Tag Archive | målsättning

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

2016 börjar nu

I går – sex dagar efter besvikelsen i New York (det får nog bli en race report from New York Marathon framöver) – kickade jag igång satsningen inför 2016. Nu jävlar ska det bli ordning på såväl målsättningar som träningsupplägg.

Jag mötte Anders Szalkai som hastigast i New York. Och efter några dagars grubblande tog jag mod till mig i fredags och mailade honom. Enligt honom är det fullt rimligt att någon som gjort under 39 minuter på milen även går under tre timmar på maran. Och det avgjorde allt – jag ska göra allt jag kan för att få krossa motionärernas drömgräns nästa år.

Gårdagens pass bestod av två långa trösklar – 2×12 minuter. Den första gick rätt bra. Tempot. Hållningen. Flåset. Allt fanns där. Under den enda kände jag hur jag började krokna alldeles för snabbt. Och när jag kollade ner på klockan stod det att jag hade 3:45 minuter kvar till målgång. På en gång funtade jag på att vika ner mig. Men jag bet i en liten stund till. Och när jag kollade klockan på nytt strax därefter insåg jag att jag hade läst av farten och inte nedräkningen – jag hade bara lite drygt en minut kvar innan hägrande ståvila.

I dag var det dags för ytterligare ett intervallpass. Knappast optimalt med tre kvalitetspass på lika många dagar (i morgon blir det intervaller med Runacademy). Men jag ville så gärna gå i mål i Runacademys fyra veckor långa höstutmaning. Och för att göra det måste jag beta av löpskolning + backintervaller.

Normalt sett när jag kör backe kör jag i alltför branta backar. Det tar bra och pulsen rusar. Men det känns mer som styrke- än fart-å-teknik-träning. Men i dag hittade jag min nya hemmabacke:

aillis201511082119777

Visst. Det kändes lite fånigt att jogga ner långsamt medan bilar swishade förbi. Och några kids skrattade medan jag körde löpskolning. Men det kan jag lätt bjussa på.

Som en del av 3:00-satsningen ska jag försöka ta tag i mina matvanor. Som det är nu äter jag tre mål mat om dagen: Frukost kring klockan 06:00, lunch strax innan tolv och middag vid 20:00-21:00. Får jag energidippar däremellan löser jag dom med socker.

För att få lite bättre balans och bli kvitt godiset ska jag börja planera in mellanmål. Så nu är kylen fylld med både flapjacks och dadelbollar. Tror nog att bakning skulle kunna bli en liten microhobby.
IMG_3766

Let’s Make That Happen!

Dan före maran. Den sista måltiden. Finjusteringen. Outfiten är testad. Väskan är packad. Morgonsmoothien är mixad. Allt är klart. Till och med spellistan – Maratonmannen Del II.

Det musikaliska upplägget för i morgon:

  • Uppvärmning till Lorentz
  • Mapei, Kendrick Lamar och Kitok fram till 27k
  • Hiphop, luftig pop och positivt driv fram till 38k
  • Driven rock och fart fram till Stockholms Stadion
  • Madi Banja & Lorentz – Du och jag under upploppet

Det finns bara ett krux med det upplägget. För att jag ska få gå i mål till Madis grymma Lets make that happen-anthem ska jag knäcka Stockholm bloody Marathon på 3:20h. Och det kommer bli svårt. Mycket svårt.

Inför starten har betygskommitén satt upp följande kriterier:
Överleva med ett leende på läpparna = G
Gå under 3:30h = VG
Gå under fucking 3:20h = MVG!

I morgon får vi se om det verkligen är rimligt att kapa 10 minuter på en mara utan att ha tränat lungorna ur mig. Och skulle det visa sig omöjligt är inte det hela världen. Just nu är jag bara så peppad på att få sticka iväg. Slipper vi regn fram till start i alla fall så kommer morgondagen att bli en helt suverän dag.

Målsättningar 2015

Jag har inte velat erkänna det fullt ut för mig själv. Men jag har ett startnummer till Ultravasan, så det är väl lika bra övertyga skallen om det som hjärtat och lungorna redan är inställda på: Fjolårets maratonsatsning har ersatts av en ultrasatsning 2015.

Det känns rätt osäkert huruvida jag kommer nå hela vägen och lyckas dubbla min längsta löptur ever. Å andra sidan stapplade jag mig ju i mål på Stockholms Stadion förra året. Och det var ju en dubbling jämfört med året innan. Så helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Målsättningar för 2015:
* Under 3:20 på 1 km.
* Under 19 minuter på 5 km
* Under 39,5 minuter på 10 km
* Under 1:29 på halvmara
* Under 3:30 på helmara
* Lära mig pistolsquats
* Genomföra Vildsvinet
* Genomföra Stockholm Maraton
* Genomföra ett ultralopp

Lyckas jag med det och fortfarande tycker det är roligt att springa framåt hösten ska jag med glädje börja titulera mig som löpare.

Spänna bågen och blicka framåt

Shit vilken tur att jag för närvarande är bättre på att träna än att träningsblogga.

Inför januari satte jag upp tre mål:

10k innan 10 januari
15k innan 31 januari
20k innan 28 februari

So far har allt gått enligt plan – i helgen knäckte jag 15,8k. Och det kändes skitbra trots 2k skogspulsande. Därför spänner jag bågen lite och uppdaterar målbilden:

10k innan 10 januari – CHECK!
15k innan 31 januari – CHECK!
20k innan 28 februari
120 min innan 28 februari
10k på 45 min innan 28 februari

Se så Håkan – full fart framåt nu!

Oförenliga mål – En studie i fåfänga

I går vägde jag mig för första gången på länge. Nog för att jag hade det på känn, men jag blev ändå lite förvånad när jag såg hur lite jag väger. 58,8 kilo. Sätter man det på en 178 centimeter lång kropp får man ett BMI 18,6. Och då är man tydligen underviktig.

Då jag började träna för ganska exakt två år sen var det fåfängan som var motivationen. Jag ville vara i bättre form när jag fyllde 35 år än vad jag var när jag fyllde 25 år. Och med bättre form menade jag att jag ville vara större och starkare. Jag ville ha muskler. Former. Bröst. Styrka som syns.

Förra året var målet att nå 66 kilo. Det gjorde jag inte. Trots proteinpulver med läskiga namn som Super Gainer kom jag aldrig högre än 65,1 kilo. Då hade jag lagt på mig nästan 15 kilo på lika många månader. 15 kilo, varav merparten var muskler. Sånt syns. Även på en person som var tunnast i världen då han började träna.

Under den perioden räknade jag kalorier och proppade i mig allt jag kunde. Och jag njöt av resultatet. Jag älskade att se mig i spegeln. Se hur den där späda kroppen plötsligt fick muskler. Hur ådrorna på armarna började synas. Och plötsligt skämdes jag inte längre. Jag hade inte längre några problem att visa mig i omklädningsrummet eller på stranden. I en ålder då många män börjar få gubbkropp kände jag mig i kanonform.

Men längs vägen dök ett annat mål upp – jag ville bli bättre på löpning. Viktökning, muskler och långdistanslöpning. Det är en kombo som inte riktigt går ihop. Och då min förra tränare Louise började ifrågasätta mitt träningsupplägg och undrade på vilket sätt mitt 3×3 reps bänkpressande skulle hjälpa mina kilometertider kom jag till ett vägskäl. Jag valde löpningen.

Sedan dess har jag slopat alla coola muskelgrupper. Jag har skitit i biceps och triceps. Några enstaka armhävningar är det enda mina bröst får känna på. I stället har jag jobbat ben, bål, stjärt, stabilitet, uthållighet. Det har varit fokus på löpmusklerna. Och i takt med att jag sprungit oftare och längre har även vikten rasat.

Jag ska vara ärlig: Jag gillar fortfarande att se mig i spegeln. Den självkänsla som det ger mig att se att jag har en tajt och vältränad kropp lyfter mig ordentligt. Det kanske är fåfänga. Eller så är det alla år av dålig självkänsla och skam över att vara smal som en pinne som gör att jag behöver bekräftelse från min nuvarande spegelbild. Det enda jag vet är att alla timmar som jag lagt på träning har varit ett billigt pris för den där antydan till magrutor som jag ser då jag kollar på mig själv.

Visst. Jag är kanske underviktig igen. I alla fall enligt tabellen. Men den här gången skäms jag inte för det. Den här undervikten är självvald. Den är ett resultat av att jag valde löpningen. Den dag då jag inte längre tycker att uthållighetssport är roligt kommer jag troligtvis göra ett nytt försök att bygga lite volym. Jag kommer aldrig kunna bli stor. Men nu vet jag att jag i alla fall kan få konturer.

En gång sa min förre träningsbuddy Slöve att det var självhatet som drev oss. Kanske är det inte fullt så melodramatiskt. Kanske är det så enkelt att det är fåfängan som driver oss.

Dagen efter

Spinning för chipsätande

På gymmet har vi två sittcyklar. Dom är bra, men känns lite löjliga – typ som spinningcyklar för chipsätande. Men i dag blev en av dom min bästa vän. Med ordentlig träningsvärk i låren kändes det skönt att kunna sitta bekvämt och trampa ur benen lite. Tydligen överlevde tävlingsinstinkten gårdagens löpning, för så fort tjejen bredvid mig ökade tempot kände jag mig tvungen att trycka på lite extra jag med.

Efter 20 minuters trampande kändes kroppen helt lagom varm för överdrivet mycket skumrullande och en lång stretching. Träningsvärken kommer nog sitt kvar någon dag till. Men nu känns benen i alla fall inte längre som gjutna i betong.

I går fick jag, via bloggen, rådet från både Jeanette och Henrik att börja blicka framåt för att hitta ett mål att träna vidare mot. Och även fast jag nog kommer ta det rätt lugnt ett par dagar, så har dom helt rätt. Jag kan nog inte sluta nu. Inte än.

Jag känner att jag har en riktigt bra halvmaratontid i mig. Fjolårets tid från Stockholm på 1:43:23 slog jag med nästan två minuter i går – trots stockning i starten och försök att hålla en vettigt lugn fart. Och på soloträning gjorde jag 1:35:42 för mindre än två veckor sen.

Med en del träning, lite flyt och bra förutsättningar (läs: fint Stockholmsväder och en bra startfålla) skulle jag kanske kunna komma ner mot 1:30. Och det skulle vara riktigt, riktigt bra för att vara jag. Dessutom skulle det vara en ordentlig kross av årets mål – att gå under 1:40 på halvmaran.

Så får det nog bli: Efter maratonsatsningen blir det en halvmaratonsatsning.