Tag Archive | saucony

1:30:besvikelse

Stockholm Halvmarathon

Långt i bakgrunden springer en pannbandslöpare med kycklingben och funtar på om det inte är läge att höja tempot.

Stockholm Halvmarathon blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Tydligen motionssprang jag de första fem kilometrarna i ett så lågt trivseltempo att det inte gick att räta upp. I stället för att slå personligt rekord gick jag in på 1:30:30 och hamnade lite drygt 100 placeringar sämre än förra året.

Men även om resultatet blev så där finns det en del sköna saker som jag tar med mig:

  1. Jag fick springa om Promoe på Södra Mälarstrand (jag vände mig bakåt, ropade Long Distance Runner och gjorde tummen upp). Kändes stort.
  2. Jag kände mig väldigt stark i kroppen. Ingen ostbågehållning här inte.
  3. Mitt nya löpsteg blir bara skönare och skönare.
  4. Jag älskar verkligen känslan av att få springa i mina Saucony Kinvara.
  5. Den nya bansträckningen var riktigt trevlig.
  6. Att få avsluta med en tempohöjning till 3:45 min/km var rätt mighty.

Nä. Målet att gå under 1:29 på halvmaran får föras över till 2016. Nu blir det hårdträning inför New York Marathon i november. Blir kroppen än starkare och benen än rappare tills dess, kan det bli ett ruggigt roligt lopp.

Superskön comeback

Det var så länge sen jag fick använda mina superfina, älskade Saucony Kinvara att jag hade glömt bort hur glada dom är. Men i dag – efter månader av återhållsam långsamlufsande – var det äntligen dags att snöra på sig snabbdojorna igen.  

Alltså. Det känns rätt lamt och pajigt att åma sig kring ett par skor. Men jag älskar verkligen hur dom här skorna får mig att springa. Jag blir på bra humör omgående. Redan under de första stegen. 

I dag testade jag huruvida det finns någon fart i kroppen. Efter uppvärmning körde jag sex kilometer i en bit under 4:30-tempo, med en avslutning på 4:07. 

Visst. Det är en bra bit ner till målet på under 1:29 på Stockholm Halvmara. Men med mycket löparglädje, ett stärkt självförtroende och några bra intervallpass borde det inte vara helt omöjligt. 

Första intryck av Saucony Omni 13: …och tröttheten!

Saucony Omni 13

I går och i dag har jag varit ute och testat mina nya, snygga Saucony Omni 13. Tanken är att det är dom som ska bli mina huvudskor. Det är dessa skor som ska få mig att knäcka maran och kapa mina kilometertider. Och det är säkerligen ett par helt suveräna skor. Men de första intrycken präglas av något helt annat – trötthet och en känsla av att vara helt kass.

I går körde jag 8,5k + 10 stycken backar. I dag blev det 10,8k. Bägge gångerna i makligt tempo. Och bägge gångerna med samma resultat: Längs vägen fick jag pausa för att stretcha och massera. Vaderna tar helt enkelt slut. Och som den medgångslöpare jag är har det fått mig att funta på om jag också är slut.

Kan det verkligen gå så här snabbt att falla ur och tappa både styrkan och konditionen?

Till morgondagens Runacademy får mina Asicstrotjänare göra comeback. Under tiden har jag ställt Omni 13 på kakelungens altare. Tänkte att om jag tillber och bränner av lite doftljus kanske löpargudarna blidkas. Då kanske jag belönas med styrkan att bemästra mina nya skor.

På plussidan: Slingan över järnvägsbron bort mot Gävle hamn har blivit helt tom. Det finns ingen annan stans i stan som det är lika lätt att känna sig som Rocky. Kommer nog bli många rundor där i år.

Nya skor, nytt rekord

Saucony Kinvara

I går unnade jag mig två par nya skor. Tänkte att om jag bara håller mig borta från snuset i två månader så har jag ju fått dojorna ”gratis”.

Efter dagens CxWorxpass plockade jag ut det ena paret – Saucony Kinvara 5 – på ett litet farttest. Nästa veckan ska jag nämligen ner till Målilla för att springa Vårstafetten och jag har ingen uppfattning alls om i vilken form jag är eller vilken fart jag kan hålla.

Även om jag har kört med ett par opronerade Saucony Mirage med litet dropp på bandet på Må Bättre känner jag mig inte helt säker på att mina lättstötta knän kommer lyckas komma överens med mina nya Kinvara. Det är ju trots allt en viss skillnad på löpband och asfalt/torra grusvägar. Men jag bad dom på Intersport om en glad sko med mycket känsla. Och när dom plockade fram de där vita skönheterna smälte jag som en mjukglass på savannen.

En liten stund tänkte jag lunkjogga ut till min vanliga 5k-runda och köra farttestet där. Men då skulle totalen landat på lite drygt en mil och det kändes som att utmana ödet lite. I stället värmde jag upp och satte fart bland flanörerna i Boulognerskogen.

Det blev 2×1000 meter med joggvila emellan. Den första tusingen gick på klart godkända 3:36. Och den andra slutade på 3:27 minuter, vilket var nytt rekord.

Med tanke på att jag valde en rätt knixig väg med smala, skarpa kurvor på slutet samt även kostade på mig ett ansträngt Tackar så mycket till ett par som lämnade mig företräde över en liten träbro kändes 3:27 riktigt, riktigt fint. Fjolårets målsättning att kommer ner i 3:20 på en kilometer verkar plötsligt mer realistiskt än vad det var under 2014.

So far är jag mycket, mycket nöjd med mina Kinvara. Dom får helt klart följa med till Småland nästa helg.

Joråså att:
IMG_3214

Håller jag på att få ett nytt löpsteg?

Sen jag i januari började läsa Det perfekta löpsteget igen har jag tekniktränat lite då och då. Det i kombination med de senaste veckornas löpskolning med Runacademy börjar kanske ge lite resultat. De senaste rundorna har jag haft en annan känsla. Och under dagens pass lyckades jag lokalisera vart känslan sitter.

I dag var det backintervaller som stod på schemat. Ett kärt återseende med mitt favorithatobjekt – elljusbacken vid Kungsbäck här i Gävle. Det blev 3×4 hundringar med ett par minuters stillasittande flåsande mellan varje set. I ärlighetens namn bör väl tilläggas att efter två set med maxtryck blev det enbart fokus teknik i det sista setet.

På vägen hemåt började jag fundera över vad det är för ny känsla jag har i kroppen då jag springer. Och plötsligt insåg jag vad det handlar om: Jag känner mina hälar.

Sakta men säkert börjar jag nog gå från att vara en utpräglad hällöpare till att bli tå-till-hälare. Och plötsligt känns det superskumt då hälen träffar backen. Det känns liksom bakvänt. Som att jag bromsas upp och att skon inte riktigt tar hand om hälen på det sätt som jag är van vid.

Lagom tills jag nådde porten gav jag mig själv ett löfte: Jag ska ge det här 10 000 steg. Om det fortfarande känns lika bakvänt då Nike+ når 1800 kilometer ska jag släppa alla tankar och bara springa så som jag är van vid. Om det däremot börjar kännas bättre ska jag gå all in för att lära mig att låta tårna träffa backen även under de längre etapperna.

För att fira det här microprojektet funtar jag på att skaffa nya dojor i helgen och börja löpa in dom inför Stockholm Marathon. Det finns viss risk att jag kommer vara otrogen mot Asics. Just nu känns ett par Saucony sjukt frestande.

På dejt med Doktor Sko

Asics

På Intersport här i Gävle jobbar det en snubbe som jag numera kallar för Doktor Sko. Det var han som tipsade mig om Saucony Mirage, som i vintras blev mina löpbandsskor. Och för att möta våren och den nya säsongen med bäst förutsättningar gjorde jag ett återbesök i dag.

Jag vill helst inte tänka på hur låg mariginalen blir på ett par skor, då en av de anställd lagt 30 minuter på att prova ut dom. Men jag är sjukt tacksam över att Doktor Sko verkligen orkar engagera sig. Jag fick analysera tre olika skor på löpbandet. Fotvalvet kollades. Fotens form likaså. Sen fick jag en liten föreläsning om olika skors för- och nackdelar vid olika typer av fotisättningar.

Resultatet av det hela blev i alla fall ett par nya, stabila Asics, som förhoppningsvis ska bära mig mil efter mil utan ömmande knän. Så jag säger hej då till tufft färglagda Nikes och snörar på mig ett par lite mer robusta skor.

Helst av allt hade jag plockat ut nyskorna på en premiärtur omgående. Men jag var så pass trött efter dagens Gritpass att jag inte pallade mer än att masa mig hemåt och powernappa.

På Griten ökade jag på vikten lite – 1,25 kilo per sida. Kanske inte mycket, men ett steg närmare målet på 10 kilo per sida. Även om passet var exakt lika jobbigt och jag kände mig precis lika superklen som tidigare, var det ett bra pass. Tekniken börjar sitta nu, jag tränar skonsammare och efteråt påpekade även tränaren att det ser mycket bättre ut än tidigare.

Det börjar verka kärlek banne mig

I går körde jag min längsta löpning på länge – 7,5 kilometer löpband. Det var riktigt skönt och flera gånger längs vägen tänkte jag på hur mycket jag gillar mina skor.

Redan då jag skaffade mina Sauconydojor var jag rätt skeptisk. Och när jag spann dom för första gången och kände hur det smärtade till i benen att ha en ny lutning på sulan blev jag än mer skeptisk. Men den skepsisen har vänt. Det börjar verka kärlek banne mig. Det är nog dom här skorna jag vill ta med mig ut på vägarna då det blir utomhussäsong igen snart.

Däremot börjar ingen kärlek spira mellan mig och löpbandet. Det är fortfarande det tråkigaste jag vet. Det är så tråkigt att det inte ens handlar om hatkärlek. Det är på sin höjd fråga om en motvillig acceptans. Men vem vet – det kanske kommer det med? Om ett par veckor kanske jag inte längre längtar till att få sträcka ut ordentligt utomhus.