Tag Archive | långpass

Håkan testar saker #1

Samtliga fem tältvänner under Marathon des Sables i våras körde med dubbla par strumpor – ett par tunna tåstrumpor med vanliga strumpor över. Själv körde jag merparten av racet i ett par av Löplabbets double layer-strumpor. Nu var det i och för sig jag som hade minst problem med blåsor. Men vem vet – med dubbla par kanske fötterna hade hållit sig ännu finare.

I somras fick jag lite problem med smärta under trampdynan på vänster fot. Jag har fått för mig att det beror på att mina Hooka One One Bondi 5 (fantastisk sko!) och mina iläggssulor inte riktigt lirar ihop. Men det kan så klart även bero på träningsmängd. Oavsett vad har det blivit lite bättre nu under hösten, då jag tränat mer i mina Saucony Kinvara. Men för att underlätta lite för fötterna tänkte jag börja använda dubbla par strumpor – i alla fall under de lite mer slitiga långpassen.

Under dagens myspass med Runacademy körde jag en dubbel premiär:
Första gången med dubbla par strumpor
Första gången i ett par tåstrumpor

Jag körde ett par tunna, låga tåstrumpor underst (Injinji Run LW No Show Xlife Spiffy) och ett par vanliga Stadiumstrumpor överst. Sen plockade jag fram mina traildojor – både för att det är lite geggigt i Gävleskogen just nu och för att dom är en halv storlek för stora.

Bortsett från att det kändes lite ovant i början, funkade det kalasbra. Fötterna blev varken överdrivet varma eller onödigt blöta då jag inte längre orkade springa runt vattenpölarna. Dessutom kändes det härligt dämpat – ingen smärtkänning alls under trampdynan.

Visst. Nu sprang vi på mjuka grusvägar i behagligt sexminuterstempo. Det är nog en helt annan känsla att dundra maxfart på asfalt (fast då brukar ju å andra sidan småsmärta i foten inte vara ens största problem), men jag blev ändå förvånad över hur skönt det var.

Dubbla par strumpor = skitbra grej. Väl värt att testa ifall dina fötter har lätt för att ta stryk.

Dagens pass: 26,6 km jogg.

Bonus: Nu när jag lät Dr Google diagnostisera mina trampdyneproblem kom jag att läsa om Hot Foot – ”Att slipa ner hud i tron av att det är förhårdnader hjälper inte.” Se där, då sparade jag precis ett par minuters materialvård i veckan.

Annonser

Sista långpasset innan Köpenhamn

Igår var det säsongens myspass med Runacademy. Och med åtta dagar kvar till maran i Köpenhamn passade det mig helt perfekt, för då fick jag ett ordentligt långpass utan att behöva köra ett tråkigt passbenspass på egen hand.

Gårdagens Runacademy-pass var ett tvåmilapass i avslappnat tempo. Men eftersom vi körde det längs milspåret vid Skidstavallen kändes det rätt tufft trots det lugna tempot. Det finns liksom backar att ta av längs det spåret.

Med fem kilometer transportlöpning till passet hade jag 25 kilometer i benen då jag började springa hemåt. Jag hade bestämt mig för att inte komma hem med mindre än 30 avklarade kilometrar och med bara en liten omväg kunde jag få både lite omväxling och några lätta bonusmetrar, så jag tog vägen via järnvägsbron vid Gävle Hamn hem.

Det finns få ställen som jag känner mig så tuff som löpare som då jag får springa längs den ruffiga järnvägsbron. Det är en superlång raksträcka, som liksom aldrig vill ta slut. Under gårdagen blev den lite extra tuff, då den blev starten på min sista kilometer fartökning.

För att testa hur formen egentligen är lade jag in en fem kilometer lång fartökning efter 27 kilometer. Till en början var kroppen inte alls särskilt pigg på att lämna njutzonen. Men ganska snart fick jag upp tempot och med hjälp av både järnvägsbron och en hel del hemlängtan lyckades jag precis gå under fyra minuter på kilometer #32. Klart supergodkänt.

Idag är det bara en vecka kvar till årets stora marathonmål. Jämfört med hur jag låg till inför fjolårets Stockholm Marathon är jag både snabbare och starkare i år. Dessutom har jag sjukt många fler mil i kroppen.

Då lyckades jag sänka mitt rekord med 15 minuter. Däremot är jag osäker på om jag kan göra samma kapning i år igen. Att gå under tre timmar i Köpenhamn kommer bli riktigt, riktigt tufft. Men en tid under 3:05 känns ändå rimligt.

Nu återstår bara den stora frågan: Att satsa högt från början och kanske misslyckas eller…?

IMG_4183

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga löpare

Nu kanske jag överdrev – det finns både dåliga väder och duktiga löpare som inte riktigt snöra på sig när det snöar ordentligt ute. Men den senaste veckan har jag ställts inför fyra olika prövningar som vinterlöpning kan bjuppa på. Och alla har visat sig vara övervinnerliga.

#1 Halka
Att försöka hålla hög fart kan vara svårt i sig. Men när det dessutom är halt blir det snudd inpå omöjligt. Ett av förra veckans tempopass blev så stappligt att det var lika bra att inse att vintern är här. Efter halkpasset åkte spikesskorna fram.

#2 Superkyla
Problemet med kylan är egentligen mest psykisk. Det är svårt att motivera sig att sticka ut och jogga lite då termometern ligger och puttrar strax över -20 grader. Men så fort motorn har nått arbetstemperatur är det sällan något problem. Det viktigaste är att ha ordentliga vantar. I övrigt är det sällan man fryser medan man är ute och springer.

Då jag förra veckan var ute på ett superkallt pass fattade jag inte varför alla hundägare som jag mötte verkade så superglada att de småskrattade. När jag väl kom hem insåg jag varför:

IMG_3880

#3: Bastubad på löpband
Efter onsdagens skäggfrost var det ännu kallare under torsdagen, så jag valde att hoppa upp på löpbandet i stället. Mötet mellan mitt svettiga löparjag och kylan utomhus gjorde att skyltfönstren immade igen totalt.

Av fem löpbandsmotionärer och två på crosstrainer var jag den enda som lyckades imma rutorna så ordentligt att det på allvar inte gick att se ut i hörnet där jag stod. I såna lägen är det lätt att känna sig som en ordentligt svettig jävel.

#4: Snö, snö, snö
Gårdagens långpass sköts upp tills i dag på grund av att jag inte ville springa på snöiga cykelbanor. Hade jag bara kollat på prognosen hade jag gjort en annan bedömning – gårdagens snöfall var inget mot dagens. Då Gävle hamnade mitt i en enorm snökanon blev det 21 rätt kämpiga kilometrar längs cykelbanor som var mer eller mindre oplogade. Det var ett steg framåt och ett glid i sidled. Typ.

Ska jag vara helt, helt ärlig så är vinterlöpning så där. Det är inte alls samma sköna känsla som att bara snöra på sig och sticka ut en skön sommarkväll. Men samtidigt är vinterlöpning hanterbar. Det går trots allt att lägga grunden för våren redan nu.

Det enda som stör mig med vinterlöpningen är A) att det är så lätt att få bröstskav när det är kallt ute och B) att mina fötter inte riktigt är skapta för att springa långt med spikes. Så här ligger jag nu – jag som så sent som i går hävdade att jag aldrig får bröstskav – med ömmande fötter och två bröstvårtor som hade blött igenom undertröjan under dagens pass.

From Dusk Till Fail-löpning

Förra året var det en vän till mig som utnyttjade årets längsta dag till att springa sig igenom natten tillsammans med Vimmerby SK. Inspirerad av det försökte jag mig på en From Dusk Till Dawn-löpning i går.

Start: 22:27
Målgång: 03:18

Det var ingen direkt hejdundrande solnedgång som släppte iväg mig, då jag satte av längs cykelbanan ut mot Bönan och havet. Snarare var det en jämndeppig gråmolnighet som ledsagade mig. Men det gjorde inte så mycket. Jag och min färgglada outfit pep på längs asfaltsvägar i ett ganska konstant 6:0X-tempo.

Första timmen. Inge problem. Andra timmen. Inga problem. Men efter det att jag kom till Harkskär och vände av hemåt igen började det trilskas. Först började det bli långtråkigt. Sen kom halsbrännan. Och efter det var det dags för tröttheten i stjärt och baksida lår.

Jag försökte springa-gå-spring. Men till sist fick jag inse att det inte skulle bli någon soluppgång i löparfart. Efter 3,5h gav jag upp. Det var helt enkelt en sån dag då stjärten inte orkade med.

Men även om det blev en From Dusk Till Fail-löpning är jag klart nöjd. Jag fick ett bra långpass även den här veckan. Dessutom råder det inte längre någon tvivel om vilka muskler jag bör fokusera på nere på gymmet.

Innan-bilden föreställer en klart mer peppad löpare än den uteblivna efter-bilden:
IMG_3390

Back to back-premiär

Då jag nyss vankade bort till köket för att hämta lite glass var det på ordentligt gubbstela vader. Men vad spelar det för roll? Den här helgen har jag gjort mitt första back to back-pass.

Egentligen har jag inte riktigt greppat vad ett back to back-pass är. Enligt somliga är det två krävande pass dagarna efter varandra. Enligt andra får det bara gå tio timmar mellan passen. Men hur långt är långt? Och hur krävande är krävande?

Det enda jag har greppat är själva grundtanken: Att köra ett tungt pass och innan en har återhämtat sig från det passet köra ytterligare ett tungt pass. Liksom för att ligga lite på minus redan från start då det andra passet drar igång.

Upplägget för mitt livs första back to back-pass var 30 + 30 kilometer i de lägre pulszonerna. Med andra ord rörde det sig om långsamt nötande under lång tid. Och det började fint – i går körde jag barbröstad löpning i skogarna kring Strömsbro/Hille, då jag utforskade ett nytt spår och virrade bort mig på trevliga stigar. Tyvärr fick jag inte ihop fullt 30 kilometer i går, så dagens pass inleddes med dubbla minus i protokollet.

Innan dagens pass inspekterade coach Hubert utrustningen:
IMG_3370

Dagens pass var säsongspremiär för det trevliga milspåret i Hemlingby. Det gånger två plus lite irrfärder under transportlöpningen dit och hem gjorde att dagens tur klockade in på 32k. Och därmed överträffade jag målet på 60 kilometer fördelat på en helg med 400 meter.

Med tanke på hur trött jag blev i stjärten i dag och hur stöttiga vaderna kändes på slutet känns tanken på att jag om drygt två månader ska lyckas springa 90k smått absurd. Men vad fasen – större vändningar har ju hänt förut.

Oväntat slut på dagens långpass

IMG_3354

Tanken var att jag skulle köra 3,5-4 timmar i långsamt tempo längs Gästrikeleden. Men efter två timmar vek jag av in på Valbo Köpcentrum, drog på mig vindjackan och tog bussen hemåt. Efter förra helgens asfaltsnötande i ett regnigt Stockholm var jag inte riktigt upplagd för att kämpa mot regn och kyla i dag.

Så när regnet kom gjorde jag det lätt för mig och vek ner mig i dag. Och tur var nog det – då jag väl hade hamnat på bussen hem började det åska. Sånt klarar jag mig helst utan då jag skuttar runt i skogen och över hyggen.

Men på plussidan fick jag lära känna den här lilla sköningen längs vägen i dag:
IMG_3353

Äntligen +30k

Sen jag, på inrådan av sjukgymnasten, började korrigera mitt löpsteg för att inte få sån snedslitning kring höger knä har jag försökt stresstesta knät så mycket som möjligt. Förra helgen blev det två pass à +20k. Helt utan problem. Och under veckan som följde testade jag både hastiga rörelser under en fotbollsmatch och riktigt tunga backintervaller i Hemlingby. I lördags var det dags för gesällprovet – årets första ordentliga långpanna.

Upplägget var att följa Gästrikeleden söderut, lunka fram i ett skönt tempo i 1,5 timmar och sen köra samma väg tillbaka hem. Och det blev en helt underbar tur. Lite motionsspår, lite grusväg, lite landsväg, en del trail samt några passager av sönderkörda skoterleder. Äntligen fick jag se den coola gamla timmerrännan.

GästrikeledenJag hann 16,7k innan klockan ringde och det var dags att vända hemåt. Och efter knappt 30k tog mobilbatteriet slut. Det var lite synd, för då hade precis min hemlängtan tagit över med en smärre tempoökning som resultat. Det är inte helt, helt omöjligt att jag under slutet var nere och nosade på 4:45 min/km, som är min måltid inför maran i Stockholm.

Egentligen hade jag hoppats på att knäcka 30k redan i slutet av mars. Men så blev det ju inte. Trots allt börjar jag känna mig mer och mer redo för Stockholm Marathon. Givetvis skulle jag gärna haft tre-fyra veckor till på mig att förbereda mig. Men så är det väl alltid?

Även om jag inte har lika många långa pass i kroppen i år är känslan en annan. Efter lördagens 33,4k-runda var jag inte alls så knäckt som jag brukar vara efter ordentliga långpass. Låren tog inte slut längs vägen och ländryggen var tillräckligt stark för att hålla överkroppen uppe hela vägen. Jag blev inte ens lika bängstel under kvällen som jag alltid brukar bli av en ordentlig utmaning.

Det är verkligen inte läge att få hybris. Men i jämförelse med hur sänkt jag var för bara två veckor sen känns det väldigt, väldigt lovande inför Stockholm om två veckor. Kanske är det vetskapen om att fokus i år ligger på Ultravasan – och inte Stockholm – som gör att allting känns så mycket mindre pressat. I år ska jag försöka släppa lös lusten och låta den bära mig fram.IMG_3314