Archive | december 2014

Premiär: Lunchintervaller

I dag drog jag och nykollegan Anna iväg till Må Bättre under lunchen. Det var faktiskt första gången ever som jag kört lunchträning.

Medan Anna pep iväg för att lyfta saker stannade jag på löpbandet. Upplägget var enkelt:

1k uppvärmning
6 x 500 m intervall

I stället för att öka farten ökade jag lutningen. Under uppvärmningen körde jag på tvåprocentig lutning och för varje intervall plussade jag på 0,5%.

Egentligen hade jag hoppats knäcka 8 x 500 meter och därmed haft en avslutning i sjuprocentig lutning. Men jag är helt enkelt inte tillräckligt stark i benen för det just nu. Så då Anna kände sig klar packade även jag ihop.

Väldigt behändigt – fyra kilometer rätt krävande löpning på 20 minuter. Perfekt för en lunch.

Målsättningar för vintern

Jag har lovat mig själv att inte kolla på klockan en enda gång under hela vintern. Och när jag inte jagar sekunder brukar jag automatiskt hamna i en rätt stadig 5:00-minuters lunk.

I och med att jag är sjukt otränad efter alldeles för lång paus från löpningen har jag satt upp följande Så långt ska jag orka-mål.

10k innan 10 januari
15k innan 31 januari
20k innan 28 februari

…och allt i ett skönt 5:00-tempo utan att bli bängtrött.

Men i går var det paus från tränandet – då följde jag med ett par ordentliga isbusar ut på sjön. Sjukt fint.

IMG_3128

Mina nya bästisar

Efter torsdagens vinterlöpning kändes det ruggigt givet att jag behövde nya handskar. Den här vintern ska jag inte ge mig själv något enda alibi i form av halvkass utrustning. Filar jag bara bort alla kanter borde det bli lättare att ta sig ut – oavsett väder.

Men alltså. Löparhandskar. Hur tänkte sportkedjorna där? Inte nog med att utbudet på Stadium och Intersport är hyggligt bantat. Det finns ju inga varma löparhandskar. Det enda som finns i hyllorna är lövtunna syntethandskar. Perfekta för vår och höst. Inte alls lika optimala för smällkall vinter. Skidhandskar däremot. Då börjar vi snacka.

I min värld borde det egentligen vara tvärt om. Åker du skidor aktiverar du händerna mer. Och då borde de inte bli lika blåfrusna som om du bara håller dem passivt knutna medan du springer. Då borde du klara dig bättre med den lövtunna varianten. Fast vem är jag att agera expert – jag har ju inte åkt längdskidor sen mellanstadiet. Och på den tiden var det täckoverall och tumvantar som gällde.

Jaja. Skit sak samma. I brist på ordentliga löphandskar skaffade jag ett par finfina skidhandskar. Och efter morgonen CxWorxpass fick de visa vad de gick för.

Det blev åtta väldigt behagliga kilometrar med Robyns Body Talk i lurarna. Luften var kall, men klar. Och handskarna höll inte bara måttet – dem var som en fucking önskedröm som plötsligt blivit verklighet. Ingen köld. Inga stick i fingrarna. Ingenting.

Jag gillar verkligen att köra lördagskombon CxWorx/Asfaltslöpning. I den nya CxW-releasen är det mindre mage och klart mer axlar/rygg/stjärt. Och att sticka ut med ambitionen att springa upprätt och avslappnat när kroppen redan är halvmör ger en grym känsla.

Jag kallar dem Höger och Vänster. Och jag hoppas att de vill hänga med mig lika mycket i vinter som jag vill göra med dem.

handskar

När ett gympass är det bästa som finns

De senaste månaderna har allt varit så stressigt. Dygnet har haft för få timmar. Trots att jag ställt klockan aptidigt och försökt kapa bort all slötid har tiden inte riktigt räckt till. Och då har träningen blivit därefter.

Under den här perioden har gymbesöken varit väldigt plikskyldgia. In. Ut. Snabbt. Hetsigt. Något som bara skulle bockas av för att döva samvetet. I dag gjorde jag tvärt om – det fick ta all tid i världen. En lång uppvärmning, där jag testade hur mycket lutning jag klarar på löpbandet innan jag drunknar i min egen svett. Och sen ett långsamt, men bra, ben/länd/axlar-pass.

När det inte finns något som stressar och pressar kan man lägga ordentligt med tid på att stretcha ut den där oviga kroppen samt mysa runt oklädsamt länge på skumrullen. Och då kan man även unna sig en kopp kaffe samt en sväng i bastun innan det är dags att dra hemåt.

Finns det något jag verkligen skulle vilja prioritera under 2015 så är det de långa gympassen. Livet som grinig gammal eremitgubbe blir helt enkelt inte bättre än just dom passen.

Vinterlöpning – nytt köldrekord

Den här julen gick i vinterlöpningens tecken. Jag fick mössa, underställ och fodrade tajts av jultomten. Så när jag väl kom hem från Stockholm i dag fanns det liksom inte längre någon undanflykt – det var bara att svida om och snöra på sig.

Egentligen har jag i princip aldrig vinterlöpt. Förra året körde jag och Haag en slaskig och hal Nu har det visst börjat smälta-runda. I övrigt har jag bara gjort två-tre pliktskyldiga vinterkilometrar. Ever alltså. Jag och minusgrader går liksom inte riktigt ihop.

Kombinationen av orutinerad vinterlöpare och sjukt otränad Håkan gjorde att jag inte spände bågen alltför högt. Det blev sex fina cykelbanekilometrar i stadigt 5:00-tempo. Och faktiskt. Jag frös inte om benen. Jag frös inte om armarna. Inte ens om skallen. Vinterkittet funkade finfint.

Bortsett från att jag var lite väl nära att bli överkörd i en kurva samt att jag frös ordentligt om fingrarna var dagens runda riktigt fin. Och det var först när jag kom hem och upptäckte att jag hade fått frostmascara som jag insåg att det var rätt kallt ute.

frostmascara

I morgon ska jag skaffa ordentliga handskar. Sen funtar jag också på om det är värt att skaffa vinterskor – dubbat, räfflat eller bra traildojor är den stora frågan. Därefter ska jag vara redo att ge mig i kast med tuffare utmaningar än minus 13 grader och plogad asfalt.

Men en gång är som bekant ingen gång. Jag måste verkligen få rutin på det här med att sticka ut och kuta. Om inte kylan är ett hinder, så är det ju bara skallen och den där satans bekvämligheten som hindrar mig.

Dagens lyssning: Suede – Coming Up

minus 13

Håkan Boma Ye!

Under 2014 har jag utmanat mig själv och min självbild på en rad olika sätt. Och vad utmaningen än bestått i har jag övervunnit mig själv. Men då 2014 ska summeras är det ingen av dom vinsterna som kommer toppa listan. Den ohotade vinnaren är Håkan Hellström på Ullevi 7 juni. Så satans mäktigt.

Den här veckan har jag – äntligen – gjort löparcomeback. Efter gårdagens CxWorks snörade jag på mig och drog ut på veckans andra löprunda. Åtta kilometer behaglig asfalt i ett lugnt tempo och med strålande väder i ryggen.

I lurar shufflade jag Håkan Boma Ye! – liveskivan från i somras. Det blev som ett omedvetet startskott till att minnas året som gått. Allt det bra. Allt det dåliga. Och allt det roliga. Passagerna av tristess valde jag att snabbspola förbi.

Då jag svängde tillbaka in mot Gävle centrum brast allt. När Hellström introducerade När lyktorna tänds som Det här är min West Side Story. Den här är för er. Den här är min Into The Great Wide Open kändes plötsligt allt så på riktigt.

Triumfen i att hitta en oväntad spurt några hundra meter innan Stockholms Stadion. Spyorna jag lade inför publik och utan att sakta ner i jakten på att nå min drömtid på halvmaran. Och lyckan i att stå på Ullevis innerplan då nationalskald Hellström fick uppleva sin karriärs höjdpunkt.

Allt det där loopades i skallen medan jag sprang nerför söderbacken med kalla tårar längs kinderna.

Långt ifrån alla tårar är dåliga. Ibland är det magin som måste få sippra ut den vägen.

Helvete så skönt det känns att jag till sist ryckt upp mig ur en alldeles för lång slummer. 2015 – du kommer bli året som toppar allt.

IMG_3098.JPG