Tag Archive | personligt rekord

Race Report: Stockholm Marathon

Alltså. Jag förstår inte riktigt varför jag alltid undervärderar min form och kapacitet. Kanske är det för att slippa spänna bågen för högt. Kanske har jag helt enkelt inte bättre koll. Oavsett vad överträffade jag – på nytt – mina förväntningar i går.

Bortsett från vädret blev Stockholm Marathon helt perfekt för min del. Kroppen kändes stark hela vägen och då jag nyss kollade på de första bilderna från MarathonFoto blev jag förvånad över hur lätt och rak jag såg ut även in över upploppet. Men så var det under hela loppet – så fort jag hjärnan fick en liten dipp, hittade kroppen nya krafter. Det blev liksom aldrig så där supertungt.

Efter förra årets lopp, då jag tog tvärslut under den sista milen, tänkte jag ta det lugnt och metodiskt i år. Ingen stress i starten. Inga tider i öronen. Istället skulle jag lita på att kroppen var korrekt kalibrerad. Och det var den. Det var först under den andra vändan över Västerbron – det vill säga under kilometer #34 – som jag gick över min måltid på 4:45 minuter/kilometer. Men det reparerade jag omgående (omedvetet) i motvinden och spöregnet på Norr Mälarstrand genom att följa upp min 4:53-kilometer med en på 4:30.

Redan efter ett par hundra meter noterade jag en äldre kvinna som sprang för IK Akele. Hon hade ett underligt löpsteg och allt såg ganska jobbigt ut. Men hon lyckades ändå hålla ett stabilt och bra tempo. Hon blev min farthållare under de första 24 kilometrarna. Ibland låg jag något steg före henne, men för det mesta låg jag ett par steg efter. Jag vet inte riktigt vad som hände med henne, men jag tror att hon kroknade. Och det gjorde även en tjej som jag hade hållit uppsikt över och som hela tiden legat ungefär 50 meter framför mig.

Utan dessa två referenspunkter tog jag rygg på tre stycken killar, som verkade känna alla längs vägen. Tillsammans med dom sprang jag förbi 26k-passeringen vid Waldermarsudde. Det var där jag började krokna förra året. I år var det inte läge att krokna så tidigt. För de tre killarna kände så många att det var applåder, morsningar och high five hela vägen. Med en sån inramning kan man ju inte vika ner sig. När vi passerade Dramaten var det min tur att få inramning, då plötsligt Sebastian stack fram huvudet från publikraden och gav lite extra pepp.

Då vi kom ut på Södra Mälarstrand hade jag fortfarande sällskap med de tre killarna. Och när vi började närma oss mitt stora hjärnspöket – stället där jag var tvungen att stanna för första gången förra året (jag försökte då intala mig själv att jag bara skulle kissa lite) – gjorde jag allt för att tänka på annat. Så jag började sjunga med i min spellista. Vet inte vad mitt sällskap tyckte. Men om dom hade öronen med sig fick dom höra mig nynna mig igenom både POWER och Runaway med Kanye West. I krig, kärlek och löpning är alla knep tillåtna.

Då vi tagit oss upp för stigningen på Västerbron blev jag till sist tvungen att släppa iväg mitt löparsällskap, som då hade reducerats till två killar (vad som hände med den tredje är jag osäker på – möjligt att han väggade vid 33k). När dom drog ifrån meter för meter började de negativa tankarna dyka upp. Men som tur var dök en man jag lade märke till under det första varvet upp. Han hade en väldigt säregen löpstil och jag blev mycket förvånad då han drog iväg tidigt under det första varvet. Nu började jag fokusera fullt ut på att komma ikapp honom. Den lilla pushen räckte för att hitta nya krafter.

Det var först vid 35k-passeringen som jag på allvar noterade vad som stod på klockan längs banan. Efter lite huvud och fingerräknande insåg jag att 3:20h faktiskt var inom räckhåll. Men med tanke på att jag inte hade en susning om vilken fart jag hade vågade jag inte ta ut något. Taktiken blev att försöka hålla jämn fart med min omgivning, inte ta ut mig onödigt mycket och vad som än hände inte ge vika för impulsen att stanna och gå ett par steg.

Taktiken funkade råbra. Vid 40k såg jag på klockan över banan att 3:20-drömmen i allra högsta grad levde. Och det plus den fantastiska publiken, som stod där i regnet och hejade på alla, gav mig raketbränsle. Den 41:a kilometern blev den näst snabbaste med 4:20 minuter. Och det gjorde jag medan ögonen började tåras.

Tröttheten, inramningen och insikten om att jag var på väg att faktiskt knäcka ett maraton gjorde att jag började småböla. Och inte blev det bättre då jag kom in på Stockholms Stadion.

I min bok är Stockholms Stadions innerplan den absolut heligaste platsen i hela landet. Att få kliva in där, där alla stora Djurgårdare har spelat, är helt, helt magiskt. Då jag i går gjorde det var det med känslan av att ha överträffat allt. Allting gick liksom så lätt. Jag hittade hela tiden nya krafter. Och bortsett från att jag blev ordentligt trött i stjärten kändes kroppen superpigg hela vägen.

Hur fasen kunde jag för bara någon vecka sen tveka över huruvida jag ens skulle våga starta? Nu är det dags att sluta vara defensiv. Från och med nu ska jag lita på att jag kan klara av det jag försöker med. Och framför allt – från och med nu ska jag börja kalla mig löpare och inte motionär.

3:16:32 blev tiden. Det var en putsning med nästan 14 minuter jämfört med fjolårets premiär. Skulle jag kunna utvecklas i samma takt ett år till så…

Man skulle kunna tro att jag gjorde en triumferande segergest över loppet som sådant. Men den handlade om att jag till slut spurtade ner killen i kepsen. Kul att HappyHag lyckades föreviga.

screen-capture-1

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Nya skor, nytt rekord

Saucony Kinvara

I går unnade jag mig två par nya skor. Tänkte att om jag bara håller mig borta från snuset i två månader så har jag ju fått dojorna ”gratis”.

Efter dagens CxWorxpass plockade jag ut det ena paret – Saucony Kinvara 5 – på ett litet farttest. Nästa veckan ska jag nämligen ner till Målilla för att springa Vårstafetten och jag har ingen uppfattning alls om i vilken form jag är eller vilken fart jag kan hålla.

Även om jag har kört med ett par opronerade Saucony Mirage med litet dropp på bandet på Må Bättre känner jag mig inte helt säker på att mina lättstötta knän kommer lyckas komma överens med mina nya Kinvara. Det är ju trots allt en viss skillnad på löpband och asfalt/torra grusvägar. Men jag bad dom på Intersport om en glad sko med mycket känsla. Och när dom plockade fram de där vita skönheterna smälte jag som en mjukglass på savannen.

En liten stund tänkte jag lunkjogga ut till min vanliga 5k-runda och köra farttestet där. Men då skulle totalen landat på lite drygt en mil och det kändes som att utmana ödet lite. I stället värmde jag upp och satte fart bland flanörerna i Boulognerskogen.

Det blev 2×1000 meter med joggvila emellan. Den första tusingen gick på klart godkända 3:36. Och den andra slutade på 3:27 minuter, vilket var nytt rekord.

Med tanke på att jag valde en rätt knixig väg med smala, skarpa kurvor på slutet samt även kostade på mig ett ansträngt Tackar så mycket till ett par som lämnade mig företräde över en liten träbro kändes 3:27 riktigt, riktigt fint. Fjolårets målsättning att kommer ner i 3:20 på en kilometer verkar plötsligt mer realistiskt än vad det var under 2014.

So far är jag mycket, mycket nöjd med mina Kinvara. Dom får helt klart följa med till Småland nästa helg.

Joråså att:
IMG_3214

Att korsa bristningsgränsen (och slå personligt rekord)

Medalj

Stockholm Halvmarathons 20k-passering. Klockan över mitt huvud visar 1:26:nånting. Med tanke på att jag var sen över startlinjen har jag över en minut till godo på den tiden. 1:30 är inom räckhåll! Jag letar så djupt jag bara kan inom mig efter raketbränsle och trycker på lite extra. Strax innan slottet spyr jag. Men jag vägrar sakta ner. Sen spyr jag igen. Och igen.

Under den sista kilometern på dagens halvmara spydde jag fyra gånger. Och direkt efter målgång spydde jag två gånger till. Det var som att kroppen ville vända ut och in på sig själv. Då en medlidsam funktionär räckte över en spypåse tog allting slut. Inga per spyor. Men det var på stappliga ben jag tog mig till slutet av målfållan.

Nu vet jag var min gräns går. För första gången någonsin har jag nått min egen bristningsgräns. Jag till och med korsade den och såg hur det såg ut på andra sidan. Det var ingen vacker syn och jag vill be alla dom som stod längs upploppet för att heja på sina nära och kära om ursäkt för att de fick följa min kamp mot mig själv på lite väl nära håll.

MEN – och det är inget litet men, så jag skriver det med versaler –  jag gjorde det. Mellan spyorna höll jag tempot uppe. Jag passerade mållinjen på 1:29:05. Jag spöade helt enkelt skiten ur mitt eget högt satta mål. Och av bara farten putsade jag mitt personliga rekord med 4:30 minuter. För att inte snacka om att jag kapade drygt 14 minuter från min fjolårstid, då jag gjorde mitt livs första halvmara. Sånt kan vara värt ett par spyor.

Lika synd som jag tyckte om folket som fick se mig kasta upp längs upploppet tycker jag om dom som sitter i samma kupé som mig just nu. Dom som tvingas dela luft med en sargad 36-åring som doftar lika delar spya och intorkat svett. Men det får dom ta.

Race day: Personligt rekord

Gävle Skogsmarathon

Jag hade halvt-om-halvt förträngt att jag skulle vara med på premiären av Gävle Skogsmarathon den här veckan. Även om jag bara skulle vara med på halva distansen kände jag mig för otränad, för långsam, för dålig. För att sänka förväntningarna inför starten i går intalade jag mig att det inte rörde sig om en tävling. I stället började jag se Gävle Skogsmarathon som ett kvalitativt långpass med en rolig inramning – ett steg på vägen inför slutmålet Stockholm Halvmarathon.

Men då starten väl gick vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag menar, hur ska man kunna hålla igen och ”träna” när släkten kollar på starten, det finns taggade motståndare och det sitter ett tidtagarchip runt vaden?

Min vana trogen var jag inte med i startrusningen. I stället tog jag en lagom position och lade mig i rygg på en orienteringstjej med bra klipp i steget. Men redan efter lite drygt en kilometer började jag känna mig rastlös. Jag ville ikapp klungan 100 meter fram. Och när jag väl hade kommit ikapp den klungan fanns det ytterligare en klunga 30 sekunder längre fram.

Jag är lite osäker på när jag kom ikapp honom. Men jag tror det var kring 11 kilometer som jag gick om en lång herre i 45-årsåldern. Jag trodde att han skulle släppa direkt, men det gjorde han inte. I stället låg han konstant ett par meter bakom medan jag satte fart på skogsstigarna i hopp om att kapa ytterligare placeringar. Och så fort vi kom ut på de breda grusvägarna gick han upp jämsides.

Efter ett tag började vi snacka. Långeman siktade på 1:40. Perfekt! Under 100 minuter på halvmaran var ju ett av de mål jag satte upp för 2014. Och på honom verkade det som att vi hade en ärlig chans att nå dit. Själv vågade jag inte kolla på några splittider – går det för snabbt säger hjärnan åt mig att jag är trött och går det långsamt blir jag stressad.

Gävle Skogsmarathon gick på en halvmarathonbana, där hälften var stenig stig och hälften var grusväg/motionsspår. Jag trodde stigpartierna skulle kännas trixiga eftersom jag inte är någon van traillöpare. Men det var tvärt om. Det kändes som att jag flög fram i skogen och det var på de smalaste stigarna jag plockade som flest placeringar under den andra halvan av loppet.

Vid en kurva kring 17 kilometer ropade ett par åskådare att jag låg sexa. Men jag kände mig trött. Och den långa herren ville inte ge upp. De negativa tankarna dök upp. Jag borde nog släppa upp honom. Ta rygg så länge jag orkade och sen slåss för att hålla en sjunde plats. Och då vi vid 18 kilometer kom ut på ett brett motionsspår gick han mycket riktigt om. Men då hade vi fått kontakt med en orienterare, som såg rätt sliten ut.

Vi tog in sekund för sekund. Långe man drog. Och jag försökte ligga som ett plåster i ryggen på honom. Vid 19 kilometer var vi ikapp orienteraren. Och han lyckades inte haka på oss då vi strax därefter kom till banans tyngsta backe. Kort därefter kom den ordentliga motivationen – efter en snäv kurva skymtade jag Andy långt där framme.

Andy är en löpare som jag respekterar väldigt mycket. Egentligen ligger han på en helt annan nivå än mig. Men han har varit sjuk och skadad och Skogsmarathon skulle bli hans enda lopp i år. Och nu var han där – lite drygt 100 meter före oss och med en hållning som indikerade att han var ordentligt trött.

Andys rygg gav mig nya krafter. Jag gick förbi Långeman och började dra oss närmare och närmare. Farten ökade och med cirka 700 meter kvar gick jag om Andy. Men jag vågade inte slappna av, utan försökte hålla tempot. Och när jag några hundra meter senare kollade bakåt såg jag till mig förvåning att även Långeman hade släppt.

Jag låg fyra. Ingen hotade mig. Och jag behövde bara stå ut i 500 meter till. Plötsligt kändes allting väldigt, väldigt lätt.

Det där ”kvalitativa träningspasset” blev en succé. Visst – det var bara min andra halvmara ever. Men att jag skulle putsa min tid med över 10 minuter på en bana som var långt mycket mer krävande än den i Stockholm kändes helt surrealistiskt.

Både jag och Långeman tog oss under 100 minuter med bred marginal. Och efter målgång var jag tvungen att tacka honom för hjälpen. Utan honom hade jag mentalt inte klarat av att slutföra loppet på det här sättet. För min del stannade klockan på 1:33:35. Inte en enda kilometer gick på över 5 minuter – inte ens den allra tyngsta skogskilometern! Och från 18 kilometer och in i mål gick det riktigt snabbt med en sämstanotering på 4:06 och en avslutning på – för mig – smått sensationella 3:54.

Den där hybrisosande önskedrömmen om att göra Stockholm Halvmarathon på 1:30:00 känns plötsligt inte helt omöjlig. Får jag in lite mer speed i kroppen under de kommande veckorna kan en höstkantad lördagseftermiddag i Stockholm mycket väl bli min främsta triumf någonsin.

Fem kilo till!

En helt episk tisdagsmorgon: I dag lassade jag på ytterligare fem kilo i den stående rodden, så nu när jag sitter här och käkar second breakfast på stammishaket Princess känner jag mig som He-Man. Typ.

Då jag började med Tränar-Johannas grundpass utgick vi från 30 kilo i stående rodd. Kanske inte skitmycket. Men klart tillräckligt för en tanig motionär, som kör alldeles för lite överkropp på gymmet. Och klart tillräckligt då det är 3×12 repetitioner som står på menyn.

I dag var det någon tjej som uppvärmningsbollade med min träningsvikt – 35 kilo – medan jag låg på rygg och brottades med en pilatesboll. Taggad av hur oberörd hon verkade blev jag tvungen att utmana mig själv lite då hon hade kilat vidare. Och jodå – 40 kilo funkade, även om repetition #35 och #36 kändes ordentligt tunga.

Ett gritpass. Ett kilo vildhallon. Och ett nytt personligt rekord. Den här veckan har fått en minst sagt lysande start.