Tag Archive | målilla

Nystart med Vårstafetten

Kanske är dags att skaka liv i träningsdagboken igen. Och efter helgens vårstafett i Målilla känns det faktiskt som att jag har fått en nystart på löpningen.

Under vintern och våren har jag försökt följa 3:00-programmet på Marathon.se. Men det har gått så där. I takt med att de snabba passen både blev snabbare och längre hängde jag inte riktigt med. Jag hade helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Och det har satt sig lite på löparsjälvförtroendet. Därför var det perfekt att fira lördagens födelsedag i Målilla.

Målilla

Även i år sprang jag för Hotell Hulingen i stafetten. Och även i år hade jag den sista sträckan. Fast i och med att jag inte har sprungit ordentligt fort sen Hässelbyloppet i oktober var jag väldigt osäker på vilken fart jag hade i kroppen.

Som vanligt blev det en väldigt rolig stafett. Vårt lag (+de flesta andra) sprang fel på första sträckan. Så vi låg nästan två minuter efter redan från start. Och som mest låg vi nog omkring fyra minuter efter ledarna i företagsklassen.

Men på den femte sträckan hände något. Plötsligt började vi plocka väldigt mycket tid. Och då vår kapten Jocke gick ut på den näst sista sträckan, som är nyckeln till hela stafetten, var han totaltaggad. Han plockade in hur mycket tid som helst och såg till så att jag gick ut 1,15 minuter efter ledarna.

Att ligga omkring 300 meter efter från start är perfekt. Jag såg ledaren hela tiden, men samtidigt var avståndet så stort att jag inte kunde tokrusa för att snabbt komma ikapp. I stället satsade jag på att hitta ett högt, jämnt tempo och mala på så länge jag bara orkade. Bära eller brista. Etta eller trea. Att bara hålla vår placering var inget option.

Jag tyckte att jag tog in något, men jag var inte riktigt säker. Därför var det ruggigt skönt att mina lagkamrater stannade längs vägen och gav mig tidsangivelser. Plötsligt var jag bara en minut efter. Och sen 50 sekunder. Och sen…

Kring fyra kilometer började jag bli riktigt trött. Jag hade öppnat i 3:35-tempo. Och det är egentligen way snabbare än vad jag är. Där och då började jag fundera på om jag inte skulle dämpa mig och ändå satsa på att behålla placeringen. Men samtidigt såg jag ju att avståndet krympte.

Strax innan fem kilometer hade jag börjat räkna sekunder till ledaren framför mig. Och för varje gång jag räknade hade någon sekund försvunnit. Plötsligt hade jag häng på allvar och jag bestämde mig för att försöka blåsa förbi i stället för att lägga mig i rygg och satsa på en spurt. Så med knappt 500 meter kvar gick jag förbi och då märkte jag att det inte fanns några krafter kvar hos motståndaren. Jag kunde rinna iväg utan att behöva öka. Grymt skön känsla.

I år blev det äntligen seger i Vårstafetten i Målilla efter en grym insats av vårt lag. Visst. Det var bara fem lag med. Men det är ändå rätt hög nivå på företagsklassen. Ligger du inte sub 4:00/kilometer så halkar du efter.

Då jag kollade på mina tider efter blev jag helt förvånad. Den första kilometern på 3:35 minuter var min snabbaste. Men mitt snitt på 5,6 kilometer landade på 3:36 minuter. Jag hade tydligen inte alls slagit av på takten på slutet – jag hade ökat.

Efter att inte vågat springa trösklar i 4:00-tempo på slutet känns det extremt skönt att veta att jag kan göra riktigt snabba tider då det väl behövs. Marathonsatsningen lever i allra högsta grad.

Annonser

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Uppdaterad tävlingskalender

Hårda killar

I dag bestämde jag mig för att vara med i Vårstafetten i Målilla i april. Det innebär att det blir stafett i Småland på lördagen och Vildsvinet i Stockholm på lördagen. En helhelg i slutet av april med andra ord.

Förra årets Vårstafett var mitt första löplopp sen jag var gymnasieknatte. Då fick jag en helt sanslös start, som räckte till en riktigt bra tid på sträckan. Och den triumfen tänkte jag ta och återupprepa i år. På nytt ska jag köra den sjätte sträckan – 4,59 kilometer längs undersköna fält.

I dag var det all work and no play. Långpanna på jobbet gjorde att det blev en vilodag. Men i går körde jag bröst/triceps/mage. Och i morgon tänkte jag köra lite tempolöpning på bandet.

Löparstad: Kalmar

Kalmar slott

…och på den sjunde dagen vilade han inte.

Det blev ingen söndagslånglöpning den här veckan. Men det var planerat. Dagen efter Tenfältskans kalas hade jag vikt åt vila (läs: bakisvila). Men efter ett par timmar på sängen i hotellrummet i Kalmar började det spritta i benen. Jag tänkte ta en kort och väldigt, väldigt långsam runda. Så blev det inte.

Om Landskrona är en bra löpstad är Kalmar en helt lysnade löparstad.

Hotellet ligger ett par stenskott bort från Kalmar Slott. Därför kändes det rätt givet att springa åt det hållet. Sen hittade jag – av en slump – ett helt underbart spår i Kalmarsundsparken. Kilometer efter kilometer av strålande naturupplevelse. Havet på ena sidan. Skog på den andra. En liten vacker fiskeby. Långa buskar som snarare osar medelhav än Östersjo. Och längs hela vägen superfin grusterräng.

När spåret vände hemåt igen vid Stensöbadet snabbkollade jag på mobilen – cirka fem kilometer, så det stod klart att den korta rundan skulle bli en milvända. Däremot sneglade jag inte på några tider, utan försökte hålla ett jämnt tempo. Benen kändes spänstiga, om än lite ömma i innersidan av låren. När jag började närma mig slottet igen testade jag att öka takten, tänja ut steget och tänka ordentligt på att räta upp kroppen och lyfta knäna. Kroppen svarade positivt och jag kände att farten blev ganska bra.

När jag väl hade pustat ut och började kolla resultatet av rundan blev jag paff – det här var min i särklass snabbaste mil hittills i år. Ett snitt på 4:37 per kilometer, en sluttid på 46:11 och en avslutande kilometer på 4:00.

Visst. Jag ligger fyra minuter över min snabbaste tid från förra året. Samtidigt kapade jag årets snabbaste mil med nära en minut.

Det är säkert inte helt bra att springa fort dagen efter en kalaskväll. Men samtidigt är det ganska talande: Min snabbaste mil förra året gjordes dagen efter en utekväll. Och min superfina inledningskilometer i Målillastafetten i våras på 3:34 skedde också dagen efter en krogkväll. Av någon outgrundlig anledning springer jag alltså snabbare än vanligt dagen efter.

bild-2