Archive | januari 2017

Gear test: Linser och käk

Så. Jag ska alltså ner till Marocko och springa flerdagarsracet Marathon des Sables. Och först nu – med två månader kvar – har jag kommit igång ordentligt med förberedelserna.

Det är rätt mycket att tänka på inför tävlingen. Inte nog med att det finns en hel del grejer som du enligt reglerna måste ha med (se där – nu äger jag en kompass), det är rätt mycket annat som måste klaffa. Som mat och i mitt fall det där med synen.

Jag har testat några olika frystorkade alternativ. Och de smakar helt ärligt skit. Eller – till en början smakar de oftast ganska okej. Men efter halva måltiden känner du att den enda smaken som egentligen finns där är syntetisk fulkrydda. Och då blir det svårt att mumsa i sig resten.

Idag testade jag en annan infallsvinkel – frystorkad mjölk-å-flingor:

img_4993

+
Rätt gott
Kräver inte kokande vatten (där kan jag spara en del gram på att slippa ha med kök)
Lätt att äta


Kändes inte så mättande
Innehåller palmolja

I veckan var jag även hos optikern för att testa månadslinser som inte behöver plockas ut under natten. Klart smidigare än endagslinser – mindre packning och inget problem med att plocka i och ur linser med otvättade lortfingrar.

So far funkar linserna kanon. Så min enda fundering kring pågående gear test är om jag verkligen vill äta sånt här till frukost/lunch/middag sju dagar i sträck:

img_4996

Söndagsäventyr

Eftersom det är omkring fem månader sen jag testade att köra bil senast och jag dessutom behöver nöta ännu fler skidmil valde jag att förena nytta med nöje till ett litet söndagsäventyr igår.

Jag tog en bil och åkte på egen hand ut till Högbo.

De senaste gångerna jag har åkt skidor har jag lyckats trampa snett några gånger med vänsterfoten. Och det ska väl egentligen inte gå? Pjäxan sitter ju fast i sitt läge. Dessutom har det då och då känts som att jag stått direkt på snön. Då jag kom fram till Högbo insåg jag varför.

Min vänstra pjäxa var knäckt. Nästan hela sulan hade gått av ungefär där tårna börjar. Böjde jag lite på pjäxan såg jag rakt in i innersulan. Inte så underligt att det känt som att jag haft snö i pjäxan. Som tur var gick det att hyra pjäxor ute i Högbo för bara femtio spänn.

Då jag väl var klar och skulle hem fortsatte äventyret – jag kom inte in i bilen. Mitt nyckelkort vägrade att funka. Ett samtal till Sunfleetsupporten senare hade jag fått lära mig att inte lämna bilpoolsnyckeln i nyckelhållaren. Då avslutas tydligen bokningen. Lite snopet ifall jag hade blivit stående ute i Högbo med nycklar, mobil och cashes inne i en hyrbil som jag inte kunde komma in i. Men supporten fixade biffen. Plötsligt funkade nyckelkortet igen och jag kunde rulla hemåt.

Skidåkningen då? Jo tack. Jag valde att inte kolla på klockan, utan enbart lyssna på kroppen. Jag försökte hitta ett tempo som kändes lugnt och skonsamt. Och det tempot blev 4:34 min/km utslaget på 32 sköna kilometrar. Verkligen inte illa för att vara jag.

Kanske borde jag vara mer oroad över Vasaloppet. Men det är jag faktiskt inte. Så länge grejerna håller och jag petar i mig energi längs vägen kommer jag fixa det här utan större problem.

Glädjen över att inte längre vara utelåst…

img_4977

På träningsläger med teamet

Förra helgen var jag uppe i Frösö Park – Östersund – på träningsläger med Anna & Emil Sportklubb. För en åkare som nyss lärt sig tycka att det är kul att balansera på längdskidor var det ett perfekt upplägg: Två dagar med två teknikpass per dag + ett seedningslopp.

Planen är att jag om lite drygt en månad ska knäcka Vasaloppet för första gången.

Sen jag anmälde mig till Vasan har jag fått höra en rad olika varianter på ”Men det kan väl inte vara så svårt – du har ju konditionen” från en rad olika människor. Men samtidigt är det inte så satans enkelt.

Att skida i 8-9 timmar är en utmaning för alla. Oavsett kondition. Och som nybörjare har jag länge fått kämpa för varje meter. Det är inte skidåkning. Det är sluggeråkning. Kraft över finess. Vilja över kunnande.

Men som tur var bor jag i Gävle. Och det är nära Sandviken. Och Sandviken är nära Högbo. Och där finns det helt fantastiska skidspår. Till min tur hör även att jag är vän med Jocke. Och han gillar att skida i Högbo. Så sen i höstas har vi med jämna mellanrum varit ute i Högbo och nött. Längs vägen har jag utvecklats brutalt mycket. Men fortfarande rusar pulsen iväg läskigt snabbt då jag ska skida.

Jaja – träningsläger var det.

Då jag anmälde mig var jag rånybörjare, så jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske lite väl defensivt visade det sig. Och då de andra som var på min nivå snabbt hoppade upp i lägrets mellangrupp var det snart bara jag och de riktiga nybörjarna – dom som knappt stått på ett par skidor tidigare – som var kvar i gruppen. Det visade sig vara ett genidrag!

Under det sista passet i lördags var vi bara tre pers i min grupp. Tre pers + vår instruktör Kajsa. Det var som att ha en skid-PT. På 1,5 timmar utvecklades jag mer än på flera veckors nötande i Högbo. Kajsas småjusteringar gjorde att jag plötsligt fick betydligt mer punch och fart i stakningen. Helt obetalbart.

Innan vi åkte hem från Frösö Park fick alla som ville vara med i nypremiären av Östersund Ski Marathon. 42 km-klassen var dessutom ett seedningslopp inför Vasaloppet. Så det var aldrig något snack om saken, även fast jag aldrig tidigare hade åkt längre än 20 km.

Det gick helt okej. 3:18 h och en snittfart på omkring 4:40 min/km. Inte alls supersnabbt. Men i paritet med vad jag hoppas kunna hålla under merparten av Vasaloppet. Och av bara farten lyckades jag seeda mig fram två startled inför Vasan.

Nu har jag gått från att få starta längst, längst bak till att stå med 9-timmars åkarna. Men jag har en chans till – 19 februari går Bessemerloppet i fantastiska Högbo. En bra tid där och jag kommer ännu närmare att slippa krypa ut från starten i Sälen.

Bilden ljuger:

img_4940

Jag var visst på plats, även om jag råkade sova stående under vår photoshoot:

img_4940-2

När allt plötsligt blir verkligt

Jag har knappt vågat tänka på det. Ännu mindre skriva det. Då hade det känts alldeles för verkligt. Men igår kom paketet. Och då blev allting plötsligt lite väl superverkligt.

Jag ska vara med i Marathon Des Sables. Eftersom jag lider av svårartad hybris och inte riktigt kan uppfatta rimligheten i utmaningar fick jag förra våren för mig att ett av världens tuffaste löplopp är en baggis. Vi snackar sex etapper. 25 mil. Genom Sahara.

Och som om inte det vore utmanande nog måste alla deltagare vara självförsörjande (så när som på tält). Mat, sovsäck, kläder. Allt sånt måste bäras med under hela loppet. För att lyckas med det har jag beställt hem en ny väska. Och den dök upp igår.

Nu känns Marathon Des Sables inte längre lika rimligt. Bara några månader kvar och jag har knappt skaffat någon utrustning alls. För att inte snacka om formen. Den är under all kritik.

Vid tidigare storutmaningar har jag blundat och hoppats på mirakulösa överkrafter. Den här gången behöver jag nog det x2. Men nu har jag ju i alla fall en fräsig ryggsäck med sjukt många spännen och tuffa inställningar.

Ett skepp kommer lastat…

img_4927

…med en geeky väska:

img_4928

Facit 2016 – bästa året hittills.

Vilket sanslöst löpår 2016 blev för min del. Jag var med fyra tävlingar och slog pers i samtliga. Eller kan det vara så att jag har glömt bort några tävlingar?

Jaja – oavsett om minnet sviker eller inte, oavsett om jag har förträngt någon tävling eller inte, så går det inte att blunda för att jag slog rekord på fyra olika distanser under 2016.

23 april – Vårstafetten i Målilla, 5 km: 18:05*
7 maj – Gävle Halvmarathon: 1:26:09
22 maj – Köpenhamn Marathon: 3:08:06
9 oktober – Hässelbyloppet, 10 km: 38:04

…och som en liten bonus knäckte jag mitt första Ironman.

Visst. Jag lyckades inte med målet att göra maran på under tre timmar. Men det känns som att det kvittar. Jag är ändå sjukt nöjd med det här löparåret.

Nästa år blir det nog inte pers (förutom på Ironman). Istället tänkte jag fokusera på mer längd. Men vi får se. Det finns väl all risk att jag blir uttråkad framåt mitten av maj och vill testa att försöka springa snabbt igen.

*) Rekordet i Målilla är egentligen en sanning med modifikation. Sträckan var 5,7 kilometer. Men de fem avslutande gick på 18:05.

47_m_square