Tag Archive | snacklöpning

Farthållarhunden Rut

Rutan

Av alla hundar i hela, hela världen finns det bara en som jag gillar. Och det är Rut. Då jag i dag tog min första löptur på alldeles för länge, genom en snackisrunda med Haag, följde Rut Den Förskräcklige med. Och sin vana trogen agerade hon farthållarhund.

Dagens löpning är det inte mycket att säga om. 8,05 kilometer lugn skogslöpning. Varken mer eller mindre. Men har man en hund med blir det aldrig tråkigt och rundan kändes som en bra comeback.

När jag kom hem tog jag ett långt bad och läste lite i senaste numret av Runner’s World. Och lagom till jag blev russinhudad hade jag insett två saker: 1) Det är dags att börja köra klart mycket mer intervaller och 2) Jag ska börja koka egen sportdryck.

I morgon ska det bli dubbeltrubbel. Grundpasset på morgonen och lite intervaller på kvällen. 3×1000 meter känns som en lagom start. Med 500 meter joggvila emellan. Tyvärr får jag inte lika bildskönt sällskap då.

Bambi på riktigt hal is

Egentligen hade jag tänkt avvakta ytterligare någon vecka innan jag gjorde min utomhuscomeback. Men så vid lunchtid ringde Jocke. Och det lät ju så kul med lite sällskap. Och vädret var ju så trevligt. Men det skulle förändras. Visst. Sällskapet var kul hela vägen. Vi körde snacklöpning och löste ett par världsproblem längs vägen. Men det fina vädret förvandlades till regn.

Jocke hade ett par nya dubbade dojor som han ville testa. Jag vet inte om det var därför eller om han helt enkelt inte hade koll på hur underlaget skulle se ut. Men efter en stund ledde han in mig på slingrande grusvägar längs golfen. Och om det numera är fint och torrt på cykelbanorna inne i centrum var det desto isigare och halare på grusvägarna.

Mellan varven gnällde Jocke lite över att hans skor inte alls hade så bra fäste. Däremellan gnällde jag än mer över hur superhalt det blev med mina vanliga, oräfflade Nikeskor.

Efter att jag hade skilts från Jocke efter cirka nio kilometer högg det ganska omgående till i vänsterknät. Det hade ömmat och bultat lite i ett par kilometer. Men nu var det som att någon högg in en mejsel och vred om. Först trodde jag det var lönlöst att fortsätta. Men efter 100 meter promenad och lite stretching kändes det lättare och jag tog mig hem.

Resultatet: 11 kilometer i snackvänligt +5-tempo.

Sweet dreams are made of this

Vet inte hur det är för andra. Men jag har en trist vana att processa och älta saker när jag drömmer. Tidigare har det handlat om jobb, personer och oönskade situationer. Men i natt var det premiär för en ny dröm – den om trasiga knän.

I går var jag och Hagge ute på en snacklöpning. Det blev 8,5 kilometer på mjukt underlag (eller så mjukt det nu kan bli så här års) i 4:55-tempo. Trevligt och skönt. Om det inte hade varit för det där högerknät.

Förra veckan kändes allt mycket bättre. Då kändes det mest som att jag hade ett knä, men att det var lite stelt, då jag sprang. I går började det ömma mer och mer. Ingen vrålsmärta. Inga akutvärk. Men väl ett ömmande som ökade längs vägen och som kändes allt annat än lovande. Och inte blev det bättre när jag kom hem och hade varvat ner.

När jag vaknade i morse var jag – efter nattens drömmar – säker på att jag typ skulle bli tvungen att amputera något i dag. Men så illa var det ju verkligen inte. Samtidigt kändes det tillräckligt i knät för att det skulle kännas olustigt under vissa av morgonens stretchövningar.

Nu när halva dagen har gått känns allt mycket bättre. Men för att inte sabba något ännu mer styrde jag om morgonens benträning. I stället blev det lite bröst/triceps/mage – hantlar är alltid roligt. Följt av en ovanligt lång stretch.

Förhoppningsvis ska jag under den närmaste månaden kunna byta ut elaka knädrömmar mot drömmar om lättsprungna mil.

Jag – en klenis

I morse vaknade jag upp med ordentlig träningsvärk i låren samt en känsla av att jag kanske borde sluta träna och börja samla frimärken i stället.

Bakgrunden till värken är att i går fick jag för första gången testa benpasset som min tränare Louise har satt ihop. Vi testade att köra det två varv (i skarpt läge är det tre varv som gäller), så det var inte ens ett helt pass. Men shit vad det känns i dag.

Det är rätt coolt hur lätt träning (exempelvis snabb stepp uppför en hög låda med max fem kilo som belastning) kan ta, när samma lår är vana att köra benpress med 110 kilo. Och i vanliga fall brukar det dröja ungefär 30 timmar innan träningsvärken kommer. Men jag misstänker att jag fick jobba med lite nya muskler i går och då sa det bara POW!, så satt värken där.

Däremot var det inte lika coolt att ha någon som skrek och härjade under träningen. Jag blev lite paff när Louise förvandlades från en trevlig, sympatisk och lyssnande person till en lätt aggressiv tränare. Men det är ju å andra sidan det hon får betalt för. Och det gav resultat. Min vanliga Äh, nu ger jag upp-hjärna hade inte en chans att göra sig hörd över Louises: Nu tar du inte i – jag vill se två till…

Även den här veckan kommer bli en riktigt bra träningsvecka. Och det trots att jag var nere i Hultsfred och irrade i måndags/tisdags samt gick på konsert i Stockholm i onsdags kväll. Förutom måndagens gympass har jag hunnit med:

Tisdag: Snacklöpning i 8,3 km tillsammans med Jocke.
Onsdag: Rygg/Axlar/Mage på gymmet.
Torsdag: Genomgång av nya benpasset.
Fredag: ??? (återstår att se vad kvällen bär med sig)

83k