Archive | september 2014

Nya utmaningar?

Det är tydligt att jag behöver en ordentlig utmaning för att hålla igång min löpträning. Att på egen hand försöka putsa tider på olika distanser räcker inte riktigt. Det behövs anmälningar. Lopp. Tydliga deadlines.

Frågan är ju vad jag ska satsa på:

  • Under 39 minuter på Premiärmilen?
  • Under 3:20 på Stockholm Marathon?
  • Under 1:28 på halvmara?
  • Göra en mara utomlands?
  • Springa något tufft i fjällen?

Eller ska jag hybrissatsa:

  • Överleva ett ultralopp?

Pallar jag verkligen det? Tvekis. Men om jag inte sätter målet nu kommer jag ju aldrig klara av att jacka upp distansen.

Annonser

The Sex / The Love / The Pain

Tove Lo

We’re not forever/You’re not the one
You and I could be the best thing ever

Med tanke på att jag alltid kör med musik i lurarna då jag är ute och springer är det förvånansvärt få nya låtar som hittar in på mina löparplaylists. Det är som att jag har typ 150 låtar som jag drar in och ut från olika playlists och lägger i olika ordningar. Men i går fick löparlåtarna ett finfint tillskott.

Gårdagens grusrunda inleddes lite för sent och avslutades i snudd på totalt mörker. I lurarna hade jag Tove Los Queen Of The Clouds. Och jag gillar verkligen att den är uppdelade i tre delar med helt olika karaktär: The sex, the love, the pain. Och det är från The Sex som den bästa löparlåten – Timebomb – kommer.

I mitt huvud sorterar jag de låtar som tar sig in i mitt löpbibliotek i sex kategorier där varje kategori fyller ett eget syfte:

  1. Upplyftande och energiskt: Perfekta låtar för att lägga ribban eller höja tempot.
  2. Lätta steg: Luftig pop som håller ner tempot på långpannor eller lugna skogsrundor.
  3. Bakgrundsbrus: Lagombra låtar som bara finns där och fördriver tid. Bra inledning på långpassen.
  4. Snabblåtar: Ordentligt med energi och ofta lite tyngre. Gärna rock, men ettrigare elektroniskt funkar också.
  5. Powertracks: Budskap före sound – anthems som får mig att känna mig som en mighty, mighty runner.
  6. Löplåtar: Låtar som handlar om löpning – symboliskt eller bokstavligt.

Gårdagens runda blev tio sköna skogskilometer där den inledande joggen blev snabbare och snabbare, för att upplösas i en ganska kvick avslutning mitt på Stortorget. Avslutningen till The Pain blev allt annat än smärtsam. Då hade träningsvärkets hockeypuckar i låren lösts upp och benen bara gick av sig själv samtidigt som tankarna flödade klarare än vanligt.

Tove Lo alltså? På en onsdagstur? Ja, varför inte? Just nu känns det som att det är bland de kommersiella electropopbrudarna som de roligaste grejerna händer.

Back on track

Efter åtta dagar utan ett enda löpsteg snörade jag äntligen på mig skorna igen i går för lite intervaller på löpbandet. Det blev 3×1000 meter i 3:55-tempo. Med uppvärmning, nedvarvning och 250 meter joggvila mellan varje intervall klockade jag in på exakt 5 kilometer och en hel del svett.

Intervaller är nog min absolut sämsta disciplin. Jag blir alltid så sjukt imponerad då jag läser träningsprogram eller inlägg där passen bygger på 5-8×1000 meter. Jag är så långt ifrån det. Och i ärlighetens namn har jag aldrig ens varit i närheten av det. Mitt pannben är helt enkelt inte tillräckligt tjockt för att plocka fram de där sista intervallerna. Särskilt inte då jag står på ett monotont och onaturligt löpband med reklam och mutade TV4-program framför ögonen.

Men det kändes ändå grymt skönt att få känna lite rörelse i benen igen. Och ännu skönare var det att vakna upp i går med träningsvärk i låren efter måndagens hoppiga Gritpass. Träningsvärk är känslan av utveckling. Av att bli starkare, bättre, snabbare.

Efter gårdagens intervaller och en lång stretchning hann jag även med ett pass CxWorx. Jag gillar det passet, men har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar det lika mycket eller till och med mer än de gamla corepassen. Det enda jag vet är att det är mycket träning på 30 minuter. Och det är ju aldrig fel.

Går runt och nynnar på Runners blues

tatuering

Nu har det gått nio dagar sen halvmaran i Stockholm. Och sen dess har jag gjort i princip nada. Inte en endaste kilometer i spåret. Knappt något häng alls på gymmet. Det är som att jag drabbats av kronisk träningsopepp. I lördags pallrade jag mig till sist iväg på ett pass CxWorxs och i dag blev det en omgång Grit Plyo. Men två pass på nio dagar? Det är pinsamt långt ifrån godkänt.

Men jag har varit med om liknande saker tidigare. På jobbet. I livet. I övrigt. Har jag en mål, en puckel eller något annat som kräver en insats är jag beredd att jobba väldigt hårt för att ta mig dit. Och när jag väl kommer ut på andra sidan finns det ingen motivation kvar. Den senaste veckan har det blivit smärtsamt tydligt att jag behöver en ny utmaning. Annars kommer runners blues att förtära mig totalt och skruva tillbaka mitt liv till mitt gamla, passiva jag.

Men när man inte tränar så hinner man ju med andra grejer. Som att spela tevespel. Kolla på film. Ta en ordentlig utekväll med efterföljande slödag. Eller varför inte tatuera sig för första gången?

Förra torsdagen var det äntligen dags att göra verklighet av den där tatueringen som jag har funderat på i så många år. Tatueringen var egentligen en belöning jag skulle ge mig själv efter maran i maj. Men då ville jag inte riktigt bromsa upp och göra uppehåll i träningen för att få lite kroppsfärg att torka och läka. Nu kändes tajmingen klart bättre.

Min tatueringsoskuld togs av ett Libertinescitat från låten What became of the likely lads. Tyvärr hann vi inte göra klart hela i torsdags, så nästa vecka ska jag tillbaka och plågas en gång till. Tills dess borde jag ha lyckats bota bluesen med lite löpning.

…och jo – det gjorde ungefär precis lika ont som alla hade hävdat att placera en tatuering över revbenen.

Att korsa bristningsgränsen (och slå personligt rekord)

Medalj

Stockholm Halvmarathons 20k-passering. Klockan över mitt huvud visar 1:26:nånting. Med tanke på att jag var sen över startlinjen har jag över en minut till godo på den tiden. 1:30 är inom räckhåll! Jag letar så djupt jag bara kan inom mig efter raketbränsle och trycker på lite extra. Strax innan slottet spyr jag. Men jag vägrar sakta ner. Sen spyr jag igen. Och igen.

Under den sista kilometern på dagens halvmara spydde jag fyra gånger. Och direkt efter målgång spydde jag två gånger till. Det var som att kroppen ville vända ut och in på sig själv. Då en medlidsam funktionär räckte över en spypåse tog allting slut. Inga per spyor. Men det var på stappliga ben jag tog mig till slutet av målfållan.

Nu vet jag var min gräns går. För första gången någonsin har jag nått min egen bristningsgräns. Jag till och med korsade den och såg hur det såg ut på andra sidan. Det var ingen vacker syn och jag vill be alla dom som stod längs upploppet för att heja på sina nära och kära om ursäkt för att de fick följa min kamp mot mig själv på lite väl nära håll.

MEN – och det är inget litet men, så jag skriver det med versaler –  jag gjorde det. Mellan spyorna höll jag tempot uppe. Jag passerade mållinjen på 1:29:05. Jag spöade helt enkelt skiten ur mitt eget högt satta mål. Och av bara farten putsade jag mitt personliga rekord med 4:30 minuter. För att inte snacka om att jag kapade drygt 14 minuter från min fjolårstid, då jag gjorde mitt livs första halvmara. Sånt kan vara värt ett par spyor.

Lika synd som jag tyckte om folket som fick se mig kasta upp längs upploppet tycker jag om dom som sitter i samma kupé som mig just nu. Dom som tvingas dela luft med en sargad 36-åring som doftar lika delar spya och intorkat svett. Men det får dom ta.

…och nervositeten inför start

Spellista

För ett år sen satt jag på tåget ner till Stockholm och var livrädd. Jag skulle springa längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Och jag var uppriktigt osäker på om jag skulle klara av det. Nu sitter jag här ett år senare. Och känslan är den samma.

I dagens halvmara ska jag försöka springa snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte är 100 procent tränad. Men det är inte det värsta. I år ska jag gå ut med Startgrupp A. Jag ska springa med dom snabba löparna. Hur kunde det bli så?

Just nu studsar frågorna fram och tillbaka i skallen:

  • Ska jag köra med tidsangivelse i lurarna?
  • Ska jag köra kortärmat, trots att mina bästa resultat kommit i långärmat?
  • Gå ut hårt och hoppas på det bästa? Eller…?
  • Borde jag inte sänka ambitionsnivån – satsa på 1:35h i stället för 1:30h?
  • Är min playlist tillräckligt motiverande?

Just spellistan, som för många nog är en ickefråga, är den som gnager hårdast hos mig. Jag är en usel löpare utan musik i lurarna. Den sätter takten, känslan och motivationen. Den kan ta mig de extra meter som behövs för att nå hela vägen fram. Men den kan även sänka mig och trigga de negativa tankarna.

Min playlist inleds som den brukar:

  1. En lugn femminuterslåt, som slås på fem minuter innan start (Lorentz – Allt från mig)
  2. Eminem – The Monster (har inlett så många lopp med den att jag fått en betingning – när låten går igång vet jag att det är på allvar)

Därefter bryter jag mot hur jag brukar göra. I stället för att köra ett och samma album under den första milen blir det:

3x Håkan Hellström
2x Veronica Maggio
2x Timbuktu
2x Kanye West
2x Bloc Party

Efter det ska jag ha passerat 10k. Då switchar jag om till luftig pop och dansanta tongångar, för att vid 16k gå över till tyngre rock. Det är här det kan gå ordentligt fel. Det är här det ska bära eller brista.

För att belöna mig själv har jag försökt tajma passande målgångslåtar:

1:30h – Ison & Fille – Länge leve vi
1:34h – Lil Wayne – Drop The World
1:38h – Sabaton – Primo Victoria

Startgrupp A. Det skrämmer skiten ur mig. Folk kommer inte bara se snabba ut. Jag kommer veta att varenda en av dom är förbannat snabb. Men samtidigt får jag inte glömma bort att jag faktiskt har kvalat in dit. Jag har inte hamnat där av misstag.

Stockholm Halvmarathon – nu kör vi! Oavsett om det bär eller brister kommer jag ta mig fram med loppets bästa spellista i lurarna.

Oförenliga mål – En studie i fåfänga

I går vägde jag mig för första gången på länge. Nog för att jag hade det på känn, men jag blev ändå lite förvånad när jag såg hur lite jag väger. 58,8 kilo. Sätter man det på en 178 centimeter lång kropp får man ett BMI 18,6. Och då är man tydligen underviktig.

Då jag började träna för ganska exakt två år sen var det fåfängan som var motivationen. Jag ville vara i bättre form när jag fyllde 35 år än vad jag var när jag fyllde 25 år. Och med bättre form menade jag att jag ville vara större och starkare. Jag ville ha muskler. Former. Bröst. Styrka som syns.

Förra året var målet att nå 66 kilo. Det gjorde jag inte. Trots proteinpulver med läskiga namn som Super Gainer kom jag aldrig högre än 65,1 kilo. Då hade jag lagt på mig nästan 15 kilo på lika många månader. 15 kilo, varav merparten var muskler. Sånt syns. Även på en person som var tunnast i världen då han började träna.

Under den perioden räknade jag kalorier och proppade i mig allt jag kunde. Och jag njöt av resultatet. Jag älskade att se mig i spegeln. Se hur den där späda kroppen plötsligt fick muskler. Hur ådrorna på armarna började synas. Och plötsligt skämdes jag inte längre. Jag hade inte längre några problem att visa mig i omklädningsrummet eller på stranden. I en ålder då många män börjar få gubbkropp kände jag mig i kanonform.

Men längs vägen dök ett annat mål upp – jag ville bli bättre på löpning. Viktökning, muskler och långdistanslöpning. Det är en kombo som inte riktigt går ihop. Och då min förra tränare Louise började ifrågasätta mitt träningsupplägg och undrade på vilket sätt mitt 3×3 reps bänkpressande skulle hjälpa mina kilometertider kom jag till ett vägskäl. Jag valde löpningen.

Sedan dess har jag slopat alla coola muskelgrupper. Jag har skitit i biceps och triceps. Några enstaka armhävningar är det enda mina bröst får känna på. I stället har jag jobbat ben, bål, stjärt, stabilitet, uthållighet. Det har varit fokus på löpmusklerna. Och i takt med att jag sprungit oftare och längre har även vikten rasat.

Jag ska vara ärlig: Jag gillar fortfarande att se mig i spegeln. Den självkänsla som det ger mig att se att jag har en tajt och vältränad kropp lyfter mig ordentligt. Det kanske är fåfänga. Eller så är det alla år av dålig självkänsla och skam över att vara smal som en pinne som gör att jag behöver bekräftelse från min nuvarande spegelbild. Det enda jag vet är att alla timmar som jag lagt på träning har varit ett billigt pris för den där antydan till magrutor som jag ser då jag kollar på mig själv.

Visst. Jag är kanske underviktig igen. I alla fall enligt tabellen. Men den här gången skäms jag inte för det. Den här undervikten är självvald. Den är ett resultat av att jag valde löpningen. Den dag då jag inte längre tycker att uthållighetssport är roligt kommer jag troligtvis göra ett nytt försök att bygga lite volym. Jag kommer aldrig kunna bli stor. Men nu vet jag att jag i alla fall kan få konturer.

En gång sa min förre träningsbuddy Slöve att det var självhatet som drev oss. Kanske är det inte fullt så melodramatiskt. Kanske är det så enkelt att det är fåfängan som driver oss.