Tag Archive | hässelbyloppet

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

Annonser

När benen bara trummar på

Det här med ”Jag ångrar att jag stack ut och sprang idag” har ingen någonsin sagt stämmer verkligen.

Idag då jag stämplade ut hade jag ingen sug alls. Det var grått. Och småregnade. Och såg kallt ut. Men jag gjorde en deal med mig själv. Ett lugnt, skönt distanspass så får jag köpa nåt gott på vägen hem.

Och så kom jag ut. Regnet var knappt dugg ens. Luften var krispig. Höstlöv på marken. Och som en superfet bonus fick jag se två rådjur och en katt. Dessutom kändes kroppen fjäderlätt och benen bara trummade på.

Jag märkte att farten ökade efterhand. Men det lustiga var att trots det kändes det aldrig som att ansträngningen ökade. Allting bara flöt på. Det var så lätt.

12,83 kilometer efter att jag övermannade latmasken och tog mig ut stannade jag och köpte ett mindre berg av nötter inför kvällens filmtittande.

Hässelbyloppet – jag är så redo för dig!

Hässelby levererar – i år igen

Av alla landets förorter är Hässelby den jag gillar absolut bäst. Och det enbart eftersom jag på två starter i Hässelbyloppet har persat två gånger.

Gårdagens Hässelbyloppet var en ganska nervig historia. Sen Köpenhamn Marathon i våras har jag knappt kört någon speedträning alls. Inför Ironman var det mest malande distans och bitande långpannor som gällde. Visst. I ärlighetens namn har jag kört rätt mycket intervaller de senaste veckorna – både på egen hand och tillsammans med Runacademy. Men jag har inte riktigt lämnat komfortzonen. Istället för tusingar och trösklar har jag nöjt mig med främst två- och fyrahundringar + enstaka backpass.

Så när jag ställde mig på startlinjen igår visste jag inte riktigt vilken fart jag hade i mig. Det enda jag visste var att både kroppen och steget kändes lätta och att jag var sjukt sugen på att gå sub-40 (…och helst av allt nå drömmen att gå under 38 min).

Efter en lite väl grötig start med trängsel och en del fulspringande vid sidan av banan från min sida släppte allt strax innan två kilometer. Jag tog sikte på en kille som såg kvick ut och lovade mig själv att inte släppa honom ur sikta.

Men det löftet svek jag strax efter fyra kilometer. Då var jag så pigg att jag sprang ikapp och förbi. Och efter det sänkte jag aldrig farten.

Vid 6 km, vid 7 km, vid 8 km, vid 9 km. Vid varenda kilometerpassering kände jag oroligt efter. Men trötthetskänslan dök aldrig upp. Jag kände mig så pass pigg att jag spände bågen och tryckte på lite extra under de sista 1500 metrarna.

I mål var det inte mycket att snacka om: 38,04 minuter och ett nytt milrekord för min del. Och loppet hade känts så fruktansvärt lätt att jag inte ens orkade sura över att jag missade drömgränsen med bara en kortare konstpaus.

Jag har bara sprungit millopp på asfalt tre gånger:

Premiärmilen 2014:  39:36 min
Hässelbyloppet 2016: 38:58 min
Hässelbyloppet 2017: 38:05 min

Med en fortsatt sådan utvecklingskurva skulle jag ju faktiskt vara nere på svenska rekordtider om sisådär 15-20 år. Synd bara att gammeln kommer att hinna ta mig innan dess.

img_4640

Första passet inför Hässelby

Nu har jag bara ett enda mål kvar för den här säsongen: Att göra en bra miltid. Och det tänkte jag göra i Hässelby.

I min originalplan ingick att springa Stockholm Halvmarathon. Men jag tror jag skiter i det. Jag känner mig både sliten och ganska långsam just nu. Och det kanske är stroppigt, men jag är inte helsugen på att åka ner till Stockholm, att ta en högkvalitetsträning och komma in i mål på 3-4 minuter över min egentliga kapacitet. Så nu är det fullt fokus på Hässelbyloppet i oktober i stället.

Jag har inte kört ett enda kvalitetspass sen i maj. I stället för att pina intervaller har jag nöjt mig med grund-, distans- och långpass. Men idag var det dags för comeback i dubbel bemärkelse.

Först körde jag ett pass CxWorx på gymmet (även det var brutalt länge sen) och sen steppade jag upp på löpbandet och körde 3x6x200 meter med två minuter slövila mellan varje serie. Nu är det enorm skillnad på att bara rulla med på ett löpband och faktiskt trycka på ute i det fria, men jag kände mig ändå förvånansvärt pigg och hade inga problem att under passets gång successivt höja tempot från 3:50 till 3:00 min/km.

Jag gillar verkligen känslan av att få räta på ryggen, tajta till löpsteget och springa fort. Och det här passet kändes lovande inför Hässelbyloppet.

Höstens första lördagsdubbel är avklarad.

Sub 40, Sub 20, Sub 4

För dom flesta av oss Division 1-motionärer är nog sub 40 det stora målet. Knappast någon av oss kommer någonsin komma i närheten av att göra milen under 35 minuter. Men att göra den under – eller i alla fall komma riktigt nära – 40 minuter är doable.

Sub 40 är en slags vattendelare. Är du under 40 är du inte bara snabb (med motionärsmått mätt), du har även visst pannben som lyckas bita ihop när mjölksyran börjar pumpa på allvar efter åtta kilometer.

Men för att vara Sub 40 måste du först vara Sub 20 på 5k. Och för att lyckas med det måste du kunna göra en kilometer under 4:00 upprepade gånger.

På två försök har jag lyckats gått under 40 minuter på milen i tävlingssammanhang. Och efter Hässelbyloppet i höstas är målet för nästa år att gå under 38:30 på Premiärmilen i vår.

Tyvärr är ju fart lika mycket färskvara som kondition. Då jag förra söndagen sprang Adventsloppet här i Gävle hamnade jag strax över 20 minuter, vilket gav mig en smickrande femte plats. Nu var banan lite drygt 5k och jag snittade 3:53, vilket bara var marginellt snabbare än vad jag snittade i Hässelby på den dubbla sträckan. För att nå målet på milen måste jag helt enkelt kapa ett par sekunder till.

I dag körde jag Norska Superintervaller – 4×4 minuter med 3 minuter ståvila mellan varje intervall. Det är ett pass som jag fick testa på för några veckor sen med Runacademy.

Då, med medlöpare och lagom tävlingsinriktad inramning, kändes de Norska Superintervallerna kanon. Men i och med att jag har ett ganska mjukt pannben då jag kör kvalitetspass på egen hand var jag lite orolig över dagens utmaning. Den oron skulle visa sig vara totalt obefogad.

Dagens snittider:
Intervall #1: 3:45 min/km
Intervall #2: 3:31 min/km
Intervall #3: 3:34 min/km
Intervall #4: 3:31 min/km

Bortsett från ett litet missöde under den första intervallen höll jag en löjligt jämn och fin fart. Och jag gjorde det helt utan att flåsa lungorna ur mig.

Ny målsättning: Att under vintern lyckas köra 4×4 minuter utan att ha över 3:30 min/km i snitt på någon enda intervall.

Å andra sidan – hur svårt är det att springa snabbt när man får springa runt i tio plusgrader med sån här inramning?

IMG_3845

Sub-40 och pers i Hässelby!

I dag hade jag två lopp att välja mellan – Hässelbyloppet eller tio tunga trailkilometrar här i Gävle. Jag hade tänkt låta slumpen avgöra: Om det fanns biljetter kvar till morgontåget skulle jag till Hässelby, annars ut i skogen. Men som tur var sket jag i slumpen.

Trots att morgontåget var fullbokat åkte jag ner till Stockholm. Och väl där laddade jag lurarna med mitt livs snabbaste playlist (den från Premiärmilen förra året) och satte fart.

Bortsett från att jag blev lite frustrerad över trängselfarten i början gick allting skitbra. Det flöt på och jag sprang om. Men då en orangeklädd kille sprang om vid 7k kände jag hur krafterna började tryta. Då fokade jag fullt ut på orangekillen: Vad som än händer, ska jag inte släppa iväg honom utom räckhåll!

Sagt-å-gjort. Under de sista metrarna in på Hässelby IP rundade jag och orangetröjan några andra löpare innan vi kramade ur benen i en spurt, som jag förlorade. Men vad gjorde det, när jag för andra gången någonsin gjorde sub-40 på milen.

Sluttid: 38:58 minuter. 30:e plats i motionsklassen. Nytt personligt rekord med nästan en minut. Och ytterligare ett av mina mål för 2015 infriat.

IMG_3640