Archive | december 2013

Gott nytt träningsår

I morse när jag var och tränade kom kvinnan som brukar morgonträna fram till mig och frågade ifall jag hade varit på något Gritpass än. Då jag sa att jag inte riktigt hade vågat det fortsatte hon: ”Det borde du testa, det skulle passa dig.”

För ett-och-ett-halvt år sen skulle ingen i hela världen få för sig att rekommendera mig att gå på det tuffaste gruppträningsprogrammet. Men sen dess har det hänt massvis. Och det kändes stort på något underligt vis att morgonkvinnan tyckte att Grit skulle passa mig.

Som att morgonen inte var nog bra av det – på vägen ut såg jag att min gamla vattenflaska stod på Upphittathyllan. Det kanske inte är varken fräscht eller lönt att plocka hem en gammal sketen vattenflaska, som varit på vift i över en månad. Men det gjorde jag. Det är ju min Säkerhetstjänstflaska, som jag har fått av Uffe Vakt. Och utan Uffe Vakt hade jag nog aldrig börjat träna.

Slutet på träningsåret blev riktigt lyckat. I går blev det 30 minuter spinning följt av core. I dag hann jag med två kilometer rodd och det lätta benpasset.

Nu önskar jag mig själv (och alla andra) ett minst lika gott nytt träningsår 2014.

Mitt nyårslöfte blir att våga mig på Grit.

Facit: Vecka 52

Måndag: 3 km löpband, ben
Tisdag: 3 km löpband, bröst/triceps/mage
Onsdag: 2,35 km löpband, rygg/axlar
Torsdag: 2 km rodd, ben/biceps/mage
Fredag: 3 km rodd, bröst/triceps/mage
Lördag: 30 min core + 55 min spinning
Söndag: 5 km asfaltslöpning

En sjukt fin och energisk träningsvecka.

Tillbaka på asfalten

Vårväder

I dag gjorde jag min första utomhuslöpning sen första december. Egentligen är det helt absurt: Slutet av december, plusgrader och vår i luften. Hur blev det egentligen så här?

Det blev en avslappnad femma i lugnt 5:15-tempo. Men redan vid den andra kilometermarkeringen började jag känna lite från utsidan av vänster knä. Det är ett jävla gissel det där med kroppen och när den inte riktigt vill. Men nästan hela vägen hem därifrån gick längs grusväg. Och då kändes det bättre.

Plus:
+ Orken verkar finnas där.
+ Det kändes kul och peppigt att springa.
+ Jag kan utesluta att det är nyskorna som gör att knät ömmar.
+ De nya stretchövningarna som jag hittat tänjer ut allt som ömmar riktigt bra.

Minus:
– Det där satans knät gör mig lite orolig. Det är inte alls så illa som förra hösten, men ändå inte bra.
– Nio timmar senare är jag stelare än en hockeyklubba i knät.

Jultappet

Vågen

Jag läste någonstans att 38% av landets befolkning ökar två kilo eller mer över julen. Den delen av befolkningen tillhör tydligen inte. Då jag vägde mig efter mitt tidiga julaftonspass landade jag på 64,9 kilo. En julhelg senare: 64,2 kilo.

Förutsatt att jag inte kör på isterdiet härifrån och in i mål kommer jag knappast klara målet att komma upp i 66 kilo under 2014.

I går testade jag att köra lite löpband. 2,35 kilometer i uppförsbacke och bara minimalt med känningar i mitt vänstra knä. Men jag är fortfarande lite oroad och i morgon ska jag påbörja ett ordentligt stretchprogram för att – förhoppningsvis – töja ut senan utan på knät lite. Därefter hann jag med lite rygg och axlar innan jag stämplade ut från gymmet.

I dag var det dom små löpmusklerna som stod på agendan (rumpa, insida/utsida lår etc). Som uppvärmning skippade jag bandet och körde två kilometer rodd i stället. Det var väldigt länge sen jag senast rodde. Och det kändes faktiskt lite lättare än vad jag kom ihåg. Bortsett från ben blev det även lite biceps och mage i dag.

Jag ska verkligen inte klaga över att jag inte är tung och överviktig. Men efter en diet på läsk, godis, öl och julmat hade jag faktiskt en liten, liten förhoppning om att gainat några hekton.

Uppdaterad tävlingskalender

Årets julklapp till Håkan tycks ha varit ett lopp. Och med anledning av det kommer jag få en väldigt tuff och rolig vår.

27 april: Vildsvinet i Sollentuna. 10 km backe och terräng.
3 maj: Toughest i Malmö. 8 km hinderbana.
[23 maj: Nine Inch Nails på O2 Arena. Ångest och eufori]
31 maj: ASICS Stockholm Marathon.

Överlever jag den månaden överlever jag allt.

God jul från löpbandet

löpband

Den senaste månaden har jag sprungit rent katastrofalt lite. Sen Adventsloppet har jag inte tagit en enda utevända. Men det handlar inte enbart om lathet. Sommarens Stålmannenben tycks ha bytts ut mot gammelmormors. Och det har känts som att jag varit riktigt nära ett nytt knäproblem.

Dagen efter Adventsloppet vaknade jag upp med ordentligt ömmande ben. Stelheten och träningsvärken kunde jag ta. Jag hade trots allt sprungit tyngre, snabbare och mer bestämt än på länge. Och dessutom hade jag fuskat med stretchingen. Då kändes det värre att dom även smärtade en del. Och den smärtan kring knäna hängde kvar i ett par dagar.

Då jag förra veckan till sist ställde mig på löpbandet och tog min första, korta löpningar på nästan tre veckor kändes det kanon Dag #1. Men när jag skulle ta en ny uppvärmningsrunda dagen efter började det smärta i utsidan av höger knä redan efter 1500 meter. Jag vet inte om det beror på skorna, underlaget eller att jag faktiskt har ett litet knäproblem. Men oavsett vad tycks jag inte kunna vila bort det.

I går tog jag på nytt en liten uppvärmningsvända på löpbandet. Tre väldigt lugna kilometer innan jag gick vidare och körde lugnt ett benpass. Då kändes det ingenting. Men senare – framåt kvällen – då jag var ute och fikade högg det till. Det var som att benet blev helt stelt och inte alls ville ha knät böjt.

Dumdristigt eller inte – i dag testade jag på nytt. Jag körde i lugnt tempo, men med lite mer lutningsbelastning på bandet. Det kändes kanon till en början. Men så fort det började sticka lite i utsidan av det högra knät – strax innan 3000 meteter – pausade jag och klev av.

Till en början var jag helt solo på gymmet. Bara den stackars städerskan höll mig sällskap. Men efter någon timme droppade det in två till. Och när jag var klar var vi fem stycken som preventivt ville jobba bort julmaten.

Dagens pass blev riktigt roligt. Bröst och triceps med minimalt med vikter. Olika typer av push-ups och en del andra övningar med endast kroppsvikt. Av någon anledning blir jag alltid svettigare av att enbart köra med kroppsvikt. Det kanske blir mer högintensivt. Och utmattningen blir även en annan.

Som final körde jag två tricepsövningar med skivstång samt lite mage. En mycket, mycket fin start på julen.

Just nu sitter jag på tåget till julfirandet hos min syster. Och det jag önskar mig mest av allt i hela världen är att vakna upp i morgon utan knäproblem och med en massa spring i benen.

Återkomst som 22-åring

I fredags fick jag stifta bekantskap med mitt 22-åriga jag. Det jag som gick på spelningar, utdragna efterfester och vaknade upp och mådde lite dagen efter. Kommer inte ens ihåg när jag senast satt på en efterfest till 04:30. Men i fredags hände det.

Allting började väldigt försiktigt. En afterwork med Pellepelle och Franke. Varsin burgare. Två goda öl. Och sen tidig hemfärd, ett bad och lite läsning. Men när jag väl torkat till insåg jag att det är dags att skaka av mig den gubbkoma som jag hamnat i. Att småbarnsfarsorna inte kan ränna på stan är en sak. Men att även jag blivit eremit är egentligen inte helt okej.

Så jag pallrade mig iväg. Ett par vänner som jag inte sett på väldigt länge skulle spela. Det blev ett par öl i baren. Sen sprang jag på en gammal klasskompis. Plötsligt hade jag hakat på dom både vidare till ett annat hak och till den obligatoriska efterfesten med fuldrinkar.

När jag väl cyklade hemåt strax innan klockan fem insåg jag att det nog var en dålig idé att ställa klockan för att hinna upp till lördagens core, som började 09:30. I stället gav jag mig helt träningsledigt hela helgen.

Slappt. Men ganska skönt.

Trots en slö start på veckan – och en ännu slöare avslutning – har jag hunnit med tre gympass och lika många kortrundor på löpbandet. Hela kroppen har fått sitt. Och för en gångs skull aktiverades även nöjestarmen ordentligt.

Facit: En välanvänd vecka. Om än inte någon svettig träningskantad vecka.