Arkiv | Löpning RSS for this section

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.

Annonser

Test: LG Skoog-passet

Idag var det dags för det första kvalitetspasset sen äventyret i Kalmar. Och eftersom jag inte hade haren P4-Staffan med mig behövde jag något att fästa tankarna på. Så jag passade på att testa ett pass som LG Skoog tipsade om i senaste numret av Runner’s World (fast jag kan också ha drömt det, för nu när jag dubbelkollade hittade jag inte på det):

Uppvärmning
Tröskel: 15 minuter i tävlingsfart på milen +10 sekunder
Vila: 3 minuter
8×400 meter i tävlingsvart på 5 km med 1 minut
Vila: 1 minut mellan varje intervall
Nedjogg

För att komma i ordentlig stämning slog jag på min gamla playlist från Stockholm Halvmarathon 2015 – en spellista som, efter uppvärmning till Lorentz & Sakarias, bygger mer på fjäderlätt pepp än kraft-å-tempo.

Jag vet inte hur många lopp jag har inlett till Eminem & Rihannas ”The Monster”. Men det är tillräckligt många för att ha blivit betingad. Så fort jag hör den låten går kroppen in i battle mode. Då det den att det är på riktigt. Så även den här gången. Sen rullade passet på med lite Laleh, lite Håkan, lite Kitok. Riktigt trevligt.

FACIT:
12,04 km på 59,59 minuter inklusive några rörlighetsövningar.
15 min tröskel: 3,88 km = 3:52 min/km i snitt (klart snabbare än de 4:00 jag siktade på)
8×400 m: 3:18 min/km i snitt (klart snabbare än målsättningen på 3:40)

Slutsats: Väldigt roligt och effektivt pass. Antingen är mina målsättningar defensiva eller så är jag i riktigt fin form just nu. Och det utan att spola fram spellistan till de snabba Bit ihop, det är dags att öka-låtarna. Däremot kommer det krävas ytterligare några millimeter pannben innan jag kan ersätta ståvila med joggvila.

Tillbaka på bandet

Bland det sista som hände innan jag stack till Marocko i våras var att jag drog en stilfull praktvurpa på löpbandet på Må Bättre. Antalet vittnen uppgick som tur var till endast en person. Sen dess har jag hållit mig mer eller mindre helt borta från bandet. Löpbandsvurpor må vara grymt roliga på YouTube, men i verkligheten gör de faktiskt ordentligt ont – särskilt om du drar en skrubbskada.

Efter morgonens comeback på Grit Cardio (bortsett från väl många armhävningar passar den aktuella releasen mig som hand-i-handske: Jag är skapt för höga knä-intervaller) var planen att ta en lugn jogg ute. Men jag kände att jag varken hade tiden eller orken. Så för att inte riskera att dra på mig en latmaskvarning dammade jag av en gammal löpbandsfavorit: Mardrömsbacke.

6:00-tempo. Varje minut +1% i lutning. Och sen bita ihop så länge det bara går.
Efter toppen: -1% lutning varje minut tills du är tillbaka på noll.

Vid 8-9% började det kännas rätt tufft och pulsen rusade iväg. Men som tur var är jag tillräckligt dum för att kunna lura mig själv med Bara en minut till och plötsligt var jag uppe på 13% lutning. Men där kändes det så vingligt och tungt att jag inte vågade fortsätta klättra uppåt.

På vägen ner för mardrömsbacken började det kännas lätt igen redan vid 9% och 5% kändes som plattmark, medan 2% var som att springa i nedförslut.

Snabbt och effektivt: Idag fick jag ihop två pass på bara 1,5h (inklusive 30 minuter kaffepaus med tillhörande slösurf).

No rest for the wicked

Ironmanbubblan är bruten. Nu är det dags att blicka framåt – det är ju bara några veckor kvar till Lidingöloppet.

Efter en vilo-/resdag i söndags med tillhörande pizza och film studsade jag tillbaka i måndags med ett lätt gympass. Och igår blev det en dubbel: Tyngre gympass på morgonen och distansjogg på kvällen.

Eller rättare sagt: Jag hade tänkt mig en distansjogg. Så jag satte iväg i ett mysigt 5:15-tempo. Men kroppen kändes piggare än vad jag hade räknat med, så efter några kilometer låg jag i 4:50-fart. Sen mötte jag min gamla kollega GD-Erik. Det såg så oförskämt lätt och snabbt ut att jag omedvetet måste ha känt mig lite lat, för plötsligt ville benen trycka på mer.

Min plan var att ta det rätt lugnt den här veckan: Några distanspass. Eventuellt ett långpass i helgen. Och spara på farten tills nästa vecka. Men kroppen ville annat. Då den sjunde kilometern gick på 4:25 slutade jag att kolla på klockan och bara fortsatte springa. Det råkade bli en progressiv fartökning som slutade med 4:03 minuter på den elfte kilometern, innan jag tacklade av och började jogga ner.

14 kilometer och ett snitt på 4:38 min/km känns oförskämt bra för att vara ”ett långsamt” pass.

Nu är i och för sig terrängen klart tuffare i Lidingö än på min standardrunda i Kungsbäcksskogen. Men med ett par långpass, några snabbdistanspass och ett gäng intervaller mer i kroppen kanske, kanske, kanske 2:15h inte är helt omöjligt att få till i Lidingö.

Mitt livs snabbaste mil

Veckans intervaller med P4-Staffan börjar bli något av en tradition. Då vi för fjärde veckan på raken drog ut för att nöta ner spåren och vägarna kring Kungsbäck satsade vi på 4×10 min.

För ett par veckor sen knäckte vi oss helt då vi gav oss på 4×8 min. Därför var jag lite väl defensiv idag. Mitt förslag var att vi skulle lägga oss i 4:00 min/km-tempo. Men Staffan ville snabbare. Så den första intervallen blev en kompromiss: Staffan tuffade på och jag bromsade ner. Vi hann 2,55 km innan klockan ringde – 3:55-tempo.

Sen släppte allt. Andra, tredje och till och med fjärde intervallen bara flög vi fram. Och då passet var klart hade vi snittat 3:46-tempo.

Hade vi inte haft tre minuters vila mellan varje intervall och ändå lyckats hålla tempot hade vi betat av milen på 37:40. Och det hade varit en fin putsning av mitt personliga rekord med 25 härliga sekunder.

Håller vi i den här traditionen kan Hässelbyloppet komma att bli en riktigt trevlig upplevelse i höst.

Älskade hatade tusingar

Precis som förra året innebar slutet av juni/början av juli en ordentlig jobbpeak. Och som ett resultat av det har träningen blivit lidande. Precis när det kändes som att både flås och tempo började infinna sig blev det ett ofrivilligt avbräck i tränandet. Därför kändes det både välbehövligt och lite nervöst då P4-Staffan hörde av sig och undrade om jag var sugen på att köra lite tusingar.

Av alla intervallformer är tusingar det jag tycker sämst om. Antingen spänner jag bågen för hårt och får vika ner mig redan efter 2,5 intervaller. Eller så fegar jag och lägger mig i ett alldeles för bekvämt tempo och bara trivsellunkar igenom passet. Det finns liksom inget mellanting för mig. Därför var det perfekt att få haka på Staffan.

Målet var sex stycken tusingar i 3:50-tempo. När Staffan, som bara sprang på känsla, inledde i 3:30-fart tänkte jag först bromsa honom. Men som tur var valde jag mig att lägga mig i rygg istället. Ett omedvetet genidrag. På grund av en kombination av Staffans pigga ben och halvkassa känsla för 3:50-tempo utvecklades passet till mitt bästa intervallpass so far. Och tillsammans trissade vi varandra att baka in ytterligare två tusingar.

Resultatet? 8×1000 meter med ett snitt på 3:38,5 och en avslutande tusing i lätt nedförslut på 3:28.

Damn! Så snabb är jag verkligen inte. Inte egentligen. Och som den vandrande målförskjutning jag är fick det här passet mig att skifta fokus. Istället för att drömma om sub-38 och nytt pers på Hässelbyloppet känns milen på under 37 minuter inte helt totalomöjligt.

Jaja. Ingen idé att leva på drömmar. Nu är det dags att få fart på träningen på allvar. Det är trots allt bara lite drygt en månad kvar tills jag ska bada, cykla och jogga mig igenom Kalmar.

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.