Tag Archive | kanye west

Race Report: Stockholm Marathon

Alltså. Jag förstår inte riktigt varför jag alltid undervärderar min form och kapacitet. Kanske är det för att slippa spänna bågen för högt. Kanske har jag helt enkelt inte bättre koll. Oavsett vad överträffade jag – på nytt – mina förväntningar i går.

Bortsett från vädret blev Stockholm Marathon helt perfekt för min del. Kroppen kändes stark hela vägen och då jag nyss kollade på de första bilderna från MarathonFoto blev jag förvånad över hur lätt och rak jag såg ut även in över upploppet. Men så var det under hela loppet – så fort jag hjärnan fick en liten dipp, hittade kroppen nya krafter. Det blev liksom aldrig så där supertungt.

Efter förra årets lopp, då jag tog tvärslut under den sista milen, tänkte jag ta det lugnt och metodiskt i år. Ingen stress i starten. Inga tider i öronen. Istället skulle jag lita på att kroppen var korrekt kalibrerad. Och det var den. Det var först under den andra vändan över Västerbron – det vill säga under kilometer #34 – som jag gick över min måltid på 4:45 minuter/kilometer. Men det reparerade jag omgående (omedvetet) i motvinden och spöregnet på Norr Mälarstrand genom att följa upp min 4:53-kilometer med en på 4:30.

Redan efter ett par hundra meter noterade jag en äldre kvinna som sprang för IK Akele. Hon hade ett underligt löpsteg och allt såg ganska jobbigt ut. Men hon lyckades ändå hålla ett stabilt och bra tempo. Hon blev min farthållare under de första 24 kilometrarna. Ibland låg jag något steg före henne, men för det mesta låg jag ett par steg efter. Jag vet inte riktigt vad som hände med henne, men jag tror att hon kroknade. Och det gjorde även en tjej som jag hade hållit uppsikt över och som hela tiden legat ungefär 50 meter framför mig.

Utan dessa två referenspunkter tog jag rygg på tre stycken killar, som verkade känna alla längs vägen. Tillsammans med dom sprang jag förbi 26k-passeringen vid Waldermarsudde. Det var där jag började krokna förra året. I år var det inte läge att krokna så tidigt. För de tre killarna kände så många att det var applåder, morsningar och high five hela vägen. Med en sån inramning kan man ju inte vika ner sig. När vi passerade Dramaten var det min tur att få inramning, då plötsligt Sebastian stack fram huvudet från publikraden och gav lite extra pepp.

Då vi kom ut på Södra Mälarstrand hade jag fortfarande sällskap med de tre killarna. Och när vi började närma oss mitt stora hjärnspöket – stället där jag var tvungen att stanna för första gången förra året (jag försökte då intala mig själv att jag bara skulle kissa lite) – gjorde jag allt för att tänka på annat. Så jag började sjunga med i min spellista. Vet inte vad mitt sällskap tyckte. Men om dom hade öronen med sig fick dom höra mig nynna mig igenom både POWER och Runaway med Kanye West. I krig, kärlek och löpning är alla knep tillåtna.

Då vi tagit oss upp för stigningen på Västerbron blev jag till sist tvungen att släppa iväg mitt löparsällskap, som då hade reducerats till två killar (vad som hände med den tredje är jag osäker på – möjligt att han väggade vid 33k). När dom drog ifrån meter för meter började de negativa tankarna dyka upp. Men som tur var dök en man jag lade märke till under det första varvet upp. Han hade en väldigt säregen löpstil och jag blev mycket förvånad då han drog iväg tidigt under det första varvet. Nu började jag fokusera fullt ut på att komma ikapp honom. Den lilla pushen räckte för att hitta nya krafter.

Det var först vid 35k-passeringen som jag på allvar noterade vad som stod på klockan längs banan. Efter lite huvud och fingerräknande insåg jag att 3:20h faktiskt var inom räckhåll. Men med tanke på att jag inte hade en susning om vilken fart jag hade vågade jag inte ta ut något. Taktiken blev att försöka hålla jämn fart med min omgivning, inte ta ut mig onödigt mycket och vad som än hände inte ge vika för impulsen att stanna och gå ett par steg.

Taktiken funkade råbra. Vid 40k såg jag på klockan över banan att 3:20-drömmen i allra högsta grad levde. Och det plus den fantastiska publiken, som stod där i regnet och hejade på alla, gav mig raketbränsle. Den 41:a kilometern blev den näst snabbaste med 4:20 minuter. Och det gjorde jag medan ögonen började tåras.

Tröttheten, inramningen och insikten om att jag var på väg att faktiskt knäcka ett maraton gjorde att jag började småböla. Och inte blev det bättre då jag kom in på Stockholms Stadion.

I min bok är Stockholms Stadions innerplan den absolut heligaste platsen i hela landet. Att få kliva in där, där alla stora Djurgårdare har spelat, är helt, helt magiskt. Då jag i går gjorde det var det med känslan av att ha överträffat allt. Allting gick liksom så lätt. Jag hittade hela tiden nya krafter. Och bortsett från att jag blev ordentligt trött i stjärten kändes kroppen superpigg hela vägen.

Hur fasen kunde jag för bara någon vecka sen tveka över huruvida jag ens skulle våga starta? Nu är det dags att sluta vara defensiv. Från och med nu ska jag lita på att jag kan klara av det jag försöker med. Och framför allt – från och med nu ska jag börja kalla mig löpare och inte motionär.

3:16:32 blev tiden. Det var en putsning med nästan 14 minuter jämfört med fjolårets premiär. Skulle jag kunna utvecklas i samma takt ett år till så…

Man skulle kunna tro att jag gjorde en triumferande segergest över loppet som sådant. Men den handlade om att jag till slut spurtade ner killen i kepsen. Kul att HappyHag lyckades föreviga.

screen-capture-1

Det snart perfekta löpsteget

I går körde vi en rätt lång afterwork på kontoret. Så i stället för att steppa upp och köra morgonpasset CxWorx tog jag sovmorgon och satsade på lite löpbandsfartlek under eftermiddagen. Perfekt inramning – lugnt och skönt och ett nystartat skidskyttelopp på teven framför mig då jag klev upp på löpbandet på Må Bättre.

Jag vet inte om det berodde på skidskyttarna eller att jag faktiskt börjar bli riktigt stark, men det kändes förbannat lätt. Så lätt att då jag hade tagit mig igenom etapperna 10-8-6-4-2 minuter lassade jag på två minuter till på den sista etappen för att komma upp i en kilometer blankt på den. Inklusive uppvärmning och nedvarvning blev det 10k på 49 minuter. Klart godkänt för att vara jag i mitten av februari.

För ganska exakt en månad sen började jag fokusera lite mer på tekniken. Efter att plöjt Thomas Reckmans Det perfekta löpsteget började jag öva på höfternas position. Och jag har inte haft någon brådska – jag är fortfarande på höfterna. Axlarna och fotisättningen får komma när de kommer.

Nu börjar jag faktiskt se resultat. Eller snarare: Jag känner resultat. I och med att jag inte mäter tider, puls etc finns det inget facit att mäta mot. Men då jag trycker på i lite brantare lutning eller i aningen högre fart känner jag att det finns mer punch i steget än tidigare.

Det kanske inte är punch i steget som Reckman lär ut. Det känns som att han mer försöker lära mig att springa lättare, smidigare och mindre kraftslösande. Men det är punch i steget som jag har fått. Och det tackar jag för.

Det kommer nog ta en månad till innan jag sätter höfterna helt, för nu är det först i högre motstånd som de driver på som de ska. När jag joggar eller håller distanstempo är de bara i obetydligt bättre position än tidigare. Men jag hoppas att höfterna + min allt bättre känsla på 10k ska göra Premiärmilen väldigt trevlig. Snart dags att anmäla mig.

Eftersom det tycks vara snudd inpå omöjligt att motionsblogga utan att klaga på något får jag väl lyfta fram mitt just nu mest ömmande i-landsproblem: Jag kommer nog snart att ha nött ut spellistan Kanye West setlist från fjolårets Bråvalla. När jag tröttnat på den kommer jag att vara i akut behov av peppig Hej, nu är det bara fyra intervaller kvar, men det klarar jag-playlist.

Please don’t get me wrong

The Libertines

Även förra veckan blev en kass träningsvecka. Men det gör ingenting. Verkligen ingenting. För efter elva års väntande fick jag äntligen se The Libertines live. Tillsammans med 65 000 partypackade britter fick jag se årets viktigaste återförening i Hyde Park. Och det var väl värt en dålig träningsvecka.

Därmed är även en riktigt bra konsertsommar spikad: Nine Inch Nails i London, Håkan Hellström på Ullevi, Kanye West på Bråvalla och The Libertines i Hyde Park. Att jag längs vägen fått stå på scenen under Veronica Maggio är en fin liten bonus…

Peppad av min lilla microsemester i helgen snörade jag på mig löpskorna så fort jag kom hem i går. Och peppad av den turen kände jag att i dag var starten på min satsning inför Stockholm Halvmarathon.

Just nu har jag varken speeden eller distansen för att göra en halvmara på de tider jag vill. Jag har faktiskt inte kört ett enda milpass sen i maj. Men jag har fått rätt mycket inspiration gällande träning. Och nu ska jag testa att inte bara nöta, nöta, nöta. Mer variation. Mer intervall. Och framför allt – mer löpning.

Dagens pass bestod av en mycket lugn uppvärmning och en snudd inpå lika lugn nerjoggning. Men däremellan pressade jag in ett av mina bästa pass någonsin. Jag sprang upp till Gunder Hägg Stadion. Och efter lite stretching kickade jag igång intervallerna: 3 x 100 meter, 3 x 200 meter och 2 x 400 meter. Däremellan joggvila.

I min hybrishjärna hade jag fått för mig att jag skulle palla 3 x 400 meter. Fast när jag var inne på min sista tvåhundring var jag mycket nära att ge upp och lägga mig på innerplan. Så utifrån det perspektivet kändes 2 x 400 meter som en smärre seger. Och farten var det heller inget fel på. Men det var ordentligt pissjobbigt.

Totalt landade dagen på 8,85 kilometer. Och plussar man på gårdagens 8,53 kilometer finlöpning i skogen har jag fått en riktigt bra start på min halvmarasatsning.

Kanye West eller Gunde Svan

Kanye West

Förra veckan blev det inte ett enda träningspass. Inte ett enda. Men så var det även min första 100-timmars arbetsvecka på 5-6 år. Och då är det kanske okej att inte sticka ut och röra på sig. Tiden och orken finns helt enkelt inte där.

Men förra veckans jobbmaraton hade ändå en ordentlig peak, då jag fick ta ett 75-minuters break i lördags för att kolla på Kanye West på Bråvalla. Killen må ha ett ego större än Globen. Men när han står på scen och säger att han är The No 1 rock star in the world så är det egentligen inte enbart ett utslag av hybris, för det är ju faktiskt sant.

Man kan säga vad man vill om Kanye West och hans ego. Men man kan inte förneka två saker: 1) Han är en av världens främsta musikproducenter och 2) Han vågar.

Efter de två första skivorna hade det varit hur lätt som helst för Kanye att luta sig tillbaka och fortsätta producera hookig hiphop för massorna. Han hade kunnat gjort det i sömnen och spenderat vakentiden till att räkna kosingen, som skulle ha forsat in. Men det verkar inte räcka. För varje skivsläpp sen dess har Kanye utmanat sig själv, sina lyssnare och rådande normer. Och längs vägen har han förändrat hur den samtida musiken låter och paketeras.

Kanye West är en stor förebild som fler borde studera. Och då snackar jag inte om hans ego. Det jag menar är att fler borde studera det mod och den urkraft som driver Kanye. Han tvekar aldrig för att riskera allt för att nå lite längre, bli lite bättre. Givetvis tar han snedsteg mellan varven. Men vad spelar det för roll? Hellre ett par snedsteg och några magplask än att parkera i trygghetszonen.

Kanye är helt enkelt hiphopens svar på Gunde Svan. Minus den jordnära folkligheten. Och det är väl den avsaknaden som gör att West aldrig kommer dyka upp i rollen som lekprogramsledare.

I morgon när jag gör comeback som vardagsmotionär ska jag göra det med Kanye i lurarna. Kanske, kanske kan han få mig att sluta spela så satans säkert och våga höja insatsen i jakten på kapade sekunder. Vågar man inte tro på sin egen förmåga kommer den där trygghetszonen aldrig förflytta sig själv.

Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi