Tag Archive | träning

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.

Annonser

På träningsläger med teamet

Förra helgen var jag uppe i Frösö Park – Östersund – på träningsläger med Anna & Emil Sportklubb. För en åkare som nyss lärt sig tycka att det är kul att balansera på längdskidor var det ett perfekt upplägg: Två dagar med två teknikpass per dag + ett seedningslopp.

Planen är att jag om lite drygt en månad ska knäcka Vasaloppet för första gången.

Sen jag anmälde mig till Vasan har jag fått höra en rad olika varianter på ”Men det kan väl inte vara så svårt – du har ju konditionen” från en rad olika människor. Men samtidigt är det inte så satans enkelt.

Att skida i 8-9 timmar är en utmaning för alla. Oavsett kondition. Och som nybörjare har jag länge fått kämpa för varje meter. Det är inte skidåkning. Det är sluggeråkning. Kraft över finess. Vilja över kunnande.

Men som tur var bor jag i Gävle. Och det är nära Sandviken. Och Sandviken är nära Högbo. Och där finns det helt fantastiska skidspår. Till min tur hör även att jag är vän med Jocke. Och han gillar att skida i Högbo. Så sen i höstas har vi med jämna mellanrum varit ute i Högbo och nött. Längs vägen har jag utvecklats brutalt mycket. Men fortfarande rusar pulsen iväg läskigt snabbt då jag ska skida.

Jaja – träningsläger var det.

Då jag anmälde mig var jag rånybörjare, så jag hamnade i nybörjargruppen. Kanske lite väl defensivt visade det sig. Och då de andra som var på min nivå snabbt hoppade upp i lägrets mellangrupp var det snart bara jag och de riktiga nybörjarna – dom som knappt stått på ett par skidor tidigare – som var kvar i gruppen. Det visade sig vara ett genidrag!

Under det sista passet i lördags var vi bara tre pers i min grupp. Tre pers + vår instruktör Kajsa. Det var som att ha en skid-PT. På 1,5 timmar utvecklades jag mer än på flera veckors nötande i Högbo. Kajsas småjusteringar gjorde att jag plötsligt fick betydligt mer punch och fart i stakningen. Helt obetalbart.

Innan vi åkte hem från Frösö Park fick alla som ville vara med i nypremiären av Östersund Ski Marathon. 42 km-klassen var dessutom ett seedningslopp inför Vasaloppet. Så det var aldrig något snack om saken, även fast jag aldrig tidigare hade åkt längre än 20 km.

Det gick helt okej. 3:18 h och en snittfart på omkring 4:40 min/km. Inte alls supersnabbt. Men i paritet med vad jag hoppas kunna hålla under merparten av Vasaloppet. Och av bara farten lyckades jag seeda mig fram två startled inför Vasan.

Nu har jag gått från att få starta längst, längst bak till att stå med 9-timmars åkarna. Men jag har en chans till – 19 februari går Bessemerloppet i fantastiska Högbo. En bra tid där och jag kommer ännu närmare att slippa krypa ut från starten i Sälen.

Bilden ljuger:

img_4940

Jag var visst på plats, även om jag råkade sova stående under vår photoshoot:

img_4940-2

Återkomst som 22-åring

I fredags fick jag stifta bekantskap med mitt 22-åriga jag. Det jag som gick på spelningar, utdragna efterfester och vaknade upp och mådde lite dagen efter. Kommer inte ens ihåg när jag senast satt på en efterfest till 04:30. Men i fredags hände det.

Allting började väldigt försiktigt. En afterwork med Pellepelle och Franke. Varsin burgare. Två goda öl. Och sen tidig hemfärd, ett bad och lite läsning. Men när jag väl torkat till insåg jag att det är dags att skaka av mig den gubbkoma som jag hamnat i. Att småbarnsfarsorna inte kan ränna på stan är en sak. Men att även jag blivit eremit är egentligen inte helt okej.

Så jag pallrade mig iväg. Ett par vänner som jag inte sett på väldigt länge skulle spela. Det blev ett par öl i baren. Sen sprang jag på en gammal klasskompis. Plötsligt hade jag hakat på dom både vidare till ett annat hak och till den obligatoriska efterfesten med fuldrinkar.

När jag väl cyklade hemåt strax innan klockan fem insåg jag att det nog var en dålig idé att ställa klockan för att hinna upp till lördagens core, som började 09:30. I stället gav jag mig helt träningsledigt hela helgen.

Slappt. Men ganska skönt.

Trots en slö start på veckan – och en ännu slöare avslutning – har jag hunnit med tre gympass och lika många kortrundor på löpbandet. Hela kroppen har fått sitt. Och för en gångs skull aktiverades även nöjestarmen ordentligt.

Facit: En välanvänd vecka. Om än inte någon svettig träningskantad vecka.

Inspiratör eller Vem kan slå en pensionär?

Det finns en äldre herre som brukar vara lika gymmorgonpigg som jag. Och han bangar inte för att nämna att han är pensionär. Jag kallar honom Rycket, för han rycker så satans hårt i maskinerna.

Troligtvis kommer jag aldrig bli lika stark och vältränad som Rycket – oavsett vilken övning det handlar om och oavsett hur mycket vikter jag lassar på kör Rycket med 150% av min belastning. Men om jag skulle vara hälften så pigg och fit som honom när jag börjar närma mig hans nuvarande ålder skulle jag bli grymt nöjd.

I dag började jag och Rycket snacka löpning. Han hade sprungit Stockholms Maraton 1986-1987 och 1988 hade han varit över i New York för att springa maran. 25 år senare funtade han nu på att göra comeback på Stockholms maratonbana nästa år.

Så fort jag hörde det fick jag en inre syn: Rycket startar i gruppen efter mig och redan efter fem kilometer trippar han förbi mig på fjäderlätta steg. I farten vänder han sig om och frågar – i all välmening – hur det går.

Mitt nya mål inför nästa år är att inte bara ta mig runt, jag ska även ge Rycket en ordentlig match.

Troligtvis kan jag inte slå en pensionär, men med lite tur kan jag i alla fall hålla jämna steg med honom. Det är när jag möter inspiratörer som Rycket som jag inser att det nog inte är så farligt att åldras trots allt.

Comebacken

I dag kom den äntligen – min comeback på gymmet. Det var inte skönt eller ens trevligt. Och jag fick verkligen kämpa för att sluta snooza och i stället pallra mig ut i det regniga mörkret. Men efteråt kändes det så klart sjukt skönt.

Sen sist hade dom möblerat om lite. Maggrejerna hade flyttat ner på undervåningen, som hade blivit lite kompaktare. Men det kvittar.

I dag blev det ett ganska lugnt rygg/axel-pass med fokus på lite tyngre vikter och färre repetitioner. Allting avslutades med en ordentlig genomgång av ländryggen + en övning för sidorna, som jag inte kört igen.

Men en gång är ingen gång. Till och med städerskan undrade var jag hade tagit vägen under den senaste veckan. Nu gäller det att få igång vanan igen.

Fredagsbak

hjälp det brinner i ugnen

Förra fredagen bakade jag powerbars. I går blev det en stor panna müssli. Eller bakade? Det kanske snarare heter att jag rostade müssli. Sak samma – nu har jag på nytt en överfull burk frukost, som troligtvis kommer räcka de närmaste veckorna.

Efter müsslibaket cyklade jag iväg till gymmet. Om gymmet var överfullt i torsdags kväll var det desto färre där i går – som mest var vi nog fyra pers. Det var riktigt behagligt och slappt. Jag körde lite bröst och triceps. Sen fick jag sällskap av Gösta.

Gösta var en ny bekantskap. En pratglad och trevlig dalmas, som tyckte att jag skulle börja träna mer som hans gamla träningspolare – en +40-årig irakisk veteran från första Gulfkriget. När han beskrev de övningar som de brukat köra tidigare kände jag att jag nog inte riktigt är på den nivån. Om jag tycker maghjulet är för tufft för att köra, så ska jag nog inte ens testa att köra det med fritt fall från stående position.

Den här veckan kommer bli ganska lågintensiv vad gäller träningen, men det är nog bra att det blir lite lugnare mellan varven också.

Måndag morgon

Gym

I morse sov jag över. 30 minuter efter det att klockan ringde vaknade jag till sist till liv igen. Den befarade träningsvärken från gårdagens löpning hade inte dykt upp under natten, men jag vågar inte ta ut något i förskott – min värk brukar komma smygande rätt långsamt.

I och med att jag blev så sen till gymmet valde jag bort allt som hade med magen att göra. I stället blev det fullt fokus på axlar och rygg. Jag testade att enbart köra hantelövningar för axlarna. Och då körde jag med rätt lätta vikter. Det blev helt knäckande jobbigt.

I och med att jag valde bort magen fick jag – trots försovningen – några minuter över. Så jag hann med både att stretcha och köra lite hopprep, för att vaderna inte ska klägga ihop totalt efter gårdagen. Jag måste verkligen bli bättre på att stretcha. Det är så satans lätt att hoppa över det när man känner sig lite stressad över att ha ett pendlartåg att hinna på.