, jämnt tempo och mala på så länge jag bara orkade. Bära eller brista. Etta eller trea. Att bara hålla vår placering var inget option.

Jag tyckte att jag tog in något, men jag var inte riktigt säker. Därför var det ruggigt skönt att mina lagkamrater stannade längs vägen och gav mig tidsangivelser. Plötsligt var jag bara en minut efter. Och sen 50 sekunder. Och sen…

Kring fyra kilometer började jag bli riktigt trött. Jag hade öppnat i 3:35-tempo. Och det är egentligen way snabbare än vad jag är. Där och då började jag fundera på om jag inte skulle dämpa mig och ändå satsa på att behålla placeringen. Men samtidigt såg jag ju att avståndet krympte.

Strax innan fem kilometer hade jag börjat räkna sekunder till ledaren framför mig. Och för varje gång jag räknade hade någon sekund försvunnit. Plötsligt hade jag häng på allvar och jag bestämde mig för att försöka blåsa förbi i stället för att lägga mig i rygg och satsa på en spurt. Så med knappt 500 meter kvar gick jag förbi och då märkte jag att det inte fanns några krafter kvar hos motståndaren. Jag kunde rinna iväg utan att behöva öka. Grymt skön känsla.

I år blev det äntligen seger i Vårstafetten i Målilla efter en grym insats av vårt lag. Visst. Det var bara fem lag med. Men det är ändå rätt hög nivå på företagsklassen. Ligger du inte sub 4:00/kilometer så halkar du efter.

Då jag kollade på mina tider efter blev jag helt förvånad. Den första kilometern på 3:35 minuter var min snabbaste. Men mitt snitt på 5,6 kilometer landade på 3:36 minuter. Jag hade tydligen inte alls slagit av på takten på slutet – jag hade ökat.

Efter att inte vågat springa trösklar i 4:00-tempo på slutet känns det extremt skönt att veta att jag kan göra riktigt snabba tider då det väl behövs. Marathonsatsningen lever i allra högsta grad.

Annonser