Tag Archive | trail

Fan – nu är det på riktigt

Ångesten som uppstod då måndagsjobbandet avbröts av mailet 120 timmar kvar till Kullamannen Ultra 100 Miles 2017. Jag har ju vetat om det här i ett par månader, men jag har inte riktigt velat låtsas om det. Och nu är det bara några dagar kvar.

Vad har jag gett mig in på? 160 kilometer bökig trail längs den skånska västkusten? En kall natt i totalt mörker? Skoskav, ömma muskler och tömda energidepåer?

Jaja. Överlever jag det här så klarar jag allt.

För att vara lite mer förberedd testade jag mörkertraillöpning för första gången igår. Och jag blev smärtsamt medveten om att det är viss skillnad på mörkertrail och mörkertrail. Att springa längs ett motionsspår, där lyset inte slagits på det är en sak. Att springa geggig småstig med pannlampa är en helt annan grej.

Men det var kul. Riktigt kul. Och vid nåt tillfälle var jag ner till knät i vatten. Men frågan är hur kul det känns att byta ut 10 km mörkertrail mot en hel natt över stock-å-sten. Å andra sidan: Det är bara 200 000 steg som ska avklaras. Det är 200 klart hanterbara intervaller. Och tempot kommer vara lågt. Tufft, men inte omöjligt.

Annonser

Med superlätta ben i skogen

Efter förra veckans Runacademyskolk var det traillöpning som stod på agendan i dag. Eller kanske snarare trailintervaller. Vi körde 3x3x300 meter. Och benen kändes rent oanständigt lätta. Stock. Sten. Rot. Fötterna trippade snabbt och benen flög lätt över alla hinder.

Tyvärr var det så smala stigar att vi fick springa på led. Och jag var aldrig först ut i något led, så jag fick inte trycka i ordentligt och känna exakt hur lätta benen var. Fast det var kanske lika bra – det var så mycket mossa att det nog var lätt att halka om tempot trissades upp till max.

Fast oavsett farten i skogen blev det ett rätt bra pass – lugn löpning fram och tillbaka till Hemlingby (cirka 4,5k enkel resa) + de nio intervallerna var rätt lagom.

Racerapport: Vildsvinet

Jag gillar Vildsvinet i Sollentuna. Det är lagom stort. Lagom långt. Lagom krävande. Och det brukar gå lagom bra. Då jag förra året debuterade i Vildsvinet var jag i superform. Jag hade nyligen gått sub 40 på milen, långpannorna flöt på och jag var fysiskt starkare än vad jag någonsin varit. Då jag återvände i går var känslan en annan – jag hade nästanvilat i två veckor på grund av en överansträngning och det var väldigt länge sedan jag nitade en mil senast. I år blev banan 9,8 kilometer i stället för nio blankt. Tydligen hade ursprungsbanan varit alldeles för torr, så för att få in lite gegg och kamp hade den dragits om. Det tror jag inte riktigt på, för det fanns ordentligt med gyttja och vadande längs banan. Lite bakvänt var det den första kilometern som kändes värst. Direkt efter start rusade pulsen och benen kändes tvärtunga, trots att jag öppnade i ganska makligt tempo. Inte kändes det lättare då vi tidigt i loppet skulle uppför den tvärbranta Väsjöbacken. Men sen släppte det liksom. Från två kilometer och in i mål kändes livet rätt gött. Och det trots att jag vurpade två gånger och skrapade upp mig en del. Trailpartierna kändes skitroliga och gyttjan gjorde mig inte alltför mycket. Jag sprang ikapp och om. Jag hade flytet. Jag tror det var kring 6 kilometer som jag kom ikapp en kille, vars rygg jag hade sett lite väl länge. Jag trodde att han skulle släppa direkt och blev rätt förvånad då han svarade. Sen sprang jag med honom hela vägen in i mål. Tillsammans kom vi även ikapp damtvåan. Tyvärr lyckades vi inte hjälpa till att dra fram henne till segern – det var lite för långt fram till ettan för det. Speaking of långt fram till ettan. Jag var rätt nöjd med 51:06 minuter och en 21:a plats. Men att komma över 12 minuter efter segraren på ett 9,8-kilometerslopp känns rätt tungt. Hur i helvete Nicolas Simonin kunde knäcka den här banan på under 39 minuter fattade jag inte alls – förrän jag läste att han var landslagsorienterare. Visst – inte i det svenska landslaget. Men ändå. Före starten träffade jag Sebastian, som jag inte hade sett på hur många år som helst. En gång i tiden inspirerade han mig att skaffa min första mobil med surfmöjlighet. Och nu hade jag tydligen inspirerat honom till att sista minuten-anmäla sig till Vildsvinet. Och därmed känns det som att vi har jämnat ut inspirationskontot. Känns bra att ha reglerat den skulden. Just nu känns det inte alls lika kul som det gjorde på banan i går. Det överbelastade knät ömmar på och känns svagt. Men det kommer krävas bra mycket mer än ett ömmande knä för att jag inte ska återvända till Vildsvinet även nästa år.

Race day: Personligt rekord

Gävle Skogsmarathon

Jag hade halvt-om-halvt förträngt att jag skulle vara med på premiären av Gävle Skogsmarathon den här veckan. Även om jag bara skulle vara med på halva distansen kände jag mig för otränad, för långsam, för dålig. För att sänka förväntningarna inför starten i går intalade jag mig att det inte rörde sig om en tävling. I stället började jag se Gävle Skogsmarathon som ett kvalitativt långpass med en rolig inramning – ett steg på vägen inför slutmålet Stockholm Halvmarathon.

Men då starten väl gick vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag menar, hur ska man kunna hålla igen och ”träna” när släkten kollar på starten, det finns taggade motståndare och det sitter ett tidtagarchip runt vaden?

Min vana trogen var jag inte med i startrusningen. I stället tog jag en lagom position och lade mig i rygg på en orienteringstjej med bra klipp i steget. Men redan efter lite drygt en kilometer började jag känna mig rastlös. Jag ville ikapp klungan 100 meter fram. Och när jag väl hade kommit ikapp den klungan fanns det ytterligare en klunga 30 sekunder längre fram.

Jag är lite osäker på när jag kom ikapp honom. Men jag tror det var kring 11 kilometer som jag gick om en lång herre i 45-årsåldern. Jag trodde att han skulle släppa direkt, men det gjorde han inte. I stället låg han konstant ett par meter bakom medan jag satte fart på skogsstigarna i hopp om att kapa ytterligare placeringar. Och så fort vi kom ut på de breda grusvägarna gick han upp jämsides.

Efter ett tag började vi snacka. Långeman siktade på 1:40. Perfekt! Under 100 minuter på halvmaran var ju ett av de mål jag satte upp för 2014. Och på honom verkade det som att vi hade en ärlig chans att nå dit. Själv vågade jag inte kolla på några splittider – går det för snabbt säger hjärnan åt mig att jag är trött och går det långsamt blir jag stressad.

Gävle Skogsmarathon gick på en halvmarathonbana, där hälften var stenig stig och hälften var grusväg/motionsspår. Jag trodde stigpartierna skulle kännas trixiga eftersom jag inte är någon van traillöpare. Men det var tvärt om. Det kändes som att jag flög fram i skogen och det var på de smalaste stigarna jag plockade som flest placeringar under den andra halvan av loppet.

Vid en kurva kring 17 kilometer ropade ett par åskådare att jag låg sexa. Men jag kände mig trött. Och den långa herren ville inte ge upp. De negativa tankarna dök upp. Jag borde nog släppa upp honom. Ta rygg så länge jag orkade och sen slåss för att hålla en sjunde plats. Och då vi vid 18 kilometer kom ut på ett brett motionsspår gick han mycket riktigt om. Men då hade vi fått kontakt med en orienterare, som såg rätt sliten ut.

Vi tog in sekund för sekund. Långe man drog. Och jag försökte ligga som ett plåster i ryggen på honom. Vid 19 kilometer var vi ikapp orienteraren. Och han lyckades inte haka på oss då vi strax därefter kom till banans tyngsta backe. Kort därefter kom den ordentliga motivationen – efter en snäv kurva skymtade jag Andy långt där framme.

Andy är en löpare som jag respekterar väldigt mycket. Egentligen ligger han på en helt annan nivå än mig. Men han har varit sjuk och skadad och Skogsmarathon skulle bli hans enda lopp i år. Och nu var han där – lite drygt 100 meter före oss och med en hållning som indikerade att han var ordentligt trött.

Andys rygg gav mig nya krafter. Jag gick förbi Långeman och började dra oss närmare och närmare. Farten ökade och med cirka 700 meter kvar gick jag om Andy. Men jag vågade inte slappna av, utan försökte hålla tempot. Och när jag några hundra meter senare kollade bakåt såg jag till mig förvåning att även Långeman hade släppt.

Jag låg fyra. Ingen hotade mig. Och jag behövde bara stå ut i 500 meter till. Plötsligt kändes allting väldigt, väldigt lätt.

Det där ”kvalitativa träningspasset” blev en succé. Visst – det var bara min andra halvmara ever. Men att jag skulle putsa min tid med över 10 minuter på en bana som var långt mycket mer krävande än den i Stockholm kändes helt surrealistiskt.

Både jag och Långeman tog oss under 100 minuter med bred marginal. Och efter målgång var jag tvungen att tacka honom för hjälpen. Utan honom hade jag mentalt inte klarat av att slutföra loppet på det här sättet. För min del stannade klockan på 1:33:35. Inte en enda kilometer gick på över 5 minuter – inte ens den allra tyngsta skogskilometern! Och från 18 kilometer och in i mål gick det riktigt snabbt med en sämstanotering på 4:06 och en avslutning på – för mig – smått sensationella 3:54.

Den där hybrisosande önskedrömmen om att göra Stockholm Halvmarathon på 1:30:00 känns plötsligt inte helt omöjlig. Får jag in lite mer speed i kroppen under de kommande veckorna kan en höstkantad lördagseftermiddag i Stockholm mycket väl bli min främsta triumf någonsin.

Totalvilse i Hultsfredsskogen

Alla som motionerar har nog en nemesis. Någon eller något som alltid knäcker dom totalt. Kanske är det Västerbron. Eller Abborrbacken. Eller den där löparen som alltid sprintar förbi dig med barnvagnen framför sig. Min nemesis är Milspåret i Hultsfred. Det finns milspår. Och så finns det Milspår. Det i Hultsfred förtjänar ett stort M.

Jag har aldrig lyckats knäcka Milspåret i Hultsfred. Antingen har jag blivit bängtrött och tvingats promenera hela vägen hem. Eller så har jag sprungit fel och hamnat någon helt annanstans. Men i morse vaknade jag med en tydlig känsla: I dag är det dags att spotta Milspåret i Hultsfred i ansiktet och förvandla det till ett ordinärt milspår.

Till en början tänkte jag mest på farten och benen och på hur bra uppmärkt spåret hade blivit. Jag körde min playlist från Vildsvinet i våras. Det är en luftig och glad playlist, som är tänkt att bära mig fram över stock och sten under en tuffare trailrunda. Men i fjärde låten – Mumford & Sons I Will Wait – då det är dags att sträcka ut stegen och få upp farten hände ingenting. Det fanns liksom ingen punch i benen. Fast det skulle visa sig vara mitt minsta problem.

Efter knappt sju kilometer var jag så vilse att jag fick plocka fram GPS:en på telefon för att lotsa mig rätt. Plötsligt var jag tillbaka på Milspåret. Men tydligen sprang jag åt fel håll. Då jag kom fram till avstickaren där jag hade sprungit fel var det bara att vända om och följa spåret tillbaka. Därefter tog det ytterligare ett par kilometer innan jag sprang fel en andra gång.

Enligt GPS:en hade jag sprungit alldeles för långt. Någon kilometer tillbakaspringning senare hittade jag spåret igen – bara för att väldigt snart springa fel en tredje gång. Därifrån gick det utför på allvar.

Jag sprang över myr och kalhygge. Genom snår, buskage och tätväxande skog. Över stenar och under fallna träd. Målsättningen var att komma runt den sjö som låg mellan mig och den närmaste vägen hem. Knäcken var total då jag till sist kom ut på en landsväg och efter att ha följt den en bit var tillbaka på samma plats som jag hade lämnat någon halvtimme tidigare. Fast på plussidan: Jag var tillbaka på Milspåret.

Som tur var fanns det ett hus i närheten. Då jag knackade på fick jag reda på att om jag sprang tillbaka längs landsvägen skulle jag komma ut på en asfalterad väg. Och höll jag bara till höger på den skulle jag komma fram till Hultsfred. Kruxet? Jag var tydligen nio kilometer ifrån byn.

Hur kan man följa ett milspår i kilometer efter kilometer (även utan mina felspringningar måste jag ha gjort minst sju kilometer längs originalspåret) bara för att få höra att man är nio kilometer från mål? Och att man dessutom springer åt fel håll! Helt overkligt. Det var som att jag hade hamnat i Twilight Zone, där inget riktigt stämmer.

Men det var bara att bita ihop. Först landsvägen och sen asfaltsvägen.

Mitt försök att knäcka min nemesis slutade i totalt nederlag. Jag har fortfarande inte lyckats ta mig runt Milspåret. Och den planerade 10-kilometersrundan blev en nätt liten 26,37-kilometrare i 24-gradig värme och utan vatten. Jag var hyggligt stapplig då jag väl nådde fram till en vattenkran inne i Hultsfred.

På plussidan: Jag fick se ett sprintande rådjur och jag behöver inte pressa in något långpass framåt helgen.

Är det här vägen hem:
Skog

Eller kanske det här:

Sly

Höghöjdsträning och söndagsutflykt

Husfasad

Ett av mina nyårslöften var att göra något som utmanar min höjdrädsla. Planen var att jag skulle infria det med att testa big bag jump när jag ändå var på plats på Bråvalla. Jag skyllde på att jag inte hann, men egentligen handlade det om att jag inte vågade. Fast i helgen föll nyårslöftet på plats.

Då jag tackade ja till att hjälpa Franke med panelsättande räknade jag med att kunna snacka mig till marktjänst. Kanske måla lite. Eller såga. Eller hyva upp brädor till den som skulle stå där uppe och spika. Men så blev det inte. Det blev jag som stod där uppe och spikade. Och jag var ordentligt skiträdd. Men för varje spik gav det med sig lite.

Jag vill verkligen inte göra om det. Men lördagens höghöjdsträning på en solgassande ställning fem meter upp i luften gav inte enbart ordentligt brända axlar – jag kan bocka av ett av årets tuffaste nyårslöften.

Och det borde så klart firas med stil. Som tack för hjälpen skjutsade Franke ut mig till Högbo Bruk i går. Därifrån löpte jag en av etapperna på Gästrikeleden. Det blev mitt första långpass på mycket, mycket länge. Men det gick bra. I och med att en stor del av sträckan var ganska tuff traillöpning gick det bra att släppa alla tankar på bra kilometertider. Och även om jag är i ganska dålig form just nu var det inga större problem att puttra fram i +5-tempo.

Bortsett från några helt ocharmiga passager med asfaltslöpning var det en fin tur över grus, sten, myr, sump och skog. Variationerna gjorde att det aldrig blev tråkigt och längs vägen insåg jag att jag borde köra mer traillöpning. Det är ju grymt kul att få skutta fram och hela tiden planera vart fötterna bör landa. Det ger en annan feeling än att bara slappna av och nöta på.

Helgen vecka 28 blev klart mer händelserik än vad jag hade räknat med då jag stämplade ut i fredags. Och för att inte svika min svit med lördagsspelningar passade jag på att följa med Hag och Camsun på Bo Kaspers i Furuvik.

30 kilometer

Vildsvinet avklarat

Vildsvinet

I går svettig stafett i Målilla. I dag blöt trail i Sollentuna. Jag tog mig i mål i Vildsvinet. Och därmed är tävlingshelgen deluxe avklarad.

Vildsvinet var en intressant upplevelse. Visst att jag gärna springer i skogen. Men jag springer ju i motionsspåren. Att behöva jaga fram över stenar och rötter rakt in i skogen är jag inte van vid. Och det märktes. På alla trailpartier tappade jag. Och då det blev vanliga löpning på spån, grus eller asfalt knappade jag in. Men mest av allt tappade jag i de leriga partierna.

Tydligen gick det att ta sig torrskodd genom fjolårets premiärvildsvin. Den lyxen fanns inte i år. Bland annat fanns det en dyränna på nästan hundra meter, som vi skulle vada igenom. Och vid ett tillfälle gick banan ut på en brygga, där vi skulle hoppa ner i sjön och ta oss i land. Redan efter ett par kilometer höll min gamla vana att plurra i sig (hela mitt liv är fyllt av ofrivilliga plurr). Medan killen bredvid smidigt sprang torrskodd via torvor och pinnar över en dypöl lade jag mig raklång och doppade bröstet. Det blev helt enkelt ett lopp med blöta skor, blöta kläder, blöta kalsonger och blöta tuggummin i fickan.

Jag gick ut rätt lugnt från början i och med att jag var lite osäker på exakt hur tufft loppet skulle vara. Med facit på hand borde jag nog inte ha gjort det. Över de första åtta kilometrarna kände jag mig oväntat pigg, bortsett från frustrationen över att det gick lite väl långsamt över stock och sten. Det var först då jag kom fram Väsjöbacken som det började kännas tufft på allvar.

300 meter uppför en slalombackes brantare baksida. Och sen – när toppen väl var nådd – hålla emot i nerförslutningen. Där fick benen, lungorna och hjärtat jobba ordentligt. Då jag väl kom ner för backen kändes allt som en enda stor win. Men den blev kortvarig. Direkt efter kom en ordentlig knixbacke, som var lagom kul med mjölksyra upp över öronen och en puls i jämnhöjd med världsrekordet.

Men trots att jag gick under två kortare passager uppför Väsjöbacken lyckades jag passera en kille där. Och sen höll jag honom bakom mig hela vägen in i mål. Det innebar att jag kom nia av totalt 230 startande.

Snittiden på 5:07 per kilometer känns svår att värdera, men jag hade nog kunnat putsa den något. Å andra sidan – hade jag kört på hårdare innan kanske jag hade kroknat totalt i bergsklättringen.

En helg. Två tävlingar. Två klart godkända insatser. Jag är mycket nöjd.