Archive | maj 2014

Nu är jag en maratonman!

Medalj

Just nu – på tåget hem från Stockholm – är det väldigt delade känslor. Å ena sidan: Jag klarade det jag bestämde mig för 18 september. Å andra sidan: Jag klarade det inte på det sätt jag hade hoppats. Å tredje sidan: Känslan av Hopp – vad fan gör jag nu då? är klart överhängande. Fast allt det andra är egentligen sekundärt. Nu är jag en maratonman!

Loppet i dag var väldigt, väldigt underligt. Dels klädde jag mig alldeles för varmt och med en dåres envishet var det först vid 32k som jag insåg att mössan var en dålig idé. Och dels spridde jag mina kilometertider med en okalibrerad k-pist. Kollar man på sträcktiderna gick 20-25k 4:28 min snabbare än föregående femma och 6:21 min snabbare än efterföljande kilometrar. Det var även mellan 20-25k som jag fick hybris och började satsa på 3h 15 min som sluttid.

Den hybrisen tog snabbt ut sitt pris. Från 26 kilometer och hela vägen in i mål var loppet en enda stor pina. Magen krampade. Låren tog slut. Vätskebristen blev påtaglig. Och plötsligt började även vaderna krampa. Under slutet av loppet rusade jag mellan vätskestationerna (rusade är ett väldigt relativt begrepp under en avslutningsmil). Väl framme grabbade jag två muggar vatten och promenerade en stund. Sen var det bara att börja om från Ruta 1 igen: Rusa/dricka/promenera…

Trots att avslutningen kändes riktigt seg höjde jag faktiskt tempot där. Tyvärr var min finfina playlist lite felkalibrerad. Då jag började närma mig stadion var 3:30 redan kört – enligt spellistan. Men när jag väl gick i mål visade det sig att min tid blev 3:30:11. Elva sketna sekunder från min personliga drömgräns? Fast satt i relation till att mitt egentliga mål låg på 3:45 kändes den missen ändå ganska lätt att ta.

Men det som skrämmer mig mest med dagens lopp är inte hur slut jag tog eller hur oerhört mycket tuffare ett maraton var jämfört med vad jag hade förväntat mig. Det skrämmande var hur jag kollapsade efter målgången. Jag låg ner och frosskakade samt hulkade, utan att lyckas spy, under närmare en halvtimme. Det var först efter 45 minuter som benen hade hämtat tillräckligt mycket styrka för att jag skulle kunna ta mig till omklädningsrummet.

Med facit på hand: Även om jag har tränat som en dåre för det här hade jag en alldeles för naiv syn på hur krävande ett maraton egentligen är. Då jag har lallat runt i skogen och funderat på om jag inte borde satsa på ultra nästa år visste jag uppenbarligen inte vad jag gav mig in på. Det här var tufft. Flera gånger tuffare än förväntat. Men också helt underbart med en outtröttlig publik, som hejade på alla. Utan dom längs banan är jag osäker på huruvida jag hade fixat det här.

Så – vad fan gör jag på nu?

En sista finjustering

lorentz

På tåget ner till Stockholm gjorde jag den sista finjusteringen inför loppet: Chemical Brothers – Hey Boy, Hey Girl UT. Lorentz – Allt från mig samt Visa mig vägen IN. Därmed är spellistan Maratonmannen helt spikad.

Starten blir Lorentz. Sen hela Ison & Filles Länge leve vi-skiva, följt av Kents Tigerdrottningen. Det ger mig 1h 37 min. Då ska jag ha klarat mig förbi 20 km. Därefter inleds kraftprovet. Och då kör jag med blandade godingar i flera etapper:

Nytt/indie: 8 km
Elektroniskt/dans: 6 km
Hiphop/R&B: 8 km
Rock: 5 km. Extraboost ifall jag inte lyckas hålla tempot uppe och behöver något som bär mig i mål.

Om jag skulle lyckas hålla min måltid kommer jag att få springa på Stadion till 2011-års powertrack: Lil Wayne Drop The World. Det skulle kännas riktigt mighty.

Så jävla redo!

Sen jag hämtade ut nummerlappen i går har jag varit så sanslöst peppad. Snudd inpå överpeppad. Kroppen har varit som en superspänd fjäder, som kan gå av på mitten när som helst. Till sist stod jag inte ut längre – efter jobbet drog jag till gymmet för fyra lugna, fina kilometer löpband följt av en ordentlig stretching.

I morgon är det dags. Det här har jag tränat för sen 18 september. Längs vägen har jag sprungit både längre och snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare. Ömmande tå eller inte – aldrig tidigare i hela mitt liv har jag varit mer redo för att knäcka ett maratonlopp.

Om jag inte räknat helt fel är 30 maj årets 150:e dag. På dessa dagar har jag haft 35 vilodagar. Under resterande 115 dagar under 2014 har jag tryckt in 162 träningspass.

Löpning: 601,8 km (fördelat på 61 tillfällen)
Gym: 50 pass
Gruppträning: 29 pass
Spinning och annan konditionsträning: 22 tillfällen

161 träningspass på fem månader? Mitt jag à la 2012 såg aldrig det komma.

Jag är en annan människa nu. Jag är en bättre människa nu. Jag är redo för Stockholm Marathon!

Facit: Vecka #21

Måndag: Explosivitet.
Tisdag: 12,6 km asfaltslöpning.
Onsdag: Bål + 21,1 km asfaltslöpning.
Torsdag: VILA.
Fredag: Nine Inch Nails.
Lördag: 6,53 km finlöpning.
Söndag: VILA.

Kvar till årsmålet: -12,8 km.

Ingen återvändo längre

Nummerlapp

Sen mitt nya rekord på halvmarasträckan förra onsdagen har jag varit så tjurig att jag inte velat skriva något. Dagen efter vaknade jag nämligen upp med en liten tåskada. Ringtån (kallar man det ens för det?) på höger fot har ömmat något förjävligt så fort jag skjuter ifrån ett steg – oavsett om jag gått eller sprungit. Smärtan har suttit liksom precis där tån möter resten av foten.

Då jag i helgen var i London för att kolla på Nine Inch Nails hade jag tänkt finspringa en massa i Hyde Park. Men det blev bara en vända – en kort en. Då vartannat steg innebär att det hugger till i den ena foten pallar man inte längre än kort.

Nu – en vecka efter skadan – har smärtan lagt sig något. Men det ilar fortfarande till så fort jag skjuter ifrån med högerfoten. Fast det får kvitta. Nu finns det ingen återvändo.

I dag var jag ner till Stockholm och hämtade ut min nummerlapp. Jag trodde det skulle vara ganska folktomt vid utlämningen, men det var rätt många där. Och att se alla andra som också ska springa gav värsta boosten. Då jag åkte hemåt igen var peppen på topp.

Trilskande tår eller inte. På lördag gäller det. Och jag är taggad till max!

Facit: Vecka #20

Måndag: Explosivitet + 14,2 km terräng.
Tisdag: VILA.
Onsdag: 9,24 km fartlek.
Torsdag: VILA.
Fredag: Explosivitet + 9,38 km asfalt.
Lördag: VILA.
Söndag: VILA.

Kvar till årsmålet: 27,43 km.

Supertönten vs Durmer 013 1-0

Supertönten

Då jag stack ut för att snirkla mig fram längs stadens gator i 21,1 kilometer i dag kände jag mig verkligen som Supertönten Allan. Mobilhölster. Pannband. Vätskeväska. Och för första gången i mitt liv – energigel. Jag kände mig som själva klichébilden av en löpare som gillar prylarna bättre än löpningen.

Men samtidigt – en halvmara i nästan 20-gradig kvällssol utan vätska känns som en riktigt dum idé. I alla fall när man är ute på rekordjakt.

Jag är osäker på vad jag hade för rekord tidigare. Men oavsett vad så slog jag det. I alla fall enligt Nike+. Och därmed lyckades jag även med dagens utmaning, att slå min tid från halvmaran i Stockholm förra sensommaren.

Då klockade jag in på 1:43:52. I dag landade jag på 1:35:42. Skulle man vara lagd åt det numerologiska hållet skulle man nog uppfatta de två tiderna som kusliga. Nu nöjer jag mig med att känna mig fett nöjd. Durmer 013 fick ordentligt med pisk och jag lyckades dessutom öka takten de sista tre kilometrarna (hemlängtan och dödsångest kan göra underverk för kilometertiderna).

Däremot känner jag mig uppriktigt skakis inför 31 maj. I dag var det verkligen på håret att jag klarade mig hela sträckan ut. Visst att jag sprang klart snabbare i dag än vad jag satsar på att göra på maran. Men det är trots allt dubbelt så långt jag ska springa då.

Jaja. Vi får väl se. Tävlingsdjävul, nerv, inramning och sällskap har gjort underverk förr. Bara att hoppas att det har samma inverkan även den här gången.