Arkiv | Löpning RSS for this section

Älskade hatade tusingar

Precis som förra året innebar slutet av juni/början av juli en ordentlig jobbpeak. Och som ett resultat av det har träningen blivit lidande. Precis när det kändes som att både flås och tempo började infinna sig blev det ett ofrivilligt avbräck i tränandet. Därför kändes det både välbehövligt och lite nervöst då P4-Staffan hörde av sig och undrade om jag var sugen på att köra lite tusingar.

Av alla intervallformer är tusingar det jag tycker sämst om. Antingen spänner jag bågen för hårt och får vika ner mig redan efter 2,5 intervaller. Eller så fegar jag och lägger mig i ett alldeles för bekvämt tempo och bara trivsellunkar igenom passet. Det finns liksom inget mellanting för mig. Därför var det perfekt att få haka på Staffan.

Målet var sex stycken tusingar i 3:50-tempo. När Staffan, som bara sprang på känsla, inledde i 3:30-fart tänkte jag först bromsa honom. Men som tur var valde jag mig att lägga mig i rygg istället. Ett omedvetet genidrag. På grund av en kombination av Staffans pigga ben och halvkassa känsla för 3:50-tempo utvecklades passet till mitt bästa intervallpass so far. Och tillsammans trissade vi varandra att baka in ytterligare två tusingar.

Resultatet? 8×1000 meter med ett snitt på 3:38,5 och en avslutande tusing i lätt nedförslut på 3:28.

Damn! Så snabb är jag verkligen inte. Inte egentligen. Och som den vandrande målförskjutning jag är fick det här passet mig att skifta fokus. Istället för att drömma om sub-38 och nytt pers på Hässelbyloppet känns milen på under 37 minuter inte helt totalomöjligt.

Jaja. Ingen idé att leva på drömmar. Nu är det dags att få fart på träningen på allvar. Det är trots allt bara lite drygt en månad kvar tills jag ska bada, cykla och jogga mig igenom Kalmar.

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

Är formen (läs: farten) på väg

För ett år sen hade jag tränat stenhårt hela vintern för att ha bra speed inför kommande marathon i Köpenhamn. Jag var i mitt livs löpform och allt gick så sjukt lätt. Därför har det känts lite trist att jag har varit så slö och långsam då vi kört intervaller med Runacademy nu under våren. Jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med fart i benen.

Men igår körde vi ett riktigt roligt pass:

2×120 sekunder
2×90 sekunder
2×75 sekunder
2×60 sekunder
2×45 sekunder
2×30 sekunder
2×15 sekunder

Mellan varje intervall vilade vi lika länge som vi precis hade sprungit. Rätt mycket vila med andra ord. Plus väldigt tacksamt för skallen att hela tiden få kortare och kortare intervaller. Och plötsligt kunde jag matcha de andra i gruppen. Det var som att steget satt där och med det dök även farten upp.

Den här säsongen har jag tänkt försöka jobba med två teknikdetaljer:
1. Få till bättre en framåtlutning.
2. Få en kraftfullare armpendling.

Då jag idag stack ut och körde ett litet distanspass var det främst armpendlingen som jag fokuserade på – minska vinkeln, öka kraften. Det känns som att det gör ordentlig skillnad. Armarna driver liksom kroppen framåt.

Men även om det kändes bra även under kvällens runda och även om jag försökte få armarna att driva på så mycket som möjligt, så gick det kanske inte fullt lika snabbt som min kära löparklocka ville hävda:

Enligt den sprang jag 11,6 km med ett snitt per kilometer på 3:47 minuter. Dessutom med en högsta punkt på -5 meter över havet. Knasdata deluxe. Fast det spelar mindre roll när känslan är bra.

Kanske, kanske, kanske är formen – eller snarare farten – på väg.

Highway to Hell

Så. Jag överlevde. Jag tog mig igenom Marathon Des Sables. Och tankarna bara flyger fram-å-tillbaka. Så till den grad att jag än så länge inte har något vettigt att skriva om alla upplevelser, utom en grej:

Varenda en av de sex etapperna inleddes på samma sätt: Vi trängde ihop oss i startfållan och AC/DC:s Highway to Hell började spelas. Sen var det nedräkning – 10, 9, 8… GO!

Första dagen tyckte jag det kändes lite gimmickartat. Det var att blåsa upp utmaningen lite väl mycket. But no. MDS är verkligen Highway to Hell. Både bokstavligt och emotionellt. Jag har aldrig slitigt så mycket. Mått så pissigt. Varit så nära att vika ner mig. Känt mig så in i själen trött. Och samtidigt – jag har aldrig haft så mycket energi, aldrig tidigare känt en så hjärndöd Nu kör jag tills jag dör-eufori.

När jag nu befinner mig så långt ifrån öknen en kan komma – på ett tåg ner till en mötesdag med köpekaffet tio centimeter bort – och drar på AC/DC är det med en helt ny reaktion:

Sinnena skärps, kroppen gör sig redo, allt – precis allt – trimmas till det yttersta.

En än så länge naivt ovetande Håkan gör sig redo för att löpa tre fjärdedelar ner i helvetet och tillbaka:

IMG_5326

Gramjakt inför MDS

Helt bisarrt – på söndag är det dags för den första etappen av Marathon Des Sables. Och även om det känns som att jag ägnat det senaste halvåret åt att förbereda mig fysiskt, psykiskt och praktiskt så är det fortfarande en del förberedelser kvar.

I helgen ägnade jag mig åt gramjakt. Nu går det väl inte att räkna så, men jag gör det ändå: Under Marathon Des Sables kommer jag att ta cirka 312 500 steg. Det innebär att varje gram som ska bäras den sträckan motsvarar 312 kilo. Och då är det inte särskilt svårt att lägga lite tid på att banta packningen.

Lördagens pysselstuga gick ut på att packa om all mat – 21 portioner frystorkad mat öppnades och packades i sladdriga Ikea-påsar.

Före: Dagsransonen är tre mål frystorkat + 2 Raw Bars
1

Dagsransonen väger 600 gram:
2

Efter: Allting är ompackat i nya påsar.
4

Resultat: Dagsransonen väger plötsligt bara 550 gram!
3

Då jag väl insåg att jag väldigt enkelt kunde spara 350 gram på min packning gick jag vidare – byte av vattenflaskor 40 gram, skippa tre trevliga (men oviktiga) features på väska 210 gram, annat upplägg av solkräm 50 gram, skippa en deluxekräm 20 gram.

Plötsligt hade jag sparat bort 610 gram, vilket med mitt sätt att räkna motsvarar lite drygt 190 ton.

Som nämnt – nu går det nog inte att räkna så på vikt. Men då min packning redan är lite tyngre än vad som rekommenderas kändes det grymt fint att lätta lite på den. Nu är den stora frågan ifall jag ska bränna en del av viktminskningen på lyxartiklar som toapapper och tandborste.

Utomhuscomeback

run1

I helgen var jag nere i Norrköping och festivaljobbade. Och veckans positiva löpbandstest huruvida min skadade fot läkt ihop ordentligt i kombination med att Norrköping är en helt fantastisk löpstad gjorde att jag unnade mig en timmes bondpermis från jobbet igår och tog en liten löprunda.

Om du inte har gjort det och någonsin får chansen att göra det – testa att löpa genom Norrköping. Industriområdet är så suveränt fint. För att inte tala om folkparken samt området runt Himelstalund och området runt ån. Det är helt fantastisk löpning.

Löpmässigt var det inte mycket att hurra för – åtta kilometer i 5:15-tempo. Men det kändes ändå suveränt att kunna springa utan att känna någon smärta i foten (jag var supernoga med att hålla igen steget och inte gå över på överdriven framfotslöpning). Till sist blev jag tvungen att testa – den sista halvkilometern tryckte jag på lite. Och jodå, visst gick det att komma ner i 3:20-fart utan att det kändes alltför ansträngande.

Jag kanske inte har sprungit särskilt mycket i år. Och jag är nog inte redo för tuffare pass. Men formen verkar inte vara alls så dålig som jag trodde.

Fast än bättre än det beskedet var att jag fick chansen att morsa på det här gänget, som tyvärr trodde att jag skulle bjuppa på mat:

run2

Mer gear test & löpcomeback

img_3567

Idag fortsatte jag min gear test inför vårens äventyr i Marocko genom att köra ett litet kombopass på löpband/trappmaskin tillsammans med min nya ryggsäck. Dessutom gjorde jag en liten microcomeback.

För fyra veckor sen smällde det till i översidan på högerfoten då jag körde ett lite tuffare pass på löpbandet. Och puckad som jag är klev jag inte av direkt. Istället fortsatte jag köra på. Resultatet var att jag knappt lyckades gå hem från gymmet. Foten fick en underlig färg och ömmade så fort jag bara funderade på att stödja på den.

Efter en självdiagnostisering med hjälp av Google kände jag mig övertygad om att jag hade drabbats av Mortons neurom. Men sjukgymnasten på hälsovårdsmottagningen var inte lika övertygad. Han ordinerade Voltaren och bad mig ringa en vecka senare ifall det inte blev bättre.

Nog blev det bättre. Men inte tillräckligt snabbt om du frågar mig. Fyra alternativträningsveckor senare har jag bara mindre känningar i foten, så jag tänkte att jag skulle testa att springa lite.

Jag körde 13 lugna minuter, utan överdriven tålöpning, på bandet. Och det kändes inte värre än när jag är ute och går. Sen stoppade jag ner lite vikter i ryggsäcken och körde ett promenadpass på löpbandet. Då det var två minuter kvar kunde jag inte hålla mig – det blev lite lätt löpning med nio kilo på ryggen. Och det funkade helt okej det med.

Sen Må Bättre här i Gävle nyligen renoverade har de skaffat två trappmaskiner. De ser rätt B ut. Och dom som använder dom ser sjukt töntiga ut. Men skenet bedrar – trappmaskinerna är brutala.

Idag avslutade jag med 20 minuter trappmaskin med ryggsäcken på. Som tur var var det rätt folktomt på gymmet. Jag svettades nåt helt fantastiskt mycket. Det droppade. Rann forsade. Helt bisarrt.

Det känns som att jag satsat på rätt ryggsäck. Den helt satt suveränt. En pusselbit till har fallit på plats. Nu måste jag bara få fart på löpningen igen.