Kanye West eller Gunde Svan

Förra veckan blev det inte ett enda träningspass. Inte ett enda. Men så var det även min första 100-timmars arbetsvecka på 5-6 år. Och då är det kanske okej att inte sticka ut och röra på sig. Tiden och orken finns helt enkelt inte där.

Men förra veckans jobbmaraton hade ändå en ordentlig peak, då jag fick ta ett 75-minuters break i lördags för att kolla på Kanye West på Bråvalla. Killen må ha ett ego större än Globen. Men när han står på scen och säger att han är The No 1 rock star in the world så är det egentligen inte enbart ett utslag av hybris, för det är ju faktiskt sant.

Man kan säga vad man vill om Kanye West och hans ego. Men man kan inte förneka två saker: 1) Han är en av världens främsta musikproducenter och 2) Han vågar.

Efter de två första skivorna hade det varit hur lätt som helst för Kanye att luta sig tillbaka och fortsätta producera hookig hiphop för massorna. Han hade kunnat gjort det i sömnen och spenderat vakentiden till att räkna kosingen, som skulle ha forsat in. Men det verkar inte räcka. För varje skivsläpp sen dess har Kanye utmanat sig själv, sina lyssnare och rådande normer. Och längs vägen har han förändrat hur den samtida musiken låter och paketeras.

Kanye West är en stor förebild som fler borde studera. Och då snackar jag inte om hans ego. Det jag menar är att fler borde studera det mod och den urkraft som driver Kanye. Han tvekar aldrig för att riskera allt för att nå lite längre, bli lite bättre. Givetvis tar han snedsteg mellan varven. Men vad spelar det för roll? Hellre ett par snedsteg och några magplask än att parkera i trygghetszonen.

Kanye är helt enkelt hiphopens svar på Gunde Svan. Minus den jordnära folkligheten. Och det är väl den avsaknaden som gör att West aldrig kommer dyka upp i rollen som lekprogramsledare.

I morgon när jag gör comeback som vardagsmotionär ska jag göra det med Kanye i lurarna. Kanske, kanske kan han få mig att sluta spela så satans säkert och våga höja insatsen i jakten på kapade sekunder. Vågar man inte tro på sin egen förmåga kommer den där trygghetszonen aldrig förflytta sig själv.

Jag tänker på katter – vad triggar dig?

Jag är knappast känd för mitt ihärdiga pannben. Snarare är det min minst uthålliga kroppsdel. Men då pannbenet ville ge upp vid 15k under gårdagens långpass började jag tänka på katter. Och det hjälpte.

Hädanefter ska mitt träningsmotto bli: Varje gång du ger upp dör en kattunge!

Givetvis vill jag inte att några stackars kattungar ska få sätta livet till, så jag plockade fram kattanken när det kändes som jobbigast under dagens spinning/core-kombo.

För några veckor sen bytte Må Bättre här i Gävle corepass. Och i dag var första gången jag testade på det. Det kändes råjobbigt och vid ett tillfälle maskade jag mig igenom ett outro.

Men vad fan? Varje nytt corepass har känts supertufft första gången. Och det kanske är den här känslan av utmaning som krävs för att jag ska komma igång och köra lite mer core. Det och tanken på oskyldiga små kattungar, som får sätta livet till ifall jag plötsligt ger upp.

God morgon Vecka 4

I helgen fick jag höra att jag blivit bredare. Över axlarna alltså. Jag vet inte riktigt huruvida det stämmer – sånt märker man ju inte själv när man hela tiden är mitt uppe i sin egen kropp. Det krävs nog lite mer före/efter-bilder och måttagning för att hålla koll på den eventuella utvecklingen. Oavsett vad – jag är ingen Serena Williams.

Nu kanske det är fel att komma med det efter hennes snöpliga förlust i Australian Open. Men jag fascineras av Serena Williams. Det är grymt imponerande hur hon klarar av att motivera sig år efter år. Vad är det egentligen som får henne att lägga all den tid, möda och smärta som krävs för att hålla sig kvar i världstoppen? Jag menar, hon har redan vunnit typ allt som går att vinna. Hon har inget mer att bevisa. Hon är redan en av tidernas största. Ändå fortsätter hon. Och längs vägen bevisar hon för alla oss 30-plussare att vi har något att hämta.

Om Serena kan vara 30-plus och vara bäst i världen borde jag som 35-åring kunna klara av att springa 42 kilometer i makligt tempo.

I går när jag såg bilderna från hennes förlustmatch i Australien noterade jag Serenas överarmar. Om jag enbart tränade för att bygga muskler skulle det vara dom armarna som jag siktade på. Nu är det ju inte enbart muskelbyggande som jag siktar på. Och då får jag nog nöja mig med att vara en liten räka, som då-och-då får höra att han börjar se lite bredare ut.

Dagens träning blev – inte helt otippat – axlar och rygg. Det blev ett riktigt fint pass.

Inspiratör

Då jag för 14-15 månader sen började småspringa igen efter alltför många år av stillasittande, chips och dokusåpor började jag med en asfaltsrunda på två kilometer. Efter någon vecka lade jag på ett kvarter till. Och någon vecka senare blev det ytterligare ett kvarter. Innan jag fattade vad som hade hänt sprang jag milen varje söndag.

Ulf var i samma situation. Han hade också varit rätt stillasittande i ett gäng år (eller det var i alla fall vad han påstod). Och han var i liknande form som jag – det var en pina att springa mer än ett par kilometer.

Jag skulle vilja hävda att jag peppade igång honom att springa mer och längre. Men då jag tog ett långt break över vintern fortsatte han. Och det blev bara längre och längre för hans del. Sen dess är det han som fått peppa igång mig att tänja på gränserna.

Ulf satte ganska tidigt upp målet att klara ett maraton. Och hade det inte varit för hans satsning hade jag aldrig dragit igång min egen. Men jag trodde att han – liksom jag – skulle premiärtesta i Stockholm nästa vår. Därför blev jag rätt förvånad då han för två veckor sen postade en bild på hans medalj från Växjö Maraton.

Att på bara ett år gå från att knappt orka två kilometer till att klippa en distans på drygt tjugo gånger så mycket är sjukt imponerande. Men även inspirerande. Det är egentligen inte så svårt – det handlar bara om motivation, målmedvetenhet och tro på sig själv. Det handlar om att lägga ner tiden som krävs för att bli bättre.

Varje gång jag har svårt med motivationen tänker jag på Ulf. Jag vill också nå dit han har nått. Jag kan också nå dit han har nått.

En liten medalj med en stor innebörd.