Bästa marapasset ever

Marathonfart – det var det absolut värsta passen jag visste då jag för två år sen följde Anders Szalkais träningsprogram inför Köpenhamns Marathon. De var kryptonit. De var smärta. De var pur ångest. Och ofta resulterade de i misslyckanden och sänkt självförtroende.

Igår skolkade jag från träningen. Det var så mörkt och kallt ute när jag jag stämplade ut, att det kändes ungefär 1000 gånger mer inbjudande att krypa ner i sängen och kolla på Dunkirk. Så då det idag var dags för den andra veckan med min nya lördagsrutin – CxWorx + löpning + långstretch – hade jag två val:

1. Följa schemat och köra 10k lugn distanslöpning.
2. ”Springa ikapp” gårdagens pass: 12 km, varav 8k i marathonfart.

Jag kände mig så stark att jag valde marafart.

Det som gör att jag tycker att marathonfart är så sjukt svårt är att det liksom hamnar mittemellan: Min tröskelfart ligger på 4:00 per kilometer, medan min ”snabba” distansfart ligger på 4:30 per kilometer (i själva verket brukar det vara först framåt sommaren jag är tillräckligt stark för att hålla den farten).

Att ligga i 4:15 minuter/kilometer känns helt enkelt inte naturligt för mig. Det är varken eller. Det är mittemellan. Min kropp har inte den växeln. Det brukar sluta med att jag kollar på klockan mest hela tiden, för att hålla rätt fart. Och sen kroknar jag efter 4-5 kilometer.

Idag var inget undantag. Jag öppnade för snabbt. Alldeles för snabbt. Så jag fick justera ner farten. Men då gick det för långsamt. Och där någonstans – kring den första kilometern – tänkte jag: Fuck it. Jag kör på känsla… så länge jag orkar.

Och för en gångs skull orkade jag. Inga negativa tankar. Inget Shit så långt det är kvar redan efter 5k. Ingenting annat än en grymt skön känsla. Benen bara trummade på och tankarna flöt iväg.

Då klockan pep till efter 8 kilometer hade jag betat av dom på 33:04 minuter, vilket ger ett kilometersnitt på 4:08. Jag låg ”långt” under den tid jag satsade på. Och jag kände mig inte ens trött. Idag hade jag utan problem gjort milen på 41 minuter.

Visst, jag valde en rätt tacksam runda. Men det är också en runda som innehåller den värsta backen från Gävle Halvmarathon, så jag sprang inte bara runt och njöt i nedförslut.

Om det kan kännas så här bra med lager på lager, minus fem grader och isigt underlag, så längtar jag att få sträcka ut på allvar på vårsnabb asfalt.

Det här var utan tvekan det bästa passet jag fått till då jag har följt ett träningsprogram.

Försäsongen är inledd

Jag var nog inte ensam om att få en liten klump i magen då dagens mail från Marathon.se damp ner. Även fast jag var mycket väl medveten om att det skulle komma idag hade jag ändå liksom trängt bort det under en massa andra tankar.

Idag börjar det – sex månaders hårdträning inför Stockholm Marathon i regi av Anders Szalkai. 140 pass. 1750 kilometer. I ur och skur. I plus och minus. Allt för att den andra juni äntligen kunna nå under den där hägrande tretimmarsgränsen.

Fast jag har lovat mig själv: Ingen löpning den här veckan. Vilar jag en vecka till borde min småömmande fot ha fått tillräckligt med fritid för att orka nöta motionsspår igen. Så det får bli alternativträning för min del. Schemats 10k lätta distans ersätts idag av 45 minuter spinning.

Första passet med Marathon.se

Efter New York-trippen hookade Anders Szalkai upp mig med ett träningsupplägg på Marathon.se och så sent som i går tänkte jag att jag borde gå in och kolla lite närmare på det upplägget.

I morse small det till i mailen. Jag hade missuppfattat. Programmet hade inte redan kört igång. Jag hade inte missat något då jag lunkat runt efter eget huvud. I dag var dagen för det första passet.

You may say I’m a (hybris) dreamer hade Lennon kunnat summera min målsättning för 2016. Planen/målet/förhoppningen är att kunna kapa 15 minuter på min bästa maratontid och löpa i mål precis under tre timmar i Köpenhamn i slutet av maj. Och redan nu inser jag att det kommer bli tufft. Klart tuffare än vad min vridna hjärna hade fått för sig.

Träningsprogrammet som jag har fått utgår från att kunna klara maran på tre timmar. Men när jag klickade upp det inledande passet blev jag lite förskräckt: Det skulle vara ett lugnt grundpass på 10k i PRATFART.

Enligt programmet är pratfart någonstans mellan 45-48 minuter på milen. Visst. Jag kan prata i den farten. Men det blir inga sammanhängande meningar direkt. Snarare ett fåtal sporadiska, enstaviga ord som spottas fram.

Då klockan pep till för 10k precis då jag kom fram till porten till mitt hus hade det gått 45:03 minuter. Jag nitade i och för sig det första passet. Men jag gjorde det med dyblöt mössa och saliv hängande från skägget.

I morgon är det åtta kilometer som står på schemat. Även det i ”pratfart”. Jo, tjenare…

2016 börjar nu

I går – sex dagar efter besvikelsen i New York (det får nog bli en race report from New York Marathon framöver) – kickade jag igång satsningen inför 2016. Nu jävlar ska det bli ordning på såväl målsättningar som träningsupplägg.

Jag mötte Anders Szalkai som hastigast i New York. Och efter några dagars grubblande tog jag mod till mig i fredags och mailade honom. Enligt honom är det fullt rimligt att någon som gjort under 39 minuter på milen även går under tre timmar på maran. Och det avgjorde allt – jag ska göra allt jag kan för att få krossa motionärernas drömgräns nästa år.

Gårdagens pass bestod av två långa trösklar – 2×12 minuter. Den första gick rätt bra. Tempot. Hållningen. Flåset. Allt fanns där. Under den enda kände jag hur jag började krokna alldeles för snabbt. Och när jag kollade ner på klockan stod det att jag hade 3:45 minuter kvar till målgång. På en gång funtade jag på att vika ner mig. Men jag bet i en liten stund till. Och när jag kollade klockan på nytt strax därefter insåg jag att jag hade läst av farten och inte nedräkningen – jag hade bara lite drygt en minut kvar innan hägrande ståvila.

I dag var det dags för ytterligare ett intervallpass. Knappast optimalt med tre kvalitetspass på lika många dagar (i morgon blir det intervaller med Runacademy). Men jag ville så gärna gå i mål i Runacademys fyra veckor långa höstutmaning. Och för att göra det måste jag beta av löpskolning + backintervaller.

Normalt sett när jag kör backe kör jag i alltför branta backar. Det tar bra och pulsen rusar. Men det känns mer som styrke- än fart-å-teknik-träning. Men i dag hittade jag min nya hemmabacke:

Visst. Det kändes lite fånigt att jogga ner långsamt medan bilar swishade förbi. Och några kids skrattade medan jag körde löpskolning. Men det kan jag lätt bjussa på.

Som en del av 3:00-satsningen ska jag försöka ta tag i mina matvanor. Som det är nu äter jag tre mål mat om dagen: Frukost kring klockan 06:00, lunch strax innan tolv och middag vid 20:00-21:00. Får jag energidippar däremellan löser jag dom med socker.

För att få lite bättre balans och bli kvitt godiset ska jag börja planera in mellanmål. Så nu är kylen fylld med både flapjacks och dadelbollar. Tror nog att bakning skulle kunna bli en liten microhobby.

När benen bara trummar på

I måndags testade jag ett ultratips från Anders Szalkai, som jag läste i Runner’s World. Min tolkning av tipset blev en runda på cirka 500 meter upp och ner för Hemlingbybacken. Det blev tuff, stjärtaktiverande backträning med löpvila nedför den flackaste delen av backen. Totalt körde jag tio varv utan paus. Och det gick fantastiskt bra.

Förra gången jag körde backintervaller i Hemlingby körde vi 2×5 backar med promenad nedför och kortare vila mellan varje intervall. Det var en ordentlig nära döden-upplevelse med skenande puls. I måndags var tempot lite lägre, men trots det rusade pulsen upp till 90% av max.

Den flacka löpvilan utför gjorde att jag hann komma ner i puls under varje varv och under utförslöpningen byggde jag upp den mentala styrkan för att peppra på ett varv till. Benen var så satans lätta att det kändes nästan osportsligt. I måndags var Hemlingbybacken verkligen min bitch.

I dag körde jag ett litet tempopass i mitt hemmaspår. Tio minuters uppvärmning följdes av 60 minuter tempo. Målsättningen var att konstant ligga under 4:40 min/km. Nu lyckades jag inte riktigt med det. Men trots en andrakilometer på 4:52 minuter hamnade snittet på 4:27 och de sista tio kilometrarna gick på klart godkända 44:05 minuter.

Onsdag kväll och benen, lungorna, hjärtat och hjärnan är i perfekt samklang. Det här kan bli en helt lysande löparvecka. I morgon ska jag nog iväg och köra långsamlöpning med löparklubben.