Tag Archive | hemlingby löparklubb

Delad glädje ger ökad fart

Alltså tänk. Fram till för knappt ett halvår sen tyckte jag att löparklubbar var töntiga och att grupplöpning kändes lamt. Så mycket jag har missat på grund av den inställningen.

Efter gårdagens Runacademy gjorde jag premiär på Hemlingby Löparklubbs tisdagsintervaller i dag – i normala fall brukar jag bara vara med på de kortare fredagsintervallerna. Det var 3×2000 meter som stod på agendan. Det kanske inte låter så tufft, men det är en rätt trixig distans.

2000 meter är inte tillräckligt långt för att hålla igen och fisa i starten. Samtidigt är det långt nog för att man ska kunna stumna till rejält. Särskilt då de körs i Hemlingby, där spåret avslutas med 500 meter uppför.

Efter den första intervallen kände jag mig lugn och fin. Knappt ansträngd. Men klockan indikerade något annat, så jag var tvungen att fråga dom andra. Men jo – vi hade hållit 3:45-tempo. Det andra varvet gick i samma fart och det kändes fortfarande superfint i förhållande till det tempo vi trots allt hade hållit.

Inför det tredje varvet var det några som tacklade av och vi var tre stycken som tampades. Jag höll på att hakas av omgående. Men jag kämpade på. I varje uppförsknix tappade jag, för att kunna ta igen det i nedförslutningarna. Efter halva varvet drog en av de andra ifrån och jag hamnade i mitten.

Löpningen kändes seg och ineffektiv. Allt som varit så lätt tidigare var klumpigt och gick långsamt. Och ett litet tag funtade jag på att bryta ihop och gå den sista biten. Men jag bet ihop och även om benen var blytunga under den sista uppförskörningen så tog jag mig i mål med äran något så när intakt. Det var då jag insåg det – avslutningsintervallen hade gått ännu snabbare.

Att göra 3×2000 meter på strax under 3:45 i snitt är way bortom min egentliga kapacitet. På egen hand hade jag varit minst tio sekunder långsammare per kilometer. Men det är ju det som är poängen med gruppträning. Det sporrar och triggar. De andras energi smittar av sig och letar sig in i krafter som sällan annars släpps fram.

Jag är ingen vidare pannbenslöpare. Jag är ofta defensiv och viker ner mig i förtid. Men jag är en rätt hygglig man-mot-man-löpare. Och det ska jag fan ta fasta på. Viva grupplöpningen. Det lär bli fler tuffa tisdagsintervaller framöver.

Dan före raceday

En väldigt händelserik vecka:

  • Testat tabata + fått en ny löparpolare på Runacademy.
  • Varit till kiropraktorn och fått reda på att jag inte har några knäproblem (problemen sitter i höft och fot – jag är klen).
  • Provsprungit halvmaraspåret i Gävle tillsammans med Hemlingby Löparklubb.
  • Betat av snabba intervaller + snackislöpning tillsammans med Haag.
  • Försökt korrigera löpsteget för att slippa vadstumhet.

Men allt det kvittar, för i morgon är det raceday. Säsongspremiär!

Just nu sitter jag på tåget ner till Hultsfred för lite möten och socialt häng. Men den stora anledningen är Vårstafetten i Målilla. De två senaste åren har jag sprungit för Hultsfreds IT-kontor, men i år blev jag värvad till Hotell Hulingens nystartade lag. Målsättningen är att spöa taxichaufförerna från Målilla. Men det kan bli ordentligt tufft – förra året snittade dom under 4:00 min/km.

I år blir det en kortare sträcka (5,7 km) jämfört med fjolårets 7,5 kilometer. Men det gör mig bara mer nervös. Distanser kring fem kilometer har jag inget förhållande alls till. Hur hårt ska jag gå ut? Hur mycket orkar jag? Vad är en vettig snittid? Hur ska jag göra för att inte gå ut för hårt?

Som en extra nervositetsbonus kör jag sista sträckan. Det blir målgång på kolstubb inför publik. Visst, det brukar inte vara någon storpublik. Men ändå – jag vill ju gärna visa upp lite raketbränsle för dom som ändå är på plats. Samtidigt – vad är en bra finnish värd ifall snittiden blir för hög?

Känner jag mig själv rätt kommer det bli en kamp mot min egen hybris: Alldeles för kvick förstakilometer och en övertro, som gör att jag anser mig vara tillräckligt bra för att ta rygg då löparna från den längre elitklassen kommer ifatt. Och sen en mycket, mycket lång andra halva.

Jaja. Vi får se. Kul att säsongen officiellt kickar igång i alla fall, även fast jag gärna skulle velat ha haft ytterligare två månader grundträning i benen.

Ingen löpare är en ö

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Men efter tre pass med Runacademy och lika många intervallpass med Hemlingby Löparklubb är det bara att inse att lonerunner inte längre är så ensam.

Det jag däremot trodde var att jag var en löpande ensamvarg, som helst av allt pinnar framåt på egen hand. Men sanningen är den att de här sex gruppassen har gett mig oerhört mycket mer än vad jag fått ut av mina sex senaste solopass. Plötsligt infinner sig den där skärpan som finns på tävling även på träning. Krafterna blir större. Steget snäppet lättare. Och farten högre.

Kanske är det inte så konstigt att en lyfter sig då det finns sparringpartners runt omkring. Men det känns ändå skumt att erkänna att jag, som snart blir 37 år, fortfarande inte känner mig själv bättre. Tur då att jag är så lättpåverkad att jag halkade in i både löparklubben och löparakademin.

Gårdagens Runacademy var ett tröskelpass. 3×8 minuter fram och tillbaka på en cirka kilometerlång bana.

Jag tycker tröskelpass är riktigt kluriga. Mest för att jag fortfarande inte har hittat min tröskel. Men jämfört med för 13 månader sen, då jag trodde att tröskelpass handlade om att springa och balansera precis på gränsen till att gå rakt in i Hej jag måste spy-väggen har jag ändå lärt mig en hel del.

Under gårdagens pass ökade jag successivt och den sista intervallen gick faktiskt rätt fort. Men jag hade ändå kunnat trycka åtminstone en till ifall coach hade föreslagit det. Och då kanske jag ändå – enbart genom att springa på känn – låg rätt bra till i förhållande till min tröskelnivå.

Men hade jag inte haft sparringpartners hade utfallet blivit ett helt annat. Då hade jag nog rusat skiten ur mig under de första åtta minuterna, skippat resten och promenerat hem för att käka Ben & Jerry’s.

Har jag blivit organiserad nu?

Vad är det som har hänt? I måndags premiärade jag med Runacademy. Och i går hakade jag på Hemlingby Löparklubb. Kan det vara så att lone runner har blivit en organiserad löpare?

I går var det inte alls meningen att socialspringa. Jag skulle bara bränna av några kvicka intervaller innan det var dags för after work. Men då jag stod och tänjde lite på startlinjen kom det ett passerande gäng, som tyckte att jag skulle haka på. Så det blev 18×200 med sällskap.

Veckans två grupplöpningar har gett viss mersmak. Kanske, kanske vore det inte så dumt att gå med i en löparklubb ändå. De där sista intervallerna blir ju onekligen mycket svårare att hoppa över när man har sällskap.