Archive | juni 2015

Löpstad Norrköping

I år är första året på en bit över tio år som jag inte på något vis är med och jobbar med någon festival. Det firade jag i helgen med att åka till Norrköping och Bråvalla som helt vanlig titta på-besökare. Efter några fina konserter, ett gäng muggar öl och riktigt grymt häng under fredagen valde jag bort Zara Larssons tidiga spelning under lördagen. I stället stack jag ut och sprang en sväng.

Till en början var det sjukt opeppigt – långa cykelbansrakor förbi industrier och tråkiga bostadsområden. Men så kom jag till Folketspark (tror jag). Och med ens blev livet helt underbart. Att långsamlöpa i solsken längs den råmysiga promenaden på bägge sidor ån gjorde mig helt knäckt. Plötsligt blev jag sugen på att flytta till Norrköping city. Att få springa årundan ett par gånger i veckan skulle verkligen vara lyxigt.

Med tanke på hur svårt jag hade att pallra mig upp till hotellfrukosten i lördags var jag ruggigt nöjd över att få ihop 16 kilometer löpning innan jag drog tillbaka till festivalområdet. Och som en fin bonus träffade jag den här polaren längs vägen:

IMG_3395

Annonser

Premiär: 1-2-3-2-1-stege

We-hooo! Efter alldeles för mycket långsamlöpning och sega backintervaller kändes det skönt att äntligen få sträcka ut och springa lite fort igen. I dag testade jag för första gången att köra en stege. Det blev 1-2-3-2-1-kilometer med lite lite varierade vilor emellan i spåren kring Boulognern/Kungsbäck.

Planen var att ligga på 4:00-tempo och fram till den sista avslutande kilometerintervallen låg jag på 4:01 minuter/kilometer i snitt. De sista krafterna i kombination med hemlängtan gjorde att jag drämde i med 3:36 under den sista intervallen. Så snabbt var det väldigt länge sen jag sprang.

Jag gillar verkligen att jag kan programmera min kära vän Polar V800, så att den durrar när jag springer för sakta, säger till när en intervall är slut och räknar ner vilan. Däremot har jag inte riktigt förstått hur jag ska programmera den. Nu räknade den in min promenadvila i snittiden, så helt plötsligt kunde jag inte enkelt följa upp dagens pass.

Under huven finns ju ungefär exakt all data jag någonsin skulle vilja komma åt. Men jag vill ju inte behöva gräva där. Jag vill att kära V800 ska tvångsmata mig med lättsmälta godbitar.

Jaja. Väldigt oviktig smolk i en grymt skön intervallbägare. Vem vet? Det kanske går att träna sig ner till Sub40 även i år.

From Dusk Till Fail-löpning

Förra året var det en vän till mig som utnyttjade årets längsta dag till att springa sig igenom natten tillsammans med Vimmerby SK. Inspirerad av det försökte jag mig på en From Dusk Till Dawn-löpning i går.

Start: 22:27
Målgång: 03:18

Det var ingen direkt hejdundrande solnedgång som släppte iväg mig, då jag satte av längs cykelbanan ut mot Bönan och havet. Snarare var det en jämndeppig gråmolnighet som ledsagade mig. Men det gjorde inte så mycket. Jag och min färgglada outfit pep på längs asfaltsvägar i ett ganska konstant 6:0X-tempo.

Första timmen. Inge problem. Andra timmen. Inga problem. Men efter det att jag kom till Harkskär och vände av hemåt igen började det trilskas. Först började det bli långtråkigt. Sen kom halsbrännan. Och efter det var det dags för tröttheten i stjärt och baksida lår.

Jag försökte springa-gå-spring. Men till sist fick jag inse att det inte skulle bli någon soluppgång i löparfart. Efter 3,5h gav jag upp. Det var helt enkelt en sån dag då stjärten inte orkade med.

Men även om det blev en From Dusk Till Fail-löpning är jag klart nöjd. Jag fick ett bra långpass även den här veckan. Dessutom råder det inte längre någon tvivel om vilka muskler jag bör fokusera på nere på gymmet.

Innan-bilden föreställer en klart mer peppad löpare än den uteblivna efter-bilden:
IMG_3390

Fram för det ideella

IMG_3374

I dag nådde Lidingöloppet on Tour Gävle och Boulognern. I stället för att stå på startlinjen stod jag i en finfin neonväst vid den första (och sista) kurvan och visade vägen.

Jag har aldrig varit funktionär på ett lopp tidigare. Och jag blev faktiskt rätt nervös. Det hade varit hyggligt pinsamt att peka fel, stå i vägen, missuppfatta allt eller göra något annat som sabbade racet för någon av deltagarna. Men ingen sprang – så vitt jag vet – fel vid mina två passager.

Rätt kul att jag under det senaste halvåret har börjat lära känna en del inom Gävles löparscen. Jag har helt enkelt gått från att vara lonerunner till att bli sällskapsrunner. Och det är faktiskt snäppet bättre att ha ansikten som man känner igen att heja fram.

Trots att jag inte var med i dag har jag börjat leka med tanken på att köra Lidingöloppet i år. Det skulle vara en bra inledning på en eventuell klassikersatsning. Kanske lika bra att anmäla mig innan det är för sent.

Back to back-premiär

Då jag nyss vankade bort till köket för att hämta lite glass var det på ordentligt gubbstela vader. Men vad spelar det för roll? Den här helgen har jag gjort mitt första back to back-pass.

Egentligen har jag inte riktigt greppat vad ett back to back-pass är. Enligt somliga är det två krävande pass dagarna efter varandra. Enligt andra får det bara gå tio timmar mellan passen. Men hur långt är långt? Och hur krävande är krävande?

Det enda jag har greppat är själva grundtanken: Att köra ett tungt pass och innan en har återhämtat sig från det passet köra ytterligare ett tungt pass. Liksom för att ligga lite på minus redan från start då det andra passet drar igång.

Upplägget för mitt livs första back to back-pass var 30 + 30 kilometer i de lägre pulszonerna. Med andra ord rörde det sig om långsamt nötande under lång tid. Och det började fint – i går körde jag barbröstad löpning i skogarna kring Strömsbro/Hille, då jag utforskade ett nytt spår och virrade bort mig på trevliga stigar. Tyvärr fick jag inte ihop fullt 30 kilometer i går, så dagens pass inleddes med dubbla minus i protokollet.

Innan dagens pass inspekterade coach Hubert utrustningen:
IMG_3370

Dagens pass var säsongspremiär för det trevliga milspåret i Hemlingby. Det gånger två plus lite irrfärder under transportlöpningen dit och hem gjorde att dagens tur klockade in på 32k. Och därmed överträffade jag målet på 60 kilometer fördelat på en helg med 400 meter.

Med tanke på hur trött jag blev i stjärten i dag och hur stöttiga vaderna kändes på slutet känns tanken på att jag om drygt två månader ska lyckas springa 90k smått absurd. Men vad fasen – större vändningar har ju hänt förut.

När benen bara trummar på

I måndags testade jag ett ultratips från Anders Szalkai, som jag läste i Runner’s World. Min tolkning av tipset blev en runda på cirka 500 meter upp och ner för Hemlingbybacken. Det blev tuff, stjärtaktiverande backträning med löpvila nedför den flackaste delen av backen. Totalt körde jag tio varv utan paus. Och det gick fantastiskt bra.

Förra gången jag körde backintervaller i Hemlingby körde vi 2×5 backar med promenad nedför och kortare vila mellan varje intervall. Det var en ordentlig nära döden-upplevelse med skenande puls. I måndags var tempot lite lägre, men trots det rusade pulsen upp till 90% av max.

Den flacka löpvilan utför gjorde att jag hann komma ner i puls under varje varv och under utförslöpningen byggde jag upp den mentala styrkan för att peppra på ett varv till. Benen var så satans lätta att det kändes nästan osportsligt. I måndags var Hemlingbybacken verkligen min bitch.

Hemlingbybacken

I dag körde jag ett litet tempopass i mitt hemmaspår. Tio minuters uppvärmning följdes av 60 minuter tempo. Målsättningen var att konstant ligga under 4:40 min/km. Nu lyckades jag inte riktigt med det. Men trots en andrakilometer på 4:52 minuter hamnade snittet på 4:27 och de sista tio kilometrarna gick på klart godkända 44:05 minuter.

Onsdag kväll och benen, lungorna, hjärtat och hjärnan är i perfekt samklang. Det här kan bli en helt lysande löparvecka. I morgon ska jag nog iväg och köra långsamlöpning med löparklubben.

Oväntat slut på dagens långpass

IMG_3354

Tanken var att jag skulle köra 3,5-4 timmar i långsamt tempo längs Gästrikeleden. Men efter två timmar vek jag av in på Valbo Köpcentrum, drog på mig vindjackan och tog bussen hemåt. Efter förra helgens asfaltsnötande i ett regnigt Stockholm var jag inte riktigt upplagd för att kämpa mot regn och kyla i dag.

Så när regnet kom gjorde jag det lätt för mig och vek ner mig i dag. Och tur var nog det – då jag väl hade hamnat på bussen hem började det åska. Sånt klarar jag mig helst utan då jag skuttar runt i skogen och över hyggen.

Men på plussidan fick jag lära känna den här lilla sköningen längs vägen i dag:
IMG_3353