Archive | oktober 2016

Nytt favvopass: Mardrömsbacke

Idag var det dags för lördagsdubbel igen – CxWorx + lite löpning. Men på grund av att jag är en klen liten fryslort stannade jag inne på gymmet och svettades ner deras löpband istället för att ta en utomhusrunda.

Eftersom löpband är så fruktansvärt tråkigt har jag svårt att få till trösklar, distans- eller långpass inomhus. Men korta intervaller funkar bra. Och så mitt nya favvopass – Mardömsbacke.

Mardrömsbacke:

  • 2 min promenad med 2% lutning
  • 2 min jogg med 2% lutning
  • Därefter ökas lutningen med 1% per minut
  • Efter 12% lutning minskas lutningen med 1% per minut
  • 2 min jogg då lutningen är tillbaka på 2%
  • 4 min promenad med 2% lutning

= 30 minuter som känns som en kvart.

Det jag uppskattar med Mardrömsbacke är att på vägen upp börjar det kännas motigt redan vid 7% lutning. Därifrån och upp till toppen handlar det bara om att bita ihop.

Men på vägen ner känns livet lätt. Redan vid 10% är det som att all syra släpper och plötsligt känns 8% lutning inte tuffare än plattlöpning. Därifrån och in i mål är som en enda skön nedförsbacke.

Idag microutmanade jag mig själv och körde upp till 13% lutning. Men målet är egentligen att jag ska fortsätta köra upp till 12%, fast addera ett andra varv upp till 10% och sen ett tredje till 8% och så vidare tills jag evolvat till bergsget.

Annonser

Säsongsupptakt

Efter säsongsavslutningen i Hässelby för elva dagar sen drabbades jag av latmask och tog en veckas ledigt. Men nu är satsningen mot 2017 inledd.

Intervaller tillsammans med Runacademy i måndags (25×100 meter var grymt mycket tuffare än vad det låter). Distans igår. Och idag – säsongens första brickpass (fast i inomhustappning: Spinning + löpband).

Jag känner mig så sjukt taggad just nu. Vi kommer ha det så grymt kul du och jag 2017 att jag nog aldrig kommer kunna sluta skratta.

Hässelby levererar – i år igen

Av alla landets förorter är Hässelby den jag gillar absolut bäst. Och det enbart eftersom jag på två starter i Hässelbyloppet har persat två gånger.

Gårdagens Hässelbyloppet var en ganska nervig historia. Sen Köpenhamn Marathon i våras har jag knappt kört någon speedträning alls. Inför Ironman var det mest malande distans och bitande långpannor som gällde. Visst. I ärlighetens namn har jag kört rätt mycket intervaller de senaste veckorna – både på egen hand och tillsammans med Runacademy. Men jag har inte riktigt lämnat komfortzonen. Istället för tusingar och trösklar har jag nöjt mig med främst två- och fyrahundringar + enstaka backpass.

Så när jag ställde mig på startlinjen igår visste jag inte riktigt vilken fart jag hade i mig. Det enda jag visste var att både kroppen och steget kändes lätta och att jag var sjukt sugen på att gå sub-40 (…och helst av allt nå drömmen att gå under 38 min).

Efter en lite väl grötig start med trängsel och en del fulspringande vid sidan av banan från min sida släppte allt strax innan två kilometer. Jag tog sikte på en kille som såg kvick ut och lovade mig själv att inte släppa honom ur sikta.

Men det löftet svek jag strax efter fyra kilometer. Då var jag så pigg att jag sprang ikapp och förbi. Och efter det sänkte jag aldrig farten.

Vid 6 km, vid 7 km, vid 8 km, vid 9 km. Vid varenda kilometerpassering kände jag oroligt efter. Men trötthetskänslan dök aldrig upp. Jag kände mig så pass pigg att jag spände bågen och tryckte på lite extra under de sista 1500 metrarna.

I mål var det inte mycket att snacka om: 38,04 minuter och ett nytt milrekord för min del. Och loppet hade känts så fruktansvärt lätt att jag inte ens orkade sura över att jag missade drömgränsen med bara en kortare konstpaus.

Jag har bara sprungit millopp på asfalt tre gånger:

Premiärmilen 2014:  39:36 min
Hässelbyloppet 2016: 38:58 min
Hässelbyloppet 2017: 38:05 min

Med en fortsatt sådan utvecklingskurva skulle jag ju faktiskt vara nere på svenska rekordtider om sisådär 15-20 år. Synd bara att gammeln kommer att hinna ta mig innan dess.

img_4640