Archive | november 2013

Fuck you, jag kommer visst do what you tell me!

Efter förra veckans vikarie var Spinning-Annika tillbaka som ledare i dag. Och hon hade med sig en ny bana och lite nya låtar. Bland annat en malande, tung Killing In The Name med Rage Against The Machine. Vi snackar om en 5:17 minuter lång, seg stigning med maxbelastning och långsamt tempo, där varenda tramptag känns som en dödsryckning. Och när vi väl kom fram till Fuck you, I won’t do what you tell me-partiet var jag beredd att göra revolution och springa ut ur lokalen. Men jag gjorde som Annika sa och bet ihop den sista biten.

Dessa 5:17 minuter i lågfrekvent tempo ligger utan tvekan topp fem över jobbiga saker som jag har utsatt mig för i år. Men som med allting riktigt jobbigt belönade skallen mig ordentligt när jag tog mig ut på andra sidan. Känslan av att verkligen utmana sig själv och maxa, när allt du vill är att ge upp, är oslagbar.

Som spinningnewbie bör jag kanske inte uttala mig om vad som är vanligt eller normalt. Men jag blev lätt chockad över att förra veckans introduktion av toapappersbandana (det var en äldre herre som körde med dubbla varv toapapper runt skallen i stället för ett hederligt pannband) hade förvandlats till en trend i dag, för nu var det två äldre herrar med toapappersbandana.

Den ena av dom satt bredvid mig. Och han var kingen. Inte nog med att han var en jävel på att trampa, så fort jag höll på att tappa tempo vände han sig mot mig och skrek Kom igen nurå för fan! eller Håll i nu. Med hans hjälp hittade jag nya krafter när de gamla hade tagit slut. Och dagens spinning blev nog det bästa pass jag gjort hittills.

Innan spinningen testade jag det nya corepasset. Jag var med på ett smygtest av det för ett par veckor sen. Och det var fortfarande lika tempofyllt och krävande, även om några småskavanker hade korrigerats. Så precis när jag började känna att coreträningen blivit lite lökigt har jag fått en ny utmaning. Grymt kul!

Nu är jag taggad som fan inför Adventsloppet i morgon. Tydligen har det tillkommit så många anmälningar (typ 250 pers blir vi) att dom har fått dra om banan. Och det var ett bra val, för det fanns ett kritiskt parti med halkiga trappor ner till en sviktande bro följd av en hastig stigning. Då jag provsprang i söndags var det den passagen som sög mest i benen. Jag springer hellre en liten omväg än försöker tävla mig över en svajbro tillsammans med alltför många andra.

Selfie: Kapten Svettpärla

Den här träningsveckan har blivit något av en mellanvecka. Men det tog jag igen i morse med ett spetsat benpass och en selfie på Kapten Svettpärla.

Dom dagar då jag inte pendlar in till Stockholm, utan jobbar hemifrån, blir det ibland lite trixigt med träningen. Det är helt enkelt inte alltid som jag pallar kliva upp innan klockan fem, då jag inte måste det. Och både i onsdags och torsdags resulterade hemmajobbandet i samma scenario: Ett par snoozningar för mycket, lite väl lång tid att känna efter och en plötslig feeling av att jag nog inte är helt hundra, att jag nog är lite förkyld, att jag nog inte borde träna.

Morgonträningen blev helt inställd både onsdag och torsdag. Men som tur var lurade Franke med mig till bandet i går kväll. En kilometer bröstsim gjorde att jag kunde somna med lite bättre samvete i går kväll. Och kanske var det just det som gjorde att jag studsade upp innan fem i morse. En kvick skål gröt senare drog jag till gymmet.

I dag spetsade jag det nya benpasset, som efter fyra veckor (eller nåt i den stilen) inte känns särskilt nytt. Dom övningar som i originaltappning bara skulle köras i två set fick i dag ett extra set. Och de tre seten 2×5 situps med vikter blev i dag sex stycken set. Det nya upplägget utvecklades till en ordentlig svettorgie.

Svett är kanske inte det fräschaste man kan leka med. Men då det kommer till träning uppskattar jag att bli ordentligt svettig. Det känns som ett bra kvitto. Och i dag porlade det verkligen fram.

Trots att benpasset blev spetsat klarade jag för första gången av att köra den avslutande plankstegen utan skakande ben. Tar det som ett kvitto på att det nog snart är dags att beställa ett nytt benpass av min tränare Louise. Men å andra sidan lär jag ha ordentlig träningsvärk i morgon. Kanske ska jag avvakta med nytt träningspass tills jag lyckas genomföra det nuvarande utan att bli halt i två till tre dygn efteråt.

Som uppvärmning testade jag att köra en kilometer löpband i mina nya skor. Det kändes mycket bra. Och jag tror att dom verkligen kan bli en bra genväg till ett bättre löpsteg.

När stjärnorna står i rad

Ibland har man det bara. Stjärnorna står i spikrak linje och allt bara funkar. Så har det varit hela dagen i dag.

Jag snoozade bara en gång i morse, sen studsade jag upp ur sängen -före 05:00 – och var på gymmet i god tid. Väl där kändes allting väldigt lätt. Rygg, axlar, lite biceps. Jag hann till och med trycka in ett litet, litet magpass. Inget kändes tungt eller jobbigt. Där och då kändes allt magiskt. Men den verkliga magin skulle utspela sig på tågstationerna.

Någonstans mellan omklädningsrummet och stationen råkade jag söla till allting. När jag kom fram till centralen stod tåget redan inne och folk hade hunnit börja stiga på. I och med att benen fortfarande är stumma av ljuv träningsvärk från helgens eskapader är klippet i steget inte vad det borde vara. Men trots det hann jag ner i underjorden och bort till spår tre innan tåget lämnade perrongen. Sånt brukar ju aldrig hända. Det brukar snarare vara så att du hinner fram så nära att du kan ta på tåget, då det rullar ut.

På hemvägen var det samma sak. Jag hade tydligen gått och drömt lite väl mycket på vägen mellan kontoret och centralen. Väl framme blev det panikartat, då jag först skulle hämta upp en väska och sen skynda till spår 17. Men återigen – stjärnorna stod i rad och jag hann precis på tåget.

Efter en sån här dag kan jag knappt vänta på att få stiga upp i morgon för att köra lite bröst och triceps. Känns som att det kan bli ett kanonpass. Däremot ska jag nog låta benen vila ytterligare någon dag innan jag sätter fart och springer igen. Kanske onsdag. Eventuellt torsdag. Och sen vila inför söndagens lopp.

Förlöpning: Adventsloppet

Adventsloppet

I morse när jag vaknade var det någon elak sate, som hade bytt ut mina lår mot stumma limträbalkar (jag misstänker att det kan ha varit Katten Ruby, som ville protestera mot gårdagens våldsfilmstittande). Att låren värkte var i och för sig ingen överraskning. Inte efter benpass i fredagskväll och spinning i går. Men träningsvärken gjorde att jag sölade till det ordentligt i morse – planen var att komma ut vid klockan 10:00, men det blev först strax efter 15:00 som jag snörade på mig.

Planen var att springa 10 kilometer asfalt i dag. Men så kom jag på att jag ju lika bra kunde testspringa spåret inför Adventsloppet nästa söndag. Tydligen är det 180 löpare som anmält sig, vilket känns riktigt mycket för ett helt nytt lopp. Förhoppningsvis är inte alla elitmotionärer och hårdsatsande orienterare, för då hinner dom nog plocka ner målgången innan jag kommit in på upploppet.

Löpningen flöt på rätt bra när jag väl hade kommit ut. Eftersom mina otvättade tajts börjat lukta svavelsyra testade jag mina nya underställsbyxor. Det är nog första gången sen lågstadiet jag haft på mig något som liknar långkalsonger. Men shit vad skönt dom värmde.

Då jag kom in för varvning (loppet är 2×5 kilometer) började hjärnan strejka. Plötsligt ville den lägga av och gå hem. Och under den påföljande kilometern funderade jag på huruvida det går att ändra anmälan, så att jag får springa i 5 kilometersklassen i stället. Inte blev inställningen bättre då mobilen lade av och jag plötsligt fick lyssna på ljudet av min flåsande andning i stället för min löparplaylist.

Men grejen är ju att benen är starkare än hjärnan. Dom hade inga problem med att orka två varv. Dom hade till och med ork till att höja tempot. Hur mycket vet jag inte, men enligt kyrkklockan gick andra varvet i alla fall snabbare.

Målet på söndag är ganska defensivt satt: 47,30 min. När mobilen lade av i dag hade jag snittat sex kilometer på 4:47 och hade precis fått upp farten till 4:14-4:20. Så med en uppvärmd kropp redan från början samt lite tävlingsanamma borde jag klara målet utan större problem på söndag.

Förhoppning vs Facit för veckan som gått:
 Måndag: Bröst/biceps/mage
 Tisdag: Vila på grund av tjänsteresa
√ Onsdag: Löpning (intervaller)
Torsdag: Rygg/axlar/mage: Försov mig totalt och hann inte ta igen passet på kvällen.
√ Fredag: Ben (morgon), slölöpning (kväll): Både ben och löpning kördes på kvällen.
√ Lördag: Core + spinning: Corepasset blev ersatt mot ett ordentligt magpass pga försovning.
√ Söndag: 10 km asfaltslöpning

Jag har börjat försova mig väldigt mycket på slutet. Hoppas inte det är början på någon trend. I morgon vill jag studsa upp 04:40, för ett gympass innan tåget ner mot Stockholm.

Kampen för ett bättre löpsteg börjar nu

Inspirerad av bloggen Naturliga Steg har jag länge varit sugen på att börja utveckla mitt löpsteg en del. Men det känns lite väl hardcore att gå från 0 till 100 på en dag och börja med barfotaskor direkt. I stället tar jag det i etapper. I dag skaffade jag ett par Saucony, som jag blivit rekommenderad.

Jag kan egentligen inte ett skvatt om löparskor, mer än att förra årets knäproblem försvunnit sen jag gått upp en prisklass på skorna och börjat köpa dojor som faktiskt är anpassade efter hur jag springer. Tur att killen i butiken kunde desto mer.

Planen är att fortsätta springa ute i mina gamla skor och använda mina nya för lite kortare sträckor på löpbandet i vinter. Då borde jag vara tillräckligt stark och omställd för att kunna börja köra ute och lite längre i ett par naturligare skor framåt våren.

Premiärturen blev väldigt lugn och maklig. 10 minuter och 1,83 kilometer. Men det kändes mer än nog, för fötterna började säga emot. Därefter tog jag ett lätt benpass och när jag gick ner för trapporna till omklädningsrummet efter träningen kändes det riktigt skumt i fötterna. Underligt. Onaturligt. Ansträngt. Men det riktigt skumma uppstod när jag satte på mig mina vanliga löparskor och skulle promenera hemåt. Då var det som att fötterna ville dra ihop sig och försvinna.

Killen i butiken tipsade inte bara om skorna. Han påpekade även att jag tycktes använda för trånga skor. Jag har alltid tyckt att skor ska sitta som ett skinn. Ju tajtare, desto bättre. Men enligt honom skapar det helt fel belastning vid fotisättningen. Under bara ett par minuter gick jag från en 41:a till en 43:a.

På söndag tänkte jag provspringa spåret inför nästa helgs Adventslopp. Men då får det bli i de vanliga skorna. Kampen för ett bättre löpsteg tas med små, små korta kliv.

God morgon sjusovare

I morse försov jag mig. Med två timmar! Och 15 timmar senare ligger jag med i sängen med datorn i knät och funderar på att lägga mig och sova med strumporna på.

Nu låter det där med två timmars försovning värre än vad det egentligen var, för planen var att gå upp 04:30 och hinna förbi gymmet innan tåget till Stockholm 07:07. Nu blev det i stället en panikdusch utan frukost innan tåget.

Oavsett vad innebar försovningen att jag ligger ett pass back jämfört med träningsplanen för den här veckan. Får se om jag pallar ta ikapp det. Men just nu känns det som att det kvittar, för jag kom nyss hem från bion. Catching Fire – en lysande film. Och när jag satt där i biomörkret insåg jag att livet är lite mer än bara jobb, träning och sömn.

Livet är även Katniss Everdeen.

Veckoschema

I stället för att nöja mig med att summera upp träningsveckan i efterhand och se hur det blev lade jag faktiskt upp en liten plan i söndags.

Måndag: Bröst/biceps/mage
Tisdag: Vila på grund av tjänsteresa
Onsdag: Löpning (intervaller)
Torsdag: Rygg/axlar/mage
Fredag: Ben (morgon), slölöpning (kväll)
Lördag: Core + spinning
Söndag: 10 km asfaltslöpning

…och enligt den planen är klockan Dags-att-snöra-på-sig-skorna nu.