Tag Archive | musik

Test: LG Skoog-passet

Idag var det dags för det första kvalitetspasset sen äventyret i Kalmar. Och eftersom jag inte hade haren P4-Staffan med mig behövde jag något att fästa tankarna på. Så jag passade på att testa ett pass som LG Skoog tipsade om i senaste numret av Runner’s World (fast jag kan också ha drömt det, för nu när jag dubbelkollade hittade jag inte på det):

Uppvärmning
Tröskel: 15 minuter i tävlingsfart på milen +10 sekunder
Vila: 3 minuter
8×400 meter i tävlingsvart på 5 km med 1 minut
Vila: 1 minut mellan varje intervall
Nedjogg

För att komma i ordentlig stämning slog jag på min gamla playlist från Stockholm Halvmarathon 2015 – en spellista som, efter uppvärmning till Lorentz & Sakarias, bygger mer på fjäderlätt pepp än kraft-å-tempo.

Jag vet inte hur många lopp jag har inlett till Eminem & Rihannas ”The Monster”. Men det är tillräckligt många för att ha blivit betingad. Så fort jag hör den låten går kroppen in i battle mode. Då det den att det är på riktigt. Så även den här gången. Sen rullade passet på med lite Laleh, lite Håkan, lite Kitok. Riktigt trevligt.

FACIT:
12,04 km på 59,59 minuter inklusive några rörlighetsövningar.
15 min tröskel: 3,88 km = 3:52 min/km i snitt (klart snabbare än de 4:00 jag siktade på)
8×400 m: 3:18 min/km i snitt (klart snabbare än målsättningen på 3:40)

Slutsats: Väldigt roligt och effektivt pass. Antingen är mina målsättningar defensiva eller så är jag i riktigt fin form just nu. Och det utan att spola fram spellistan till de snabba Bit ihop, det är dags att öka-låtarna. Däremot kommer det krävas ytterligare några millimeter pannben innan jag kan ersätta ståvila med joggvila.

Annonser

The Sex / The Love / The Pain

Tove Lo

We’re not forever/You’re not the one
You and I could be the best thing ever

Med tanke på att jag alltid kör med musik i lurarna då jag är ute och springer är det förvånansvärt få nya låtar som hittar in på mina löparplaylists. Det är som att jag har typ 150 låtar som jag drar in och ut från olika playlists och lägger i olika ordningar. Men i går fick löparlåtarna ett finfint tillskott.

Gårdagens grusrunda inleddes lite för sent och avslutades i snudd på totalt mörker. I lurarna hade jag Tove Los Queen Of The Clouds. Och jag gillar verkligen att den är uppdelade i tre delar med helt olika karaktär: The sex, the love, the pain. Och det är från The Sex som den bästa löparlåten – Timebomb – kommer.

I mitt huvud sorterar jag de låtar som tar sig in i mitt löpbibliotek i sex kategorier där varje kategori fyller ett eget syfte:

  1. Upplyftande och energiskt: Perfekta låtar för att lägga ribban eller höja tempot.
  2. Lätta steg: Luftig pop som håller ner tempot på långpannor eller lugna skogsrundor.
  3. Bakgrundsbrus: Lagombra låtar som bara finns där och fördriver tid. Bra inledning på långpassen.
  4. Snabblåtar: Ordentligt med energi och ofta lite tyngre. Gärna rock, men ettrigare elektroniskt funkar också.
  5. Powertracks: Budskap före sound – anthems som får mig att känna mig som en mighty, mighty runner.
  6. Löplåtar: Låtar som handlar om löpning – symboliskt eller bokstavligt.

Gårdagens runda blev tio sköna skogskilometer där den inledande joggen blev snabbare och snabbare, för att upplösas i en ganska kvick avslutning mitt på Stortorget. Avslutningen till The Pain blev allt annat än smärtsam. Då hade träningsvärkets hockeypuckar i låren lösts upp och benen bara gick av sig själv samtidigt som tankarna flödade klarare än vanligt.

Tove Lo alltså? På en onsdagstur? Ja, varför inte? Just nu känns det som att det är bland de kommersiella electropopbrudarna som de roligaste grejerna händer.

…och nervositeten inför start

Spellista

För ett år sen satt jag på tåget ner till Stockholm och var livrädd. Jag skulle springa längre än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Och jag var uppriktigt osäker på om jag skulle klara av det. Nu sitter jag här ett år senare. Och känslan är den samma.

I dagens halvmara ska jag försöka springa snabbare än vad jag någonsin lyckats göra tidigare och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte är 100 procent tränad. Men det är inte det värsta. I år ska jag gå ut med Startgrupp A. Jag ska springa med dom snabba löparna. Hur kunde det bli så?

Just nu studsar frågorna fram och tillbaka i skallen:

  • Ska jag köra med tidsangivelse i lurarna?
  • Ska jag köra kortärmat, trots att mina bästa resultat kommit i långärmat?
  • Gå ut hårt och hoppas på det bästa? Eller…?
  • Borde jag inte sänka ambitionsnivån – satsa på 1:35h i stället för 1:30h?
  • Är min playlist tillräckligt motiverande?

Just spellistan, som för många nog är en ickefråga, är den som gnager hårdast hos mig. Jag är en usel löpare utan musik i lurarna. Den sätter takten, känslan och motivationen. Den kan ta mig de extra meter som behövs för att nå hela vägen fram. Men den kan även sänka mig och trigga de negativa tankarna.

Min playlist inleds som den brukar:

  1. En lugn femminuterslåt, som slås på fem minuter innan start (Lorentz – Allt från mig)
  2. Eminem – The Monster (har inlett så många lopp med den att jag fått en betingning – när låten går igång vet jag att det är på allvar)

Därefter bryter jag mot hur jag brukar göra. I stället för att köra ett och samma album under den första milen blir det:

3x Håkan Hellström
2x Veronica Maggio
2x Timbuktu
2x Kanye West
2x Bloc Party

Efter det ska jag ha passerat 10k. Då switchar jag om till luftig pop och dansanta tongångar, för att vid 16k gå över till tyngre rock. Det är här det kan gå ordentligt fel. Det är här det ska bära eller brista.

För att belöna mig själv har jag försökt tajma passande målgångslåtar:

1:30h – Ison & Fille – Länge leve vi
1:34h – Lil Wayne – Drop The World
1:38h – Sabaton – Primo Victoria

Startgrupp A. Det skrämmer skiten ur mig. Folk kommer inte bara se snabba ut. Jag kommer veta att varenda en av dom är förbannat snabb. Men samtidigt får jag inte glömma bort att jag faktiskt har kvalat in dit. Jag har inte hamnat där av misstag.

Stockholm Halvmarathon – nu kör vi! Oavsett om det bär eller brister kommer jag ta mig fram med loppets bästa spellista i lurarna.

Albumprovning

Tigerdrottningen

Nu har jag i och för sig inte testat, men jag är rätt säker på att jag inte skulle kunna springa särskilt långt utan musik. Den sätter tempot, glöden, känslan och humöret. Kort och snabbt = rock. Långt och avslappat = hiphop och luftig indie. Spellistor är bra. Men då jag ska springa riktigt långt föredrar jag att inleda med ett helt album. Det ger liksom en massa ”frikilometer” i början.

Under halvmaran i Stockholm förra året var det Kanye Wests Yeezus som tog mig framåt. Men den är lite hård och kantig. Osäkert om jag skulle klara dubbla distansen med den i lurarna. Därför har jag börjat laborera lite. Planen är att inleda maran 31 maj med två album på varandra. Det ena kommer most likely bli Kents Tigerdrottningen. För att avgöra det andra stack jag ut på albumprovning i dag. Dagens testalbum var Ison & Filles Länge leve vi. Och shit vad snabbt det gick.

Kvällens runda 14,2 kilometer. Efter en inledande kilometer på 4:51 minuter sjönk snittet till sist ner till 4:23. Att den sista kilometern också blev den kvickaste (4:08) hade mest med hemlängtan att göra. Och då hade spelaren redan hunnit ett par låtar in i Tigerdrottningen.

På lördag hoppas jag knäcka min sista ordentliga långpanna. Då är det Lily Allens Sheezus som ska provspringas.

Förväntningar inför premiärmilen

I dag är det tävlingsårsdebut. Premiärmilen vid Universitetet står på agendan. Och just nu, när jag precis proppat i mig en frukost på Barista, är det tre timmar kvar till start.

Med sommartidsomställning och tidigt tåg ner till Stockholm blev det inte så många timmar sömn i natt. Men det får kvitta. Nu är det dags att börja ladda.

Efter torsdagens riktigt sköna fartlek över 9,83 kilometer har jag vissa förhoppningar om att överleva Premiärmilen i ganska bra tempo. Målsättningarna är:

Under 45 min: Godkänt
Under 44 min: Väl godkänt
Under 43 min: Mycket väl godkänt

Vi får se var det landar. Ambitionen är att gå ut i 4:30-tempo och beta mig neråt därfrån. Men känner jag mina tävlingsnerver rätt kommer jag att tokrusa den första kilometern och tvingas spendera resten av det första varvet med att kyla ner en överhettad kropp.

Egentligen är det väldigt underligt att ha nerver inför såna här grejer. Jag är ju trots allt en lunkande vardagsmotionär. Och det är inte OS vi snackar om. Ingen skulle märka ifall jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig. Ingen utom jag vill säga. Och det är väl därför jag blir nervös. Det är den ständigt pågående kampen mellan hjärtat och hjärnan. Förhoppningsvis ska hjärtat vinna this one.

För att få maximal pepp under loppet har jag hottat till min playlist från Adventsloppet. Grunden med riktigt snabba rocklåtar mellan fyra till sju kilometer är i princip den samma. Runt dessa blir det hiphop och elektroniskt. Allt toppat med Sabatons Primo Victoria, som förhoppningsvis ska ta mig i mål – förutsatt att neggohjärnan inte vinner och slöar ner tempot.

Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi

Tröskelpass, fredagsöl och Nicole Sabouné

Fartlek #2

Andra veckan på raken – det börjar nästan bli en tradition att stämpla ut från kontoret på fredagar, traska iväg till gymmet och köra ett tröskelpass på löpbandet.

Upplägget i går blev det samma som förra veckan: 2 min jogg + 10 min rus x 3, följt av 3 min lugn nerjogg.

Passet var exakt lika pissjobbigt den här veckan, men jag lyckades höja tempot något i de två första 10-minutersrusningarna. Tyvärr gjorde det väldigt lite för totalsträckan. 8,85 km förra veckan blev 8,95 km i går. Men med bara en liten, liten till tempohöjning har jag ett pass som är 9 km på 39 minuter. Inte illa pinkat för att vara en Håkan Durmér.

Då svettfloden väl hade lagt sig vallade jag två småbarnsfarsor genom två fredagsöl och en helt lysande spelning med Nicole Sabouné. Om hon är fantastisk på skiva, så är hon fantastiskt fantastisk live. Synd bara att skivan Must Exit inte är så löpvänlig.

Helgen hade knappast kunnat få en bättre inledning.