Archive | augusti 2014

Race day: Personligt rekord

Gävle Skogsmarathon

Jag hade halvt-om-halvt förträngt att jag skulle vara med på premiären av Gävle Skogsmarathon den här veckan. Även om jag bara skulle vara med på halva distansen kände jag mig för otränad, för långsam, för dålig. För att sänka förväntningarna inför starten i går intalade jag mig att det inte rörde sig om en tävling. I stället började jag se Gävle Skogsmarathon som ett kvalitativt långpass med en rolig inramning – ett steg på vägen inför slutmålet Stockholm Halvmarathon.

Men då starten väl gick vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag menar, hur ska man kunna hålla igen och ”träna” när släkten kollar på starten, det finns taggade motståndare och det sitter ett tidtagarchip runt vaden?

Min vana trogen var jag inte med i startrusningen. I stället tog jag en lagom position och lade mig i rygg på en orienteringstjej med bra klipp i steget. Men redan efter lite drygt en kilometer började jag känna mig rastlös. Jag ville ikapp klungan 100 meter fram. Och när jag väl hade kommit ikapp den klungan fanns det ytterligare en klunga 30 sekunder längre fram.

Jag är lite osäker på när jag kom ikapp honom. Men jag tror det var kring 11 kilometer som jag gick om en lång herre i 45-årsåldern. Jag trodde att han skulle släppa direkt, men det gjorde han inte. I stället låg han konstant ett par meter bakom medan jag satte fart på skogsstigarna i hopp om att kapa ytterligare placeringar. Och så fort vi kom ut på de breda grusvägarna gick han upp jämsides.

Efter ett tag började vi snacka. Långeman siktade på 1:40. Perfekt! Under 100 minuter på halvmaran var ju ett av de mål jag satte upp för 2014. Och på honom verkade det som att vi hade en ärlig chans att nå dit. Själv vågade jag inte kolla på några splittider – går det för snabbt säger hjärnan åt mig att jag är trött och går det långsamt blir jag stressad.

Gävle Skogsmarathon gick på en halvmarathonbana, där hälften var stenig stig och hälften var grusväg/motionsspår. Jag trodde stigpartierna skulle kännas trixiga eftersom jag inte är någon van traillöpare. Men det var tvärt om. Det kändes som att jag flög fram i skogen och det var på de smalaste stigarna jag plockade som flest placeringar under den andra halvan av loppet.

Vid en kurva kring 17 kilometer ropade ett par åskådare att jag låg sexa. Men jag kände mig trött. Och den långa herren ville inte ge upp. De negativa tankarna dök upp. Jag borde nog släppa upp honom. Ta rygg så länge jag orkade och sen slåss för att hålla en sjunde plats. Och då vi vid 18 kilometer kom ut på ett brett motionsspår gick han mycket riktigt om. Men då hade vi fått kontakt med en orienterare, som såg rätt sliten ut.

Vi tog in sekund för sekund. Långe man drog. Och jag försökte ligga som ett plåster i ryggen på honom. Vid 19 kilometer var vi ikapp orienteraren. Och han lyckades inte haka på oss då vi strax därefter kom till banans tyngsta backe. Kort därefter kom den ordentliga motivationen – efter en snäv kurva skymtade jag Andy långt där framme.

Andy är en löpare som jag respekterar väldigt mycket. Egentligen ligger han på en helt annan nivå än mig. Men han har varit sjuk och skadad och Skogsmarathon skulle bli hans enda lopp i år. Och nu var han där – lite drygt 100 meter före oss och med en hållning som indikerade att han var ordentligt trött.

Andys rygg gav mig nya krafter. Jag gick förbi Långeman och började dra oss närmare och närmare. Farten ökade och med cirka 700 meter kvar gick jag om Andy. Men jag vågade inte slappna av, utan försökte hålla tempot. Och när jag några hundra meter senare kollade bakåt såg jag till mig förvåning att även Långeman hade släppt.

Jag låg fyra. Ingen hotade mig. Och jag behövde bara stå ut i 500 meter till. Plötsligt kändes allting väldigt, väldigt lätt.

Det där ”kvalitativa träningspasset” blev en succé. Visst – det var bara min andra halvmara ever. Men att jag skulle putsa min tid med över 10 minuter på en bana som var långt mycket mer krävande än den i Stockholm kändes helt surrealistiskt.

Både jag och Långeman tog oss under 100 minuter med bred marginal. Och efter målgång var jag tvungen att tacka honom för hjälpen. Utan honom hade jag mentalt inte klarat av att slutföra loppet på det här sättet. För min del stannade klockan på 1:33:35. Inte en enda kilometer gick på över 5 minuter – inte ens den allra tyngsta skogskilometern! Och från 18 kilometer och in i mål gick det riktigt snabbt med en sämstanotering på 4:06 och en avslutning på – för mig – smått sensationella 3:54.

Den där hybrisosande önskedrömmen om att göra Stockholm Halvmarathon på 1:30:00 känns plötsligt inte helt omöjlig. Får jag in lite mer speed i kroppen under de kommande veckorna kan en höstkantad lördagseftermiddag i Stockholm mycket väl bli min främsta triumf någonsin.

Annonser

Dags att känna pressen?

Okej. Så jag har tydligen hamnat i Startgrupp A i Stockholm Halvmarathon. Att hitta folk som vill hålla farten uppe kommer knappast bli mitt största problem.

Shit alltså. Hur kunde det bli så här? Jag som för ett år sen hade målsättningen att överleva ett lopp. Och nu ska jag starta med dom kvicka löparna. Årets utmaning kommer bli att hålla nere farten, så att jag inte tar rygg och kroknar efter ett par kilometer.

Jag borde nog känna press. Men just nu känns det mer som pepp.Startgrupp A

Backträning deluxe

I söndags utmanade jag alla negativa tankar och den skeva självbilden. Jag fyllde på vätskeväskan med resorb och en powerbar. Sen drog jag ut på äventyr.

Det är väldigt skumt hur det här med självförtroende och självbild funkar. Ibland när jag är ute på en lugn femkilometersrunda kan jag helt plötsligt drabbas av hybris och få för mig att jag lätt skulle kunna klämma ett ultralopp – bara jag lärde mig hålla 5:30-tempo. Men för det mesta slår det åt andra hållet. Tankar av typen Men inte kan väl jag, Det där klarar jag aldrig, Så där stark är inte jag dödar effektivt motivation och lusten att utmana sig själv. Som tur var lyckades jag skjuta undan allt sånt skitsnack från den ständigt pågående dialogen med mig själv i söndags morse.

Efter en dunderfrukost och en kort powernapp satte jag siktet på bergen (eller kullarna – den definitionen överlåter jag åt någon annan) precis vid hotellet på Fuerteventura. Målet var att ta den guppiga vägen till grannbyn Gran Tarajal. Jag visste inte riktigt hur långt, hur högt eller hur jobbigt det var. Däremot visste jag att jag inte hade bråttom.

Och det blev en helt fantastisk löpning. Den bästa jag någonsin varit med om. Toppar. Dalar. Stigar. Trail. Klättring. Utförskörning. Och allt i en underbart karg miljö. Det var backträning deluxe. Och bäst av allt – jag fick se diande getter.

Getter

Upplägget var kanske inte det mest ambitiösa – spring lite och pausa vid varje topp. Men varför ska man inte pausa och njuta när det bjuds på utsikter som de här:

Fågel

Berg

Jag är lite osäker på hur hög den högsta toppen var. Men däruppe fanns det i alla fall en solkig flagga samt en gästbok, som ingen hade skrivit i. Tyvärr hade jag ingen penna med mig, så den fick fortsätta vara tom.

Toppen

 

Efter sex kilometer mödosam löpning kom jag fram till Gran Tarajal och unnande mig en liten fika vid stranden, innan jag tog en liten omväg hem för att få se ännu fler toppar. Totalt klockade jag in på 13,69 kilometer av storslagen upplevelselöpning.

Fika

Race day

I går var det race day. Det veckovisa hotellmästerskapet på Playitas gick av stapeln. Fem eller tio kilometer och ett fåtal hugade löpare, som kände för att slåss mot eftermiddagsvärmen.

I och med att jag är på sportsemester och inte har särskilt många måsten på agendan valde jag att ladda upp like a pro. Uppstigning 08:00. En långsam morgonlöpning à fem kilometer. Dusch och sen en ännu långsammare frukost. Därefter helkroppsmassage med fokus på det högerknä som börjat strama en del på slutet. Lite sol, bad och läsning. En väldigt sen salladslunch följt av siesta.

Då väckarklockan ringde efter siestan var jag fortfarande rätt dåsig. Men det gick snabbt över när jag fick börja värma upp. Och efter hand dök löparna upp vid starten. Tre tjejer och ett tiotal snubbar. I 10k-klassen var vi endast en tjej och fem killar som kom till start.

I starten var det en av 5k-killarna som rusade på som satan. Själv tog jag det lugnare, lade mig i mitten och såg till att ha överblick över täten. Jag försökte hitta ett jämnt och skönt tempo. Som tur var kollade jag inte av Nike+, för psyket hade inte gillat att den första kilometern gick i 4:09-tempo.

Vägen upp till vändpunkten vid 2,5k avslutades med en lång och seg uppförsbacke. Där gick jag ikapp och förbi den senare damvinnaren på 5k och i den efterföljande utförslöpningen, som inledde hemvändandet på första varvet, räknade jag till cirka 28 sekunder efter ledaren.

Vid varvningen för 5k klev två av killarna före mig av och jag gick ut som trea i milloppet. Jag låg cirka 10 sekunder efter tvåan och planen var att jobba ikapp honom under den kommande kilometern, ligga i rygg under uppförskörningen och sticka ifrån direkt efter 7,5-passeringen.

Men jag kom ikapp alldeles för snabbt. Och han såg så sliten ut. Det kändes inte lönt att lägga sig i rygg. När jag testade att trycka på lite släppte han direkt. Därifrån och in i mål var jag ensam mot tröttheten.

Den 41-årige fransmannen framför mig fanns det inte mycket att göra åt. Även om jag knappade in några sekunder var han totalt ohotad. Och i mål var jag det också – luckan bakåt hade vuxit sig ganska stor.

Den preliminära tiden blev 41:22. Det hade räckt till en seger förra veckan. Å andra sidan var det någon 17-åring som tryckte in en fenomenal 36:nånting-tid veckan före det. Så en andra plats kändes ändå väldigt hedrande.

Snittet blev 4:05 minuter/kilometer med 4:25 som långsammaste kilometer och avslutningen på 3:44 som snabbaste notering.

4:05 ligger klart under min måltid på Stockholm Halvmarathon, så farten kanske trots allt finns där. Då ska jag å andra sidan dubbla distansen plus röra mig i tusenfalt större trängsel. Det känns för tidigt att ge upp. Men det är ett riktigt, riktigt tufft mål jag satt upp.

En sjukt sliten tvåa:
Förlorare

…och ett helt oberört vinnarpar:
Vinnare

Mitt liv som Frölander

Lars Frölander

I går var det dubbel premiär: 1) Första gången jag simmade 50-meters pool. 2) Första gången i badmössa. Flådigt värre.

I vanliga fall är jag den som ger min omgivning dåligt träningssamvete. För att minska risken för sånt (och även för att framstå som en aningen mindre insnöad person) har jag aktivt försökt dra ner på träningssnacket med mina närmaste vänner.

Här på Playitas är det tvärt om – det är omgivningen som ger mig dåligt träningssamvete. Efter en skön sovmorgon steppade jag ner till frukosten i går. Men trots att det fanns massvis med färsk frukt var det svårt att njuta av ätandet, för det verkade som att alla runt omkring redan hade hunnit med ett morgonpass. Därför proppade jag i mig frukosten så kvickt jag kunde och bokade en bana i simpoolen.

Trots min skinnade skalle tvingades jag använda badmössa. En policy är en policy är en policy… Och plötsligt kände jag mig som Lasse Frölander. Det gick snabbt. Mina brösthundringarna kändes flyga fram i världsrekordtempo. Sen höjde jag blicken. Och insåg att tjejen och de två killarna på banorna utanför mig hade kunnat simma åttor runt mig utan att behöva slitit ut sig. Den enda i basängen som jag kunde rå på var den söndagssimmande 60-pluskvinnan på banan innanför.

Nä. Simning är verkligen inte min paradgren. Och det känns frustrerande, för jag borde inte vara så långsam. I min skalle är jag rent av rätt kvick. Men resultatet talar ju sitt tydliga språk – jag skulle verkligen behöva gå den där fulltecknade crawlkursen för nybörjare i höst.

Efter simningen knallade jag vidare till ett gruppass core. Ingen musik. Inget direkt flyt i programmet. Bara en iskall kille som visade övningarna och räknade åt oss. Och så fort han kom till åtta konstaterade han: Eight more…5-6-7-8… Eight more…

Det dåliga träningsamvetet vaknade på nytt då jag efter pool, läsning, slummer och en lång dusch drog till byn för att käka middag och mötte gäng på gäng som var ute och kvällssprang. Det är verkligen inte lätt att vara träningsjunkie bland ett gäng träningsjunkies.

På träningsläger

Berget

I eftermiddags anlände jag till Kanarieöarna. Eller rättare sagt kanarieön Fuerteventura. I och med att semestern blev så sen i år att alla andra redan hunnit börja jobba tog jag en solo-sista-minuten till något slags sporthotell.

Tanken är att jag ska läsa, sola och jobba minimalt under den kommande veckan. Och så träna. Massor.

Jag tjuvstartade lite före middagen i kväll med en kortare löprunda. Mest för att känna på området. Och det kommer bli tufft. Det rör sig om karga, backiga grusvägar.

Målet med veckan är att knäcka berget i hyggligt tempo. Under dagens försök kom jag tre femtedelar innan jag insåg att det var bättre att snigellöpa sig hem igen.

Om Lisa Nordén kunnat varit på mitt hotell för att träna – vilket hon tydligen har varit – så borde det duga åt mig med. Men jag misstänker att hennes första pass blev aningen längre än mina 4,3 kilometer.

I morgon börjar allvaret!

Facit: Vecka #32 & #33

VECKA 32
Måndag: Grit Plyo.
Tisdag: Uppbyggnadspasset + backintervall – totalt 10,32 km.
Onsdag: Mage/bröst/ländrygg.
Torsdag: JOBB.
Fredag: JOBB.
Lördag: JOBB.
Söndag: VILA.

VECKA 33
Måndag: Grit Plyo.
Tisdag: Uppbyggnadspasset.
Onsdag: Mage/bröst/ländrygg.
Torsdag: Uppbyggnadspasset + tempotest 6,54 km.
Fredag: VILA.
Lördag: Core + cykeltest.
Söndag: Långpanna 22,42 km.

Kvar till årsmålet: -256,73 km.