Tag Archive | vikt

Tjåckis-Håckis

Chokladbollar

Min kiropraktor har rekommenderat mig att köra mer tung styrka, så att jag ska orka springa utan att få krånglande knän. Och i den tunga styrkans spår kommer nya rekord. I dag gick jag upp till 65 kilo på både benböj och marklyft. Sjukt trevligt med tanke på att det innebär 1x min egen kroppsvikt – trodde jag.

Då jag efter passet vägde mig kom chocken – jag har gainat tre kilo och väger numera 65,7 kilo. Och då är det inte muskler vi snackar om. Nä, jag har på allvar fått en liten mage som putar ut.

Huruvida det handlar om att jag A) varit alltför stillasittande sen kiropraktorn rådde mig att ta en paus från löpningen eller B) börjat småsnaska lite väl mycket sen jag slutade snusa låter jag vara osagt.

Nu har Tjåckis-Håckis börjat agera. Troligtvis kommer jag inte kunna rå på småsnaskandet. Däremot kan jag ju styra vad det är jag snaskar på. På jobbet har jag skapat ett litet nyttighetslager och i kylen har jag sen en timme tillbaka ett fat raw chokladbollar (fast 100% raw kan dom ju inte vara med tanke på att ingredienskaffet var kokat).

Jag älskar illusionen av att vara nyttig. Dagens recept blev det här.

Oförenliga mål – En studie i fåfänga

I går vägde jag mig för första gången på länge. Nog för att jag hade det på känn, men jag blev ändå lite förvånad när jag såg hur lite jag väger. 58,8 kilo. Sätter man det på en 178 centimeter lång kropp får man ett BMI 18,6. Och då är man tydligen underviktig.

Då jag började träna för ganska exakt två år sen var det fåfängan som var motivationen. Jag ville vara i bättre form när jag fyllde 35 år än vad jag var när jag fyllde 25 år. Och med bättre form menade jag att jag ville vara större och starkare. Jag ville ha muskler. Former. Bröst. Styrka som syns.

Förra året var målet att nå 66 kilo. Det gjorde jag inte. Trots proteinpulver med läskiga namn som Super Gainer kom jag aldrig högre än 65,1 kilo. Då hade jag lagt på mig nästan 15 kilo på lika många månader. 15 kilo, varav merparten var muskler. Sånt syns. Även på en person som var tunnast i världen då han började träna.

Under den perioden räknade jag kalorier och proppade i mig allt jag kunde. Och jag njöt av resultatet. Jag älskade att se mig i spegeln. Se hur den där späda kroppen plötsligt fick muskler. Hur ådrorna på armarna började synas. Och plötsligt skämdes jag inte längre. Jag hade inte längre några problem att visa mig i omklädningsrummet eller på stranden. I en ålder då många män börjar få gubbkropp kände jag mig i kanonform.

Men längs vägen dök ett annat mål upp – jag ville bli bättre på löpning. Viktökning, muskler och långdistanslöpning. Det är en kombo som inte riktigt går ihop. Och då min förra tränare Louise började ifrågasätta mitt träningsupplägg och undrade på vilket sätt mitt 3×3 reps bänkpressande skulle hjälpa mina kilometertider kom jag till ett vägskäl. Jag valde löpningen.

Sedan dess har jag slopat alla coola muskelgrupper. Jag har skitit i biceps och triceps. Några enstaka armhävningar är det enda mina bröst får känna på. I stället har jag jobbat ben, bål, stjärt, stabilitet, uthållighet. Det har varit fokus på löpmusklerna. Och i takt med att jag sprungit oftare och längre har även vikten rasat.

Jag ska vara ärlig: Jag gillar fortfarande att se mig i spegeln. Den självkänsla som det ger mig att se att jag har en tajt och vältränad kropp lyfter mig ordentligt. Det kanske är fåfänga. Eller så är det alla år av dålig självkänsla och skam över att vara smal som en pinne som gör att jag behöver bekräftelse från min nuvarande spegelbild. Det enda jag vet är att alla timmar som jag lagt på träning har varit ett billigt pris för den där antydan till magrutor som jag ser då jag kollar på mig själv.

Visst. Jag är kanske underviktig igen. I alla fall enligt tabellen. Men den här gången skäms jag inte för det. Den här undervikten är självvald. Den är ett resultat av att jag valde löpningen. Den dag då jag inte längre tycker att uthållighetssport är roligt kommer jag troligtvis göra ett nytt försök att bygga lite volym. Jag kommer aldrig kunna bli stor. Men nu vet jag att jag i alla fall kan få konturer.

En gång sa min förre träningsbuddy Slöve att det var självhatet som drev oss. Kanske är det inte fullt så melodramatiskt. Kanske är det så enkelt att det är fåfängan som driver oss.

Mellis

mellis

Jag har nog aldrig ätit så mycket som jag gör just nu. För bara några år sen käkade jag ett mål mat om dagen. Och det köptes oftast på Preem på vägen hem från jobbet och åts i pauserna av mitt tevespelande. I övrigt levde jag på socker, koffein och nikotin. Numera känns det som att jag käkar konstant.

Efter att förra året jackat upp till att bli en regelbunden tre-mål-mat-per-dag person har allt eskalerat än mer. Först började jag med dubbelfrukost – en innan och en efter morgonträningen. Och nu har jag även börjat koppla på en ordentlig mellis.

Det känns som att min kropp förvandlats till en maskin som bara behöver mer och mer energi. Ju mer jag äter desto mer energi behöver den och även fast jag äter som aldrig förr har jag rasat i vikt sen i julas (just nu pendlar jag fram och tillbaka kring 63-kilosstrecket). Men så tränar jag även hårdare och mer än vad jag någonsin gjort tidigare.

I dag blev det både ett morgon- och ett kvällspass. På morgonen körde jag allroundpasset och en ordentlig stretchgenomgång. Och nu under kvällen följde jag upp ett corepass med fem kilometer löpband med stegrande tempo.

Jultappet

Vågen

Jag läste någonstans att 38% av landets befolkning ökar två kilo eller mer över julen. Den delen av befolkningen tillhör tydligen inte. Då jag vägde mig efter mitt tidiga julaftonspass landade jag på 64,9 kilo. En julhelg senare: 64,2 kilo.

Förutsatt att jag inte kör på isterdiet härifrån och in i mål kommer jag knappast klara målet att komma upp i 66 kilo under 2014.

I går testade jag att köra lite löpband. 2,35 kilometer i uppförsbacke och bara minimalt med känningar i mitt vänstra knä. Men jag är fortfarande lite oroad och i morgon ska jag påbörja ett ordentligt stretchprogram för att – förhoppningsvis – töja ut senan utan på knät lite. Därefter hann jag med lite rygg och axlar innan jag stämplade ut från gymmet.

I dag var det dom små löpmusklerna som stod på agendan (rumpa, insida/utsida lår etc). Som uppvärmning skippade jag bandet och körde två kilometer rodd i stället. Det var väldigt länge sen jag senast rodde. Och det kändes faktiskt lite lättare än vad jag kom ihåg. Bortsett från ben blev det även lite biceps och mage i dag.

Jag ska verkligen inte klaga över att jag inte är tung och överviktig. Men efter en diet på läsk, godis, öl och julmat hade jag faktiskt en liten, liten förhoppning om att gainat några hekton.

Välkommen till 65-kilos klubben!

Då jag började träna för cirka 15 månader sen pendlade jag i vikt mellan 50-53 kilo och målet var ganska givet – att gå upp i vikt. Och det lyckades jag med. Efter att under 34 år ha legat på ett BMI som indikerade rätt kraftig undervikt, hade jag i våras lagt på mig tillräckligt för att vara normalviktig. Men ambitionen var högre än så. Jag har hela tiden siktat på att ta mig upp till 66 kilo.

I dag då jag klev på vågen efter morgonens träning (rygg/axlar/mage) visade den 65,1 kilo. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit tyngre än vad jag är just nu.

Att både vilja gå upp i vikt och samtidigt bli en bättre löpare är så klart lite kontraproduktivt. Men egentligen är löpningen bara ett delmål. Det övergripande målet är att må bättre och orka mer. Om det sker på bekostnad av lite sämre kilometertider kan jag ta det.

Det är nog många som tycker att problem med att inte kunna lägga på sig vikt är ett enormt icke-problem. Och jag har full förståelse för dom som kämpar för att tappa kilon, dom har det nog än tuffare. Samtidigt har det inte varit helt roligt att alltid vara tanigast. Alltid varit svagast. Alltid vara den som får leta XS-kläder, bara för att inse att de kläder som faktiskt sitter okej enklast hittas på barnavdelningarna. Jag minns fortfarande hur det kändes att på lågstadiet vara den enda som på två försök inte ens lyckades komma fram till till grusstubbet i kulstötning. Vid det andra misslyckande försöket var det en snäll funktionär som mätte min stöt, trots att den egentligen var underkänd på grund av för kort längd.

Mitt mål har aldrig varit att bli biffig. Det har snarare handlat om att bli normal. Och där ligger jag sen en tid tillbaka – mitt på skalan över normalviktiga.

För bara några veckor sen var jag på väg neråt i vikt. Jag lyckades helt enkelt inte stoppa i mig tillräckligt med näring för att täcka det som brändes vid all träning. Men det fallet stoppades ganska effektivt av proteinpulver. Och nu är jag alltså på väg uppåt. Målvikten är som sagt 66 kilo. När jag väl kommit dit blir nästa problem att komma på hur jag ska behålla vikten. Då är det nog dags att ersätta Super Gainer med någon slags mildare återhämtningsdryck.

Fram tills dess njuter jag av att få tillhöra 65-kilos klubben.