Tag Archive | löpsteg

Håkanmodellen: Trötthetsträning

Med så många olika rekommendationer och upplägg som florerar är det svårt att välja ”rätt”. Därför har jag utvecklat min helt egna träningsmodell – trötthetsträning.

Nu har jag i och för sig inte gjort några direkta efterforskningar. Och risken är rätt hög att experterna rentav avråder från trötthetsträning. Men jag gillar det.

På slutet har jag försökt få in en ny lördagsrutin: Först ett CxWorx-pass på gymmet direkt följt av ett lugnt distanslöppass i skogen.

Att sticka ut och springa direkt efter ett ganska hårt bålpass är en utmaning. Kroppen vill liksom inte riktigt hålla sig upprätt och det är svårt att trycka fram höfterna, för att få till ett bra löpsteg. Och det är just det jag gillar. Ju mer jag får kämpa för att hålla ett bra steg, desto mer märker jag vilka brister jag har och vad jag måste jobba mer på.

I dag blev det ett omvänt trötthetspass. Runacademy Gävle bjussade på extrainsatta backintervaller. Och även fast jag var med på originalpasset i torsdags kunde jag inte motstå frestelsen. Inklusive transportlöpning och en oönskad irrfärd i helt fel riktning på vägen hem blev det 17 kilometer löpning innan jag kom fram till gymmet.

Väl på gymmet svidade jag om och körde två stycken cirklar à tre varv om tre övningar per varv. Det blev alltså 18 små kraftprov med fokus på mage, rygg, stjärt och axlar. Muskler som redan var lite halvsega efter backintervallerna. Och vilken grym känsla att få kräma ur de sista krafterna, utan att behöva lassa på en massa extravikt.

Om det inte redan finns en massa olästa böcker om trätthetstärning, så  är det kanske dags för mig att skriva antitesen till Paolos 15-minutersupplägg: Trötthetsträning – för dig med för mycket fritid.

Annonser

Håller jag på att få ett nytt löpsteg?

Sen jag i januari började läsa Det perfekta löpsteget igen har jag tekniktränat lite då och då. Det i kombination med de senaste veckornas löpskolning med Runacademy börjar kanske ge lite resultat. De senaste rundorna har jag haft en annan känsla. Och under dagens pass lyckades jag lokalisera vart känslan sitter.

I dag var det backintervaller som stod på schemat. Ett kärt återseende med mitt favorithatobjekt – elljusbacken vid Kungsbäck här i Gävle. Det blev 3×4 hundringar med ett par minuters stillasittande flåsande mellan varje set. I ärlighetens namn bör väl tilläggas att efter två set med maxtryck blev det enbart fokus teknik i det sista setet.

På vägen hemåt började jag fundera över vad det är för ny känsla jag har i kroppen då jag springer. Och plötsligt insåg jag vad det handlar om: Jag känner mina hälar.

Sakta men säkert börjar jag nog gå från att vara en utpräglad hällöpare till att bli tå-till-hälare. Och plötsligt känns det superskumt då hälen träffar backen. Det känns liksom bakvänt. Som att jag bromsas upp och att skon inte riktigt tar hand om hälen på det sätt som jag är van vid.

Lagom tills jag nådde porten gav jag mig själv ett löfte: Jag ska ge det här 10 000 steg. Om det fortfarande känns lika bakvänt då Nike+ når 1800 kilometer ska jag släppa alla tankar och bara springa så som jag är van vid. Om det däremot börjar kännas bättre ska jag gå all in för att lära mig att låta tårna träffa backen även under de längre etapperna.

För att fira det här microprojektet funtar jag på att skaffa nya dojor i helgen och börja löpa in dom inför Stockholm Marathon. Det finns viss risk att jag kommer vara otrogen mot Asics. Just nu känns ett par Saucony sjukt frestande.

Premiär: Runacademy

I dag hölls det första passet på den första upplagan av Runacademy här i Gävle. Och för min del var det första gången jag testade på organiserad löpträning (de där åren med friidrott på lågstadiet gills inte längre).

På dagens agenda stod teknikträning och löpskolning. Helt okej, även om det var synd att spåren var lite för mörka/blöta för att använda. I stället fick vi köra på asfaltsväg i utkanten av ett bostadsområde. För min del hade vi gärna kunnat kört fler repetitioner och färre moment. Nötning är ända sättet jag kan lära mig saker.

Totalt var vi 65 personer som mönstrade Runacademy Gävle. Och det var en rätt brokig skara. Innan snackade jag med någon herre som ville komma igång efter en lite väl stillasittande period och det verkade även finnas några verkliga nybörjare. Det var långt, kort, tunt och runt på ett och samma ställe. Det fanns även några som jag misstänker gör stabila låga 40 min på milen.

Men för min del kvittar det hur kvallen är på resten av gruppen. Jag är inte där för att springa fort eller spränga vallar. För min del handlar det om att A) Få tips om nya pass, B) Få input gällande bättre löpsteg och C) Lära känna några fler av Gävles löpare. Att träningen dessutom ligger på den veckodag då jag har lättast för att såsa till är så klart en finfin bonus.

Första passet fick utan problem godkänt. Och med lugn löpning dit + hem på totalt 9,2k får även jag godkänt. Nästa vecka blir det backintervaller. Med tanke på att slalomklubben hade träning i en lite väl isig Hemlingbybacke i kväll misstänker jag att det inte blir uppför den vi ska forsa fram. Synd. Jag saknar blodsmaken som den brukar kunna föra med sig.

Selfie: Kapten Svettpärla

Den här träningsveckan har blivit något av en mellanvecka. Men det tog jag igen i morse med ett spetsat benpass och en selfie på Kapten Svettpärla.

Dom dagar då jag inte pendlar in till Stockholm, utan jobbar hemifrån, blir det ibland lite trixigt med träningen. Det är helt enkelt inte alltid som jag pallar kliva upp innan klockan fem, då jag inte måste det. Och både i onsdags och torsdags resulterade hemmajobbandet i samma scenario: Ett par snoozningar för mycket, lite väl lång tid att känna efter och en plötslig feeling av att jag nog inte är helt hundra, att jag nog är lite förkyld, att jag nog inte borde träna.

Morgonträningen blev helt inställd både onsdag och torsdag. Men som tur var lurade Franke med mig till bandet i går kväll. En kilometer bröstsim gjorde att jag kunde somna med lite bättre samvete i går kväll. Och kanske var det just det som gjorde att jag studsade upp innan fem i morse. En kvick skål gröt senare drog jag till gymmet.

I dag spetsade jag det nya benpasset, som efter fyra veckor (eller nåt i den stilen) inte känns särskilt nytt. Dom övningar som i originaltappning bara skulle köras i två set fick i dag ett extra set. Och de tre seten 2×5 situps med vikter blev i dag sex stycken set. Det nya upplägget utvecklades till en ordentlig svettorgie.

Svett är kanske inte det fräschaste man kan leka med. Men då det kommer till träning uppskattar jag att bli ordentligt svettig. Det känns som ett bra kvitto. Och i dag porlade det verkligen fram.

Trots att benpasset blev spetsat klarade jag för första gången av att köra den avslutande plankstegen utan skakande ben. Tar det som ett kvitto på att det nog snart är dags att beställa ett nytt benpass av min tränare Louise. Men å andra sidan lär jag ha ordentlig träningsvärk i morgon. Kanske ska jag avvakta med nytt träningspass tills jag lyckas genomföra det nuvarande utan att bli halt i två till tre dygn efteråt.

Som uppvärmning testade jag att köra en kilometer löpband i mina nya skor. Det kändes mycket bra. Och jag tror att dom verkligen kan bli en bra genväg till ett bättre löpsteg.

Kampen för ett bättre löpsteg börjar nu

Inspirerad av bloggen Naturliga Steg har jag länge varit sugen på att börja utveckla mitt löpsteg en del. Men det känns lite väl hardcore att gå från 0 till 100 på en dag och börja med barfotaskor direkt. I stället tar jag det i etapper. I dag skaffade jag ett par Saucony, som jag blivit rekommenderad.

Jag kan egentligen inte ett skvatt om löparskor, mer än att förra årets knäproblem försvunnit sen jag gått upp en prisklass på skorna och börjat köpa dojor som faktiskt är anpassade efter hur jag springer. Tur att killen i butiken kunde desto mer.

Planen är att fortsätta springa ute i mina gamla skor och använda mina nya för lite kortare sträckor på löpbandet i vinter. Då borde jag vara tillräckligt stark och omställd för att kunna börja köra ute och lite längre i ett par naturligare skor framåt våren.

Premiärturen blev väldigt lugn och maklig. 10 minuter och 1,83 kilometer. Men det kändes mer än nog, för fötterna började säga emot. Därefter tog jag ett lätt benpass och när jag gick ner för trapporna till omklädningsrummet efter träningen kändes det riktigt skumt i fötterna. Underligt. Onaturligt. Ansträngt. Men det riktigt skumma uppstod när jag satte på mig mina vanliga löparskor och skulle promenera hemåt. Då var det som att fötterna ville dra ihop sig och försvinna.

Killen i butiken tipsade inte bara om skorna. Han påpekade även att jag tycktes använda för trånga skor. Jag har alltid tyckt att skor ska sitta som ett skinn. Ju tajtare, desto bättre. Men enligt honom skapar det helt fel belastning vid fotisättningen. Under bara ett par minuter gick jag från en 41:a till en 43:a.

På söndag tänkte jag provspringa spåret inför nästa helgs Adventslopp. Men då får det bli i de vanliga skorna. Kampen för ett bättre löpsteg tas med små, små korta kliv.

Teoriträning

20130921-125113.jpg

Efter morgonens långpass tog jag en brunchtalrik på Java. Och då passade jag på att teoriträna lite.

Jag blev tipsad om Det perfekta löpsteget av en bekant som ligger långt före mig då det kommer till långlöpning. Men då jag skaffade den tidigare i veckan kändes det nästan lite pinsamt.

Att tro att man ska bli en bättre löpare av en bok med snygga bilder känns lite som att lita på att en självhjälpsbok ska tvätta bort vartenda livsproblem – i slutänden kan du inte läsa dig till en bättre kondition, det krävs att du faktiskt snörar på dig skorna.

Men jag hade inte behövt skämmas. Det perfekta löpsteget öppnar nya dörrar för mig. Till sist börjar jag fatta hur allt hänger ihop.

De närmaste månaderna ska jag försöka fokusera mer på teknik och mindre på tider, distans, kondition.