Archive | april 2014

En månad kvar

Startbevis

Valborg och precis in månad kvar till maran. Det firas bäst med ett dubbelpass. I går damp förresten startbeviset ner. Lägg startnummer 8207 på minnet. Bettar du 100 spänn hos Ladbrokes kan du bli ekonomiskt oberoende ifall den lallarlöparen kommer först in i mål.

I dag var det dags för att gå igenom ett nytt träningspass med Tränare Louise. Efter den senaste tidens fokus på maxstyrka går vi nu över på explosivitet. Det känns som att det kommer att bli ett skonsamt och roligt pass – så fort jag fått styr på tekniken i frivändningarna. Nu är jag mest ute och flaxar med armarna och det ser allt annat än go pro ut.

Efter lite eftermiddagsjobb och häng med Katten Singha stack jag ut på en liten skogsrunda. Två varv i spåret med omvänd riktning efter halva sträckan. Totalt hamnade jag på 10,48 km och en snittid på 4:47 min. Rätt lagom för en onsdag.

I morgon väntar – förhoppningsvis – ett nytt dubbelpass. Men då blir det av det tuffare slaget. Jag har redan börjat se fram emot fredagsvilan.

Facit: Vecka #17

What? Har jag inte sammanställt? Dåligt.

Måndag: Långpass 30,9 km.
Tisdag: VILA / krasslig.
Onsdag: VILA / krasslig.
Torsdag: VILA / krasslig.
Fredag: VILA / krasslig.
Lördag: Vårstafetten 7,5 km.
Söndag: Vildsvinet 9 km.

Kvar till årsmålet: 144,64 km.

Vildsvinet avklarat

Vildsvinet

I går svettig stafett i Målilla. I dag blöt trail i Sollentuna. Jag tog mig i mål i Vildsvinet. Och därmed är tävlingshelgen deluxe avklarad.

Vildsvinet var en intressant upplevelse. Visst att jag gärna springer i skogen. Men jag springer ju i motionsspåren. Att behöva jaga fram över stenar och rötter rakt in i skogen är jag inte van vid. Och det märktes. På alla trailpartier tappade jag. Och då det blev vanliga löpning på spån, grus eller asfalt knappade jag in. Men mest av allt tappade jag i de leriga partierna.

Tydligen gick det att ta sig torrskodd genom fjolårets premiärvildsvin. Den lyxen fanns inte i år. Bland annat fanns det en dyränna på nästan hundra meter, som vi skulle vada igenom. Och vid ett tillfälle gick banan ut på en brygga, där vi skulle hoppa ner i sjön och ta oss i land. Redan efter ett par kilometer höll min gamla vana att plurra i sig (hela mitt liv är fyllt av ofrivilliga plurr). Medan killen bredvid smidigt sprang torrskodd via torvor och pinnar över en dypöl lade jag mig raklång och doppade bröstet. Det blev helt enkelt ett lopp med blöta skor, blöta kläder, blöta kalsonger och blöta tuggummin i fickan.

Jag gick ut rätt lugnt från början i och med att jag var lite osäker på exakt hur tufft loppet skulle vara. Med facit på hand borde jag nog inte ha gjort det. Över de första åtta kilometrarna kände jag mig oväntat pigg, bortsett från frustrationen över att det gick lite väl långsamt över stock och sten. Det var först då jag kom fram Väsjöbacken som det började kännas tufft på allvar.

300 meter uppför en slalombackes brantare baksida. Och sen – när toppen väl var nådd – hålla emot i nerförslutningen. Där fick benen, lungorna och hjärtat jobba ordentligt. Då jag väl kom ner för backen kändes allt som en enda stor win. Men den blev kortvarig. Direkt efter kom en ordentlig knixbacke, som var lagom kul med mjölksyra upp över öronen och en puls i jämnhöjd med världsrekordet.

Men trots att jag gick under två kortare passager uppför Väsjöbacken lyckades jag passera en kille där. Och sen höll jag honom bakom mig hela vägen in i mål. Det innebar att jag kom nia av totalt 230 startande.

Snittiden på 5:07 per kilometer känns svår att värdera, men jag hade nog kunnat putsa den något. Å andra sidan – hade jag kört på hårdare innan kanske jag hade kroknat totalt i bergsklättringen.

En helg. Två tävlingar. Två klart godkända insatser. Jag är mycket nöjd.

Känslan av att komma ”hem” (…och lite stafett)

Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån – jag tog en promenad genom Hultsfred med Kents nya, lysande Skogarna i lurarna i morse. Förbi Slottet. Och Friendo. Ettan. Bowlingen. Och snudd inpå varenda annan plats som någonsin betytt något. Det var väldigt dubbla känslor över det.

Jag kommer inte från Hultsfred, men jag kommer heller aldrig därifrån. Även om jag fysiskt har flyttat mina grejer finns det så mycket Hultsfred kvar i mig. Det var här jag bodde i 13 år (eller tolv om vi ska vara helt noga – jag tog ett sabbatsår i Stockholm också). Det var här jag en gång i tiden till sist hittade mig själv och blev Håkan 1.0. Och i spillrorna av den versionen var det här som början till Håkan 2.0 föddes.

Det var i Hultsfred jag hoppade på tåget helgen då min far låg för döden. Det var här jag blev ordentligt kär. Här har jag varit lyckligare och olyckligare än någon annanstans. Här hade jag min karriärs höjdpunkt. Och dess absoluta bottenmärke. Här har jag skrattat och gråtit. Älskat och hatat. Roats och oroats.

Det mest absurda var att gå förbi Slottet – fatta att jag bodde ensam i denna mansion:

Slottet

Men det var ju inte för nostalgin jag åkte ner till Hultsfred – i dag var det ju vårstafetten i Målilla. Och vårt lag – LKW TF – kapade en-å-en-halv minut på fjolårets tid på sträckan, som i vår motionsklass ligger på 35 354 meter.

Själv var jag ganska besviken då jag var klar på min sträcka, som var på 7,5 kilometer. Redan efter nån kilometer hade jag nämligen blivit tokomsprungen. Det var en kille som jag inte ens hade en chans att ta rygg på. Han hade kunnat springa åttor kring mig utan att bli svettig. Men då jag väl insåg att han tillhörde det segrande laget i tävlingsklassen och att han hade sprungit på 3:16 min/km kändes det inte lika tungt längre. Då insåg jag att det hade gått riktigt bra även för mig.

Jag snittade på 3:51 min/km och putsade faktiskt min bästa 5-kilometersnotering någonsin. Det nya rekordet lyder på 19:23 minuter. Inte så illa för en kille utan skalle, som fick springa helt utan rygg dagen efter liten vinkväll hos Nisse och Malin.

En bra dag med fint sällskap skulle jag nog faktiskt kunna gå under 19 minuter. Det skulle kännas riktigt mighty.

Tävlingshelg deluxe

Stafettlaget

Jag sitter på tåget ner till Hultsfred, för i morgon vankas det vårstafett i Målilla och en återförening av det lag som förra året överträffade alla förväntningar. I år har jag fått den tunga näst sista sträckan. Och det gör mig lite nervös, för flera andra lag kommer nog sätta riktigt duktiga löpare på den sträckan. Dessutom har jag varit krasslig och inte vågat träna alls sen i måndags. Men jag tror och hoppas på att jag kommer vakna upp i morgon utan trasslande hals.

För att göra tävlingshelgen än mer komplett åker jag raka vägen upp till Sollentuna efter stafetten i morgon. Där vankas det Vildsvinet på söndag – 10 kilometer trail med en mördarbacke, som ska passeras två gånger.

Målsättningen i Vildsvinet är bara att lunka runt. Men i morgon skulle jag vilja prestera. Förra året gick det så bra för oss i stafetten att det vore synd att underprestera i år. Min sträcka är 7,7 kilometer. Frågan är om en tid på 32 minuter är att hoppas på för mycket?

Facit: Vecka #16

Måndag: Maxstyrka, 30 min spinning + core.
Tisdag: Intervall – 4×500 meter, totalt 10,2 km.
Onsdag: Maxstyrka
Torsdag: Bodypump.
Fredag: Maxstyrka.
Lördag: Backträning – 10 intervaller, totalt 12,1 km.
Söndag: VILA.

Kvar till årsmålet: 192,04 km.

Glädjen i att springa långsamt

Mitt största problem med löpningen är farten. Har jag den inte blir jag förbannad och går hem. Har jag den springer jag för fort, blir trött och får gå hem då med. Jag känner mig som en bulldog som skjuter ner skallen, springer på så fort som möjligt och inte tänker minsta tanke på att disponera krafter. Och det är därför jag ogillar långpannor så mycket. Jag vill hellre springa fort (eller nåja – fort för att vara jag) än att springa långt.

Men i dag fick jag känna på en annan sida av löpningen – glädjen i att springa långsamt.

Planen var att jag skulle ge mig ut på en hybrisrunda och nöta asfalt ända tills mina ben inte pallade mer. Banan var utritad och klar. Men då jag kom fram till vändstationen i Hemlingby fick jag för mig att ta en sväng i skogen i stället. Bara en liten sväng och sen fortsätta nöta asfalt. Men så hittade jag milspåret som PellePelle tipsade om. Och det var så fint att jag blev tvungen att köra två varv.

Då jag väl kom tillbaka ut på asfalten hade jag redan avverkat 30 kilometer och hade inte mycket mer kvar att ge. Hade inte den hägrande vattenflaskan drivit på mig och min igentorkade gom hade jag gett upp där och då. Men det blev några meter till. Och därmed lyder mitt nya personliga rekord i att springa långt på 30,92 kilometer.

Anledningen till att jag pallade längre i dag än vad jag någonsin gjort tidigare var att farten var en helt annan. Snittet hamnade på ett föga imponerande 5:34 minuter. Men vad spelar det för roll? Målet var ju trots allt att springa långt och härda ut. Fram till 28 kilometer kändes allting faktiskt som en enda lång promenad i honungsfabriken. Det var bara skönt och mysigt. Glädjen i att springa långsamt och känna hur kroppen bär en framåt är enorm. Den spöar feelingen av att ens lungor kommer att implodera vilken sekund som helst med hästlängder.

Däremot börjar jag få ett löparmässigt i-landsproblem: Vätska.

Så länge mina långpass låg på under 20 kilometer var vätska inget stort problem. Då räcker det med ett par tuggummin och Fishermans Friend för att känna sig med i matcken. Men i dag blev det riktigt tungt att springa utan vätska. Och skulle rundorna bli längre och värmen högre här under våren kan det nog vara rent farligt att vara så oplanerad som jag är. Samtidigt känns vätskeband som en svår grej. En ryggsäck känns klart bättre.

Som tur var har jag börjat ta med kontokortet ut på alla mina längre rundor, för det är trots allt mer regeln än undantag att jag inte orkar bära kroppen hela vägen hem. Avslutningen på rundan fick bli ett spontant litet pit-stop bland veckohandlande familjer, innan jag och min tajta dräkt stapplade oss hem genom staden.