Archive | november 2017

Idag varvade jag löpbandet!

Jag har blivit lite småhookad på de program som löpbandet på gymmet har – det känns skönt att själv slippa avgöra tempot. Och det är najs att programmet själv ändrar lutning och fart under passet. Däremot funtar jag lite på vem programmen är gjorda för.

På alla cardiomaskinerna på gymmet finns det typ 25 belastningsnivåer. På trappmaskinen har jag inte vågat högre än till 18. Och på cyklarna kommer jag inte ens så högt. Löpbandet har bara 12 nivåer.

Efter att under veckan testat på nivå #10 och #11 petade jag i den tyngsta nivån för dagens kortdistanspass (40 min i 3-6% lutning). Så efter dagens träning går det att hävda att jag faktiskt har varvat löpbandet. Jag varvade dessutom med en liten guldstjärna, då jag petade upp både fart och lutning lite extra under den avslutande fjärdedelen. Däremot kan vi prata tyst om att maxfarten även på nivå #12 bara var strax under 5:00 min/km.

Som ett led i att bli en snäppet starkare löpare har jag tagit upp en gammal lördagstradition -> Det här blev andra veckan på raken som jag körde en dubbel med CxWorx följt av ett lättare löppass.

Annonser

Alternativträning på gymmet

Med två veckor kvar tills Szalkais program inför Stockholm Marathon drar igång bestämde jag mig att utnyttja tiden innan nästa års försäsong drag igång på bästa sätt: Med att lata mig och försöka vila bort den lilla fotskada jag dragits med sen i somras.

Istället för att vara ute och nöta hal asfalt har jag traskat iväg till gymmet. Allt för att belasta foten så lite som möjligt. Och i söndags körde jag ett alternativt långpass:

20 min trappmaskin
20 min löpband
10 min trappmaskin
10 min löpband
10 min crosstrainer
1 km löpband (nära maxfart)

I och med att jag hoppade fram-å-tillbaka mellan stationerna blev det rätt mycket rengöring av maskiner, för även om jag försökte köra ganska lätt svettades jag ändå ymnigt. Men det blev ett rätt bra pass.

Jag gillar trappmaskinen – den må se rätt töntig ut, men pulsen rusar snabbt och det är jobbigare än det ser ut. Dessutom tycker jag det blir mentalt enklare att bryta upp passet i olika block än att bara nöta på med en lång löpbandssession.

Mitt nuvarande lathetsupplägg gjorde att jag missade veckans Runacademypass. Och även fast jag tänkt ta det lugnt med löpningen gjorde samvetet sig påmint igår – så jag drog iväg till gymmet för att beta av passet: 2×12 min tröskel.

Orken och farten fanns där, även fast jag tyckte att 12 minuter kändes som lite väl långa intervaller för tradig löpbandslöpning. Men under slutet av den andra tröskeln kom den – den lilla påminnelsen om att vänsterfoten inte är 100%. Och för en gångs skull agerade jag inte som en idiot, utan jag avslutade passet så kvickt som möjligt.

Att inte utnyttja vintern till att bli helt skadefri vore verkligen puckat. Samtidigt är det ju svårt att hålla sig helt borta.

Pensionerade trotjänare

Då jag började jogga för några år sen åkte jag in till Intersport i Vimmerby och skaffade ett par råsnygga Nike Lunarglide. Tyvärr blev dom snodda från badhuset i Hultsfred inom två veckor. I ren frustration beställde jag ett kustomiserat par direkt från Nike. Jag valde den skrikigaste färgkombinationen jag kunde komma på och lade för säkerhets skull till mitt namn på plösarna. Allt för att få eventuella återfallsförbrytare att tänka ett varv till innan de snodde mitt andra par Lunarglide.

Till en början tyckte jag dom var gräsligt fula, men med tiden har dom växt på mig. Och sen jag gick vidare till andra löpardojor har mina Lunar varit det givna valet för vardagslodande till affären och returen. Men allt har ett slut.

För ett par veckor sen pensionerade jag både mitt första par löparskor och fyra av deras efterkommande syskon genom att dumpa dom i Stadiums Re:Activate container. Tanken på att någon blivande världsstjärna i ett utvecklingsland ska träna upp sig i mina gamla skor känns lite fel, för dom är mer eller mindre helt slut i dämpningen. Men kanske, kanske kan någon ha nytta av dom i sitt framtida vardagslodande.

Jag är lite osäker på om jag verkligen beställde ett par korvskinn från Nike. Men med åren har skorna bara blivit mindre och mindre. På slutet har jag rentav varit tvungen att dra in tårna för att kunna få på mig dom.

Kan det vara så att fötterna tänjs ut och blir större av löpträning? Eller är det som med öronen – att fötterna liksom blir större då en uppnår gubbåldern.

Kullamannen vs Håkan 1-0

Många kände sig kallade, få hade vad som krävdes. Tyvärr tillhörde jag den sistnämnda kategorin. Kullamannen knäckte mig totalt.

Naivitet i kombination med ett sunt mått hybris har tagit mig långt mycket längre än vad jag trott. När jag ser tillbaka på min förberedelser inför Ironman Kalmar 2016 inser jag hur sjukt naiv jag var. Jag hade inte en susning om vad jag hade gett mig in på. Och då jag för 1,5 vecka sen satt på tåget ner till Skåne för att ge Kullamannen en ärlig match var jag exakt lika naiv. Inte nog med att 100 miles är nästan dubbelt så långt som jag någonsin tidigare hade sprungit. Jag var övertygad om att arrangörernas snack om Dödens Zon bara var ett marknadsföringstrick.

Under Kullamannen sprang jag med John, som jag lärde känna under Marathon Des Sables. Och att springa tillsammans är verkligen skönt. Särskilt då det handlar om längre sträckor. Då han hade en dipp kunde jag dra honom framåt och vice versa. Längs vägen hookade vi även upp med David från Leeds. Tillsammans avverkade vi de första 80 kilometerna från Båstad och bort mot Mölle. Vägen, vädret, inramningen – allt var vackert. Inte ens då vi kom fram till Ängelholm och fick slå på pannlamporna kändes det särskilt tungt. 14 timmar mörker kändes klart rimligt.

I efterhand insåg jag att Johns upprepning av att Guys – we’re going really fast inte var meningen som uppmuntrande. Han, som har ett par 100 miles-lopp i benen, visste vad han snackade om och tyckte att vi skulle lugna ner oss.

Sen i mitten av juli har jag haft lite känning av en microskada under vänster fot. Som en sista minuten-åtgärd valde jag bort mina traildojor och satsade istället på mina superdämpade Hoka One One plus att jag slet ur min stabiliserade iläggssula. Redan efter några kilometer började det ömma lite under vänsterfoten. Men efter 20k var ömmandet borta och därefter hade jag inga problem alls.

Istället var det andra problem som dök upp i Dödens Zon. Att hoppa/vandra/balansera/krypa fram över 800 meter havssten tog mig 45 minuter. Helt bisarrt. Det är inte fysiskt möjligt att röra sig så långsamt. Och då ”sprang” jag både om och ikapp sex andra på det partiet. Därefter kom en ordentlig uppförsbacke och då förlorade vi David – vi trodde att han var före oss, men istället halkade han efter.

Under inledningen av Dödens Zon bet jag ihop och kämpade. Benen började i och för sig kännas lite tunga. Men jag räknade ner inför matstoppet i Mölle vid 100k. Efter ett tag började jag och John bli varvade av topplöparna, som var inne på deras andra varv kring kullen. Att se hur även dom tog det extremt lugnt uppför gav en del nya krafter. Men plötsligt hände något – jag kunde inte längre hålla jämna steg med John. Oavsett om det var uppför, nedför eller på platten tappade jag konstant och han fick vänta in mig. Och då han strax innan fyren (4 km före varvningen i Mölle) bjussade på lakrits insåg jag att jag inte hade käkat något på över en timme. Undermedvetet hade jag redan gett upp. Jag siktade bara på att ta mig till varvningen och sen bryta.

I efterhand ångrar jag att jag bröt redan efter 100k (John bröt i samma veva eftersom han inte ville ge sig ut i mörkret på egen hand – annars hade han nog tagit sig i mål). Jag hade nog kunnat svurit mig igenom ett varv till och brutit vid 120k. Men att ta mig hela vägen in i mål var inte rimligt. Och det som gjorde att jag bestämde mig var det faktum att det inte gick att få transport tillbaka till varvningen – hade du väl inlett ett varv var du tvungen att ta dig tillbaka till varvningen för egen maskin.

Jag lämnade Kullamannen med fem blånaglar, ett tiotal blåsor och ett stukat självförtroende. Men med mig hem hade jag även en massa ny kunskap:

  • Utnyttja dina dropbags till fullo: Fyll dom med sånt du verkligen vill äta.
  • Prioritera riktig mat och inte bara sockriga gels/bar.
  • Preparera dina fötter ordentligt.
  • Överväg att kombinera löpningen med stavgång.
  • Skaffa en riktigt bra lampa – det är värt både kostnaden och de extra grammen.

Även fast det kan vara dumt att vara en naiv hybrismotionär, så underlättar det enormt ibland. Bara 48h efter den smärtsamma avslutningen på mitt lopp hade jag glömt bort allt det onda och jobbiga. Fylld av revanschlust anmälde jag mig till nästa års lopp. Och direkt då jag hade gjort det travade jag iväg till gymmet – med lite mer muskler, en ödmjukare inställning, lika bra sällskap och ett par fina stavar ska jag ge Kullamannen en bättre match nästa år.

Eftersom jag själv hade fullt upp med att undvika att snava över rötter glömde jag bort att ta bilder. Så dom här är ärligt snodda från David.

Inför starten: Jag var inte ensam om att ha hybris – merparten av dessa bröt också
Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.28

En neonklädd Håkan (th) ser ut att ha världens största händer och tiderna sämsta lampa:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.48

Så här inbjudande såg inte havsstenarna ut mitt i natten:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.34.26