Arkiv | Löpning RSS for this section

”Stabil” sub-40-löpare

Fram till för två veckor sen hade jag – så vitt jag kommer ihåg – gjort milen på under 40 minuter tre gånger på 40 år. Samtliga gånger på miltävlingar. Sen dängde jag i med sub-40 x2 på Gävle Halvmara. Och igår var det dags för ytterligare en liten milstolpe i min personliga utveckling: Första gången under 40 minuter på träning. Solo dessutom.

Igår stod det 10k snabbdistans på schemat. Och jag valde en rätt snabb runda + att jag tog den medsols, så att jag hade gruskilometrarna i början. Allt för att få en så lättsprungen tur som möjligt. Och för lite extra power hade jag satt på mig min Ironman Finisher-tröja. Med den på blir det lite svårare att vika ner sig.

Jag tycker det är rätt svårt att hålla tempo på egen hand. Och igår var inget undantag – strax innan 5k började jag funta på att slå av på takten. Men den här gången vann benen över skallen. Att jag hade svagt nedförslut och lättlöpt asfalt därifrån och hela vägen hem gjorde så klart kampen mycket enklare. Men det kändes ändå skönt att kunna tränga undan impulserna och fortsätta mata på.

Jag skulle inte säga att jag är stabil sub-40. Det är inte som att jag gör milen så kvickt närhelst jag vill det. Men att ha gjort det tre gånger på två veckor känns ändå som en stabil insats.

Formen inför Stockholm Marathon pekar svagt uppåt.

F9483BED-BF3C-423D-8935-4F80295A691C

Annonser

Rekordslakten i Gävle

Inför gårdagens halvmara i Gävle hade jag satt mina personliga medaljmål högt:

Brons: Under 1:27h
Silver: Under 1:26h
Guld: Under 1:25h

Med tanke på att mitt två år gamla personbästa låg på 1:26:09 krävdes det alltså rätt mycket för att jag skulle ge min insats guld. Men det visade sig att medaljmålen var lite för lågt satta.

Jag gillar verkligen Gävle Halvmaraton. Den startar med en ordentlig nedförsbacke, som ger bra med fart. Och sen känns det som att det går lätt nedför hela vägen fram till den sista backen upp till Gavlehov. Bortsett från ett par skarpa kurvor är det en väldigt bekväm bana. Att det dessutom kan stå folk längs vägen som jag känner igen gör det extra kul.

En annan sak som är bra med Gävle Halvmaraton är att en hel del springer envarvaren Gävle Kvartsmara. Och bland dom siktar många på sub-40, vilket ger bra med ryggar och omedvetna farthållare.

Innan loppet snackade jag med Kalle och han gav mig rådet att fokusera på fem kilometer i taget. Så har jag aldrig tänkt tidigare, men det gör det faktiskt lättare mentalt. Sträckan känns inte längre lika lång när det rör sig om 4x5k. Det gör det även lättare att springa hyggligt jämnt.

Starten blev som alla starter – folk rusade iväg och jag som stått rätt långt fram kände mig som en snigel, då jag blev passerad på både höger och vänster sida. Men jag lyckades stå emot och hålla mig till planen: Den första kilometern gick på 3:56 och när startrusarna väl hade börjat lugna ner sig blev det min tur att börja plocka placeringar.

Vid den första lite längre raksträckan fick jag en bra överblick och såg att jag låg exakt där jag borde vara. Efter sju kilometer fick jag springa om en kille som jag är rätt jämn med och när jag såg att Jonas – som är klart bättre än mig – bara låg 100 meter längre fram, insåg jag att det gick rätt snabbt. Men istället för att bli defensiv litade jag på känslan i kroppen: Det gick superlätt. 1,5 kilometer senare passerade jag även Jonas och det kändes fortfarande lätt.

Lika positivt som det är att ha kvartsmaralöparna att ta rygg på under det första varvet, lika trist är det att ha så få runtomkring sig under det andra varvet på Gävle Halvmaraton. Men jag hade ändå en hel del tur:

Vid varvningen inne på Gunder Hägg-stadion hade jag två löpare cirka 150 meter före mig. Och ytterligare 150 meter före dom fanns M. Samma M som knäckt mig totalt under tre träningspass den här våren. Även fast jag var själv hade jag alltså tre löpare inom synhåll att förhålla mig till. Och jag kände att så länge jag lyckades ta in på dom skulle hjärnan fortsätta hålla sig positiv. Så jag försökte öka lite, lite.

Efter några kilometer kom jag ikapp de närmaste två löparna och passerade dom utan större problem. Och plötsligt insåg jag att jag även hade knappat in rätt mycket på M. Det var helt klart doable att springa ikapp honom och få en riktigt fin rygg. Så jag ökade ytterligare lite, lite. Men när jag väl kom ikapp gjorde hjärnan ett blixtsnabbt lappkast: Varför lägga sig i rygg mot någon du inte kan slå man-mot-man under den sista kilometern? Varför inte låta honom jobba för segern? Så jag tryckte på lite extra och fick en mindre lucka.

Trots att jag känner mig som en hyggligt stabil sub-40-löpare, så är sanningen att jag faktiskt bara gjort milen under 40 minuter tre gånger tidigare. Nu var jag sub-40 två gånger på raken. Den första milen i Gävle gick på 39:27 och med M bakom mig vågade jag inte slå av på takten, så den andra milen gick på 38:57.

Det blev en redig rekordslakt med tre minuter – 1:23:06 hade jag när jag gick i mål. Det räckte till en sjunde plats. Och eftersom jag precis hunnit fylla 40 år och därmed bytt åldersgrupp fick jag min fösta seger i någonting sen gymnasieorienteringen. Numera är jag regerande mästare på Gävle Halvmaraton i M40.

Ett nederlag är inget misslyckande

Förra lördagen försökte jag mig på nytt på 100 miles-distansen. Och på nytt fick jag lämna ett lopp med Did Not Finish-stämpel. Ett nederlag, men verkligen inget misslyckande.

TEC 100 i Täby var en helt strålande tävling. 14 varv på en bana, där lite drygt hälften gick i härlig skog. Att vädret var på topp gjorde så klart sitt, men jag hade nog trivts även i regn och motvind, för det var riktigt bra arrangerat.

Det här var första gången jag kört en varvtävling. Och det var riktigt skönt att kunna ha med massvis med mat + kläder (jag hade till och med sovsäck + liggunderlag i packningen). Däremot gjorde jag ett rookiemisstag och placerade min packning under de trångbodda bänkarna. Under de första fem-sex varven spelade det ingen större roll. Men då benen väl började bli lite ömma var det rätt bökigt att sätta sig på huk för att komma åt lite nyponsoppa och batteriladdaren.

Loppet blev riktigt socialt för min del. De första tre varven slog jag följe med en göteborgare som hade gjort en liknande resa som jag – börjat springa sent och kämpat upp från ett par kilometer till marathon och ultra. Därefter slog jag följe med N – en hjälte från Sandviken, som tog sig i mål i Kullamannen Ultra i höstas.

Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen. Och framför allt var jag positiv. Men under det nionde varvet hände något. Efter att ha sprungit de första fyra kilometrarna började jag och N gå då vi kom till skogen – både för att spara krafter och för att det var natt. Då insåg jag att jag hade väldigt svårt att hålla samma tempo som N.

Innan varvningen insåg jag att det här var det sista jag skulle se av N. På nästa varv skulle jag inte kunna hålla jämna steg med honom. Jag var inte trött, men jag hade blivit långsam. Och när jag gjorde huvudräkningen – fem varv à 2h varvet innebär 10h ensampromenad för att nå mållinjen – valde jag att kliva av.

Till skillnad mot för efter Kullamannen, då jag kände att jag hade misslyckats grovt, ser jag inte det här som något misslyckande. Nu vet jag att 100 miles är långt, men doable. Med gott humör, stark kropp och bra sällskap går det att knäcka sträckan. Samtidigt har jag börjat fundera på huruvida det här med ultra verkligen är något för mig. Jag tycker ju om att springa snabbt, matcha tider, se målet närma sig och bli trött. 100 mileslopp handlar ju snarare om att uthärda, än att löpa. Det är mer strapats än lopp.

Jag får nog ta mig en funderare innan jag stakar ut framtiden. Därför känns det sjukt kul att det är en halvmara som står näst på agendan. Då finns det ingen risk för tiotimmarspromenad.

Payoff utanför trygghetszonen

Igår var jag för andra veckan på raken med på Hemlingby Löparklubbs inomhusintervaler. Förra veckan var det ett rätt behagligt upplägg: 6x1k i ansträngande, men inte maxad fart.

Igår var några av klubbens bättre löpare med. Och dom ville köra ett lite tuffare upplägg: 1200m i milfart följt av 800m i marafart. Gånger sex. Utan vila emellan. Totalt alltså 10k i en fart rätt nära mitt max.

Utåt sett ville jag inte visa något, men upplägget i kombination med sällskapet oroade mig. Jag var lite rädd för att krokna efter 6k. Men jag valde ändå att satsa högt, så jag lade mig sist i klungan och tassade med under inledande 1200m i 3:50-fart. När vi kom fram till ”vilofasen” i marafart blev jag rätt förvånad. Temposänkningen var marginell. Det här gänget ansåg att 4:00-4:06 var marafart. Rätt långt från de 4:16 per kilometer som jag tränar mot.

Men jag bet ihop och så fort någon framför mig började sacka lite gick jag om för att täppa till luckan. Efter ett tag hade alla utom jag släppt det starka loket M, som låg i täten och drog. Och efter 6k hörde jag mig själv ropa till M att jag skulle gå upp och dra. Var fan kom det ifrån?

Väl i täten var det bara att sträcka ut. När vi hade betat av den sista tolvhundringen och bara hade 800 meter vila kvar kände jag mig fortfarande pigg. M skulle få kämpa lite för att springa ifrån mig. Så jag plockade fram extrakrafter och ökade.

Med 300 meter kvar av passet gick M upp jämsides och passerade mig. Jag sa åt honom att trycka på det sista lilla och såg framför mig hur jag skulle släppa iväg honom. Men det ville inte benen. Istället ökade dom takten under en avslutning som – med mina mått mätt – gick hysteriskt fort.

Mitt val att kliva ut ur min trygga lilla bubbla och utmana mig själv – oavsett om det skulle bära eller brista – betalade tusenfallt tillbaka. Då jag efter passet nedvarvningsjoggade hemåt var det som att studsa fram mellan små moln. Så där snabb och stark var det väldigt länge sen jag kände mig.

När jag kom hem och kollade på träningsfilen visade det sig att jag hade räknat fel. Jag hade varit lite för ivrig och den näst sista vilan hade bara blivit tre, istället för fyra, varv. Hade jag inte klantat till mig hade gårdagens pass varit mitt livs tredje snabbaste mil. Men personårsbästa på 9,8k är inte heller helt fel.

Ultradagen i MdS

Idag är det den långa ultradagen i Marathon des Sables – löparna har 86,2 härliga kilometer att beta av. Och imorgon är det ett år sen jag själv var nära att bryta ihop totalt bakom en sanddyn nere i Marocko.

För den som har gjort till exempel Ultravasan låter nog inte ultradagen på MdS alltför skräckinjagande. Inte med tanke på att maxtiden är smått bisarra 35 timmar. Själv behövde jag nästan ett dygn på mig att beta av ultradagen, så jag har full respekt för de hjältar som just har inlett dagens långetapp på MdS.

Jag har följt årets upplaga av MdS på avstånd. Eftersom Elisabet Barnes inte är med i år är det inga svenskar som är med i toppfajten. Men Stefan Fastesson har gjort ett fantastiskt race hittills. Håller han ihop idag har han en stabil topp-100-plats. Den jag följer närmast är dock en svenska som tampas lite längre ner i resultatlistan. Hon verkar vara en riktig fajter – lugn och metodisk. Min plan var att maila henne lite pepp inför ultradagen (med värkande kropp, misshandlande fötter och några dagars svältdiet i magen kan ett mail från random främling göra mirakel för humöret). Men jag räknade fel på dagarna, så jag får skicka det efter dagens etapp istället. Jag hoppas verkligen att hon kämpar sig igenom dagen.

Lärdomen från min egna ultradag i MdS är att lite sömn och nya strumpor kan göra susen. Efter att okontrollerat ha raglat mig fram över sanddyner valde jag att blåsa upp madrassen och sova vid den näst sista checkpointen. När jag väl vaknade och fick byta strumpor gick det plötsligt att springa igen.

Jag tänker köra samma taktik då jag nästa lördag hoppas knäcka mitt livs första 100 mileslopp (Tec 100 i Täby). Jag ska skita i både tiden och prestigen. Folk får varva mig bäst dom vill och jag tänker ta med både liggunderlag och sovsäck. Det enda målet med det loppet är att ta sig i mål.

Isigt långpass

Efter vissa pass är det svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Men idag väljer jag att skratta.

Idag hade jag ett långpass på agendan: 28k med fyra intervaller (1k-2k-1k-2k) insprängda efter halva distansen.

Eftersom det har snöat konstant här i Gävle sen i torsdags/fredags borde jag kanske hållit mig till säkra leder. Men jag är inte direkt känd för mina supergenomtänkta beslut. Så istället inledde jag med min sedvanliga skogsslinga. Och vi kan väl säga att kommunen inte hade prioriterat att ploga den före vägar och cykelbanor.

På vissa partier hade det gått rastande hundar. På något annat hade någon dragit en pulka. Och det kan vara så att någon skön hjälte passat på att kört ett par hundra meter längdskidor. På övriga partier var jag först ut. Det blev en hel del pulsande, innan jag började närma mig den första intervaller och svängde ut på en plogad bilväg. Men så fort jag tog mig upp på den parallella cykelbanan var jag tillbaka i oplogad lössnö.

Mina fyra intervaller är inte mycket att snacka om. Jag tog i. Sprang-å-sprang. Vevade så mycket jag kunde. Men snabbt gick det inte.

På vägen hemåt var jag nära att vika ner mig och ta en genväg. Fingrarna hade börjat ömma av kylan och jag var ordentligt trött i baken. Men så kom jag på att jag kunde muta hjärnan. Om han bara höll ut hela vägen fram utan att gena skulle han få köpa smågodis på ICA. Och det lyckades, men väl inne på ICA hade hjärnan blivit hungrig på mer. Istället för bara en liten godispåse lämnade jag butiken med käk för 500 spänn.

Då jag kom hem fick jag ändå en liten microupprättelse. Att jag inte lyckades dricka på vägen hem hade inte berott på klen sugförmåga. Vattnet hade helt enkelt fryst till is. Eller snarare: Det låg ett blockerande islock över det vatten jag så gärna hade velat dricka under de där sista kilometrarna hem.

Jaja. Det kommer säkert något gott från den här rundan också. Om inte annat kan jag använda den som motivator när jag i juli tycker det känns segt att dra på sig shortsen för lite snabbdistans i klibbig sommarvärme.

Så coolt med återhämtning

Då jag är i riktigt bra form kan jag springa några sekunder snabbare per kilometer och ta mig lite, lite längre utan att bli bängtrött. Det är så klart skönt. Men den största skillnaden för mig på bra form vs hygglig form är sättet jag återhämtar mig.

Jag tycker det är grymt coolt hur lite återhämtning som krävs då jag är i fin form. Det får mig att känna mig grymt mäktig.

Igår stod ett distanspass på 10k med progressiv fartökning på schemat. Särskilt progressiv ökning blev det inte. Den första kilometern gick aningen för snabbt och redan på den andra var jag nere på 4:11-fart. Därefter blev det en kamp för att ligga så nära 4:00 per kilometer som möjligt.

Under den sjätte kilometern kände jag att andningen blev tyngre och tyngre. Men jag bestämde mig ändå för att bita ihop fram till sju kilometer. Efter en rätt kvick kilometer på oplogad cykelbana slog jag av på takten och förberedde mig på att jogga hem.

Men det tog inte särskilt lång tid innan pulsen vikt av neråt och kroppen kändes pigg igen, så jag gav benen fri fart. Fastän det kändes som att jag inte tryckte på var jag snart nere på låg fyraminutersfart. Jag liksom bara flöt fram. Lugn och harmonisk, men ändå rätt snabb.

När jag kom hem och började analysera passet upptäckte jag att min återhämtningsjogg bara hade varat i knappt 300 meter. Och det är just det jag tycker är så coolt – att på 1,5 minuter kunna gå från Shit, jag är så trött att jag bryter nu till Äsch, jag kan öka farten utan att ta i särskilt hårt.

Trots mitt lilla återhämtningsbreak tog jag milen på 41:09 igår. Jag är rätt säker på att det är min snabbaste träningsmil någonsin. Inte illa för en mörk februaritisdag med fläckas oplogade cykelbanor.