Arkiv | Löpning RSS for this section

Kullamannen vs Håkan 1-0

Många kände sig kallade, få hade vad som krävdes. Tyvärr tillhörde jag den sistnämnda kategorin. Kullamannen knäckte mig totalt.

Naivitet i kombination med ett sunt mått hybris har tagit mig långt mycket längre än vad jag trott. När jag ser tillbaka på min förberedelser inför Ironman Kalmar 2016 inser jag hur sjukt naiv jag var. Jag hade inte en susning om vad jag hade gett mig in på. Och då jag för 1,5 vecka sen satt på tåget ner till Skåne för att ge Kullamannen en ärlig match var jag exakt lika naiv. Inte nog med att 100 miles är nästan dubbelt så långt som jag någonsin tidigare hade sprungit. Jag var övertygad om att arrangörernas snack om Dödens Zon bara var ett marknadsföringstrick.

Under Kullamannen sprang jag med John, som jag lärde känna under Marathon Des Sables. Och att springa tillsammans är verkligen skönt. Särskilt då det handlar om längre sträckor. Då han hade en dipp kunde jag dra honom framåt och vice versa. Längs vägen hookade vi även upp med David från Leeds. Tillsammans avverkade vi de första 80 kilometerna från Båstad och bort mot Mölle. Vägen, vädret, inramningen – allt var vackert. Inte ens då vi kom fram till Ängelholm och fick slå på pannlamporna kändes det särskilt tungt. 14 timmar mörker kändes klart rimligt.

I efterhand insåg jag att Johns upprepning av att Guys – we’re going really fast inte var meningen som uppmuntrande. Han, som har ett par 100 miles-lopp i benen, visste vad han snackade om och tyckte att vi skulle lugna ner oss.

Sen i mitten av juli har jag haft lite känning av en microskada under vänster fot. Som en sista minuten-åtgärd valde jag bort mina traildojor och satsade istället på mina superdämpade Hoka One One plus att jag slet ur min stabiliserade iläggssula. Redan efter några kilometer började det ömma lite under vänsterfoten. Men efter 20k var ömmandet borta och därefter hade jag inga problem alls.

Istället var det andra problem som dök upp i Dödens Zon. Att hoppa/vandra/balansera/krypa fram över 800 meter havssten tog mig 45 minuter. Helt bisarrt. Det är inte fysiskt möjligt att röra sig så långsamt. Och då ”sprang” jag både om och ikapp sex andra på det partiet. Därefter kom en ordentlig uppförsbacke och då förlorade vi David – vi trodde att han var före oss, men istället halkade han efter.

Under inledningen av Dödens Zon bet jag ihop och kämpade. Benen började i och för sig kännas lite tunga. Men jag räknade ner inför matstoppet i Mölle vid 100k. Efter ett tag började jag och John bli varvade av topplöparna, som var inne på deras andra varv kring kullen. Att se hur även dom tog det extremt lugnt uppför gav en del nya krafter. Men plötsligt hände något – jag kunde inte längre hålla jämna steg med John. Oavsett om det var uppför, nedför eller på platten tappade jag konstant och han fick vänta in mig. Och då han strax innan fyren (4 km före varvningen i Mölle) bjussade på lakrits insåg jag att jag inte hade käkat något på över en timme. Undermedvetet hade jag redan gett upp. Jag siktade bara på att ta mig till varvningen och sen bryta.

I efterhand ångrar jag att jag bröt redan efter 100k (John bröt i samma veva eftersom han inte ville ge sig ut i mörkret på egen hand – annars hade han nog tagit sig i mål). Jag hade nog kunnat svurit mig igenom ett varv till och brutit vid 120k. Men att ta mig hela vägen in i mål var inte rimligt. Och det som gjorde att jag bestämde mig var det faktum att det inte gick att få transport tillbaka till varvningen – hade du väl inlett ett varv var du tvungen att ta dig tillbaka till varvningen för egen maskin.

Jag lämnade Kullamannen med fem blånaglar, ett tiotal blåsor och ett stukat självförtroende. Men med mig hem hade jag även en massa ny kunskap:

  • Utnyttja dina dropbags till fullo: Fyll dom med sånt du verkligen vill äta.
  • Prioritera riktig mat och inte bara sockriga gels/bar.
  • Preparera dina fötter ordentligt.
  • Överväg att kombinera löpningen med stavgång.
  • Skaffa en riktigt bra lampa – det är värt både kostnaden och de extra grammen.

Även fast det kan vara dumt att vara en naiv hybrismotionär, så underlättar det enormt ibland. Bara 48h efter den smärtsamma avslutningen på mitt lopp hade jag glömt bort allt det onda och jobbiga. Fylld av revanschlust anmälde jag mig till nästa års lopp. Och direkt då jag hade gjort det travade jag iväg till gymmet – med lite mer muskler, en ödmjukare inställning, lika bra sällskap och ett par fina stavar ska jag ge Kullamannen en bättre match nästa år.

Eftersom jag själv hade fullt upp med att undvika att snava över rötter glömde jag bort att ta bilder. Så dom här är ärligt snodda från David.

Inför starten: Jag var inte ensam om att ha hybris – merparten av dessa bröt också
Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.28

En neonklädd Håkan (th) ser ut att ha världens största händer och tiderna sämsta lampa:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.48

Så här inbjudande såg inte havsstenarna ut mitt i natten:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.34.26

Annonser

Fan – nu är det på riktigt

Ångesten som uppstod då måndagsjobbandet avbröts av mailet 120 timmar kvar till Kullamannen Ultra 100 Miles 2017. Jag har ju vetat om det här i ett par månader, men jag har inte riktigt velat låtsas om det. Och nu är det bara några dagar kvar.

Vad har jag gett mig in på? 160 kilometer bökig trail längs den skånska västkusten? En kall natt i totalt mörker? Skoskav, ömma muskler och tömda energidepåer?

Jaja. Överlever jag det här så klarar jag allt.

För att vara lite mer förberedd testade jag mörkertraillöpning för första gången igår. Och jag blev smärtsamt medveten om att det är viss skillnad på mörkertrail och mörkertrail. Att springa längs ett motionsspår, där lyset inte slagits på det är en sak. Att springa geggig småstig med pannlampa är en helt annan grej.

Men det var kul. Riktigt kul. Och vid nåt tillfälle var jag ner till knät i vatten. Men frågan är hur kul det känns att byta ut 10 km mörkertrail mot en hel natt över stock-å-sten. Å andra sidan: Det är bara 200 000 steg som ska avklaras. Det är 200 klart hanterbara intervaller. Och tempot kommer vara lågt. Tufft, men inte omöjligt.

Håkan testar saker #1

Samtliga fem tältvänner under Marathon des Sables i våras körde med dubbla par strumpor – ett par tunna tåstrumpor med vanliga strumpor över. Själv körde jag merparten av racet i ett par av Löplabbets double layer-strumpor. Nu var det i och för sig jag som hade minst problem med blåsor. Men vem vet – med dubbla par kanske fötterna hade hållit sig ännu finare.

I somras fick jag lite problem med smärta under trampdynan på vänster fot. Jag har fått för mig att det beror på att mina Hooka One One Bondi 5 (fantastisk sko!) och mina iläggssulor inte riktigt lirar ihop. Men det kan så klart även bero på träningsmängd. Oavsett vad har det blivit lite bättre nu under hösten, då jag tränat mer i mina Saucony Kinvara. Men för att underlätta lite för fötterna tänkte jag börja använda dubbla par strumpor – i alla fall under de lite mer slitiga långpassen.

Under dagens myspass med Runacademy körde jag en dubbel premiär:
Första gången med dubbla par strumpor
Första gången i ett par tåstrumpor

Jag körde ett par tunna, låga tåstrumpor underst (Injinji Run LW No Show Xlife Spiffy) och ett par vanliga Stadiumstrumpor överst. Sen plockade jag fram mina traildojor – både för att det är lite geggigt i Gävleskogen just nu och för att dom är en halv storlek för stora.

Bortsett från att det kändes lite ovant i början, funkade det kalasbra. Fötterna blev varken överdrivet varma eller onödigt blöta då jag inte längre orkade springa runt vattenpölarna. Dessutom kändes det härligt dämpat – ingen smärtkänning alls under trampdynan.

Visst. Nu sprang vi på mjuka grusvägar i behagligt sexminuterstempo. Det är nog en helt annan känsla att dundra maxfart på asfalt (fast då brukar ju å andra sidan småsmärta i foten inte vara ens största problem), men jag blev ändå förvånad över hur skönt det var.

Dubbla par strumpor = skitbra grej. Väl värt att testa ifall dina fötter har lätt för att ta stryk.

Dagens pass: 26,6 km jogg.

Bonus: Nu när jag lät Dr Google diagnostisera mina trampdyneproblem kom jag att läsa om Hot Foot – ”Att slipa ner hud i tron av att det är förhårdnader hjälper inte.” Se där, då sparade jag precis ett par minuters materialvård i veckan.

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

När benen bara trummar på

Det här med ”Jag ångrar att jag stack ut och sprang idag” har ingen någonsin sagt stämmer verkligen.

Idag då jag stämplade ut hade jag ingen sug alls. Det var grått. Och småregnade. Och såg kallt ut. Men jag gjorde en deal med mig själv. Ett lugnt, skönt distanspass så får jag köpa nåt gott på vägen hem.

Och så kom jag ut. Regnet var knappt dugg ens. Luften var krispig. Höstlöv på marken. Och som en superfet bonus fick jag se två rådjur och en katt. Dessutom kändes kroppen fjäderlätt och benen bara trummade på.

Jag märkte att farten ökade efterhand. Men det lustiga var att trots det kändes det aldrig som att ansträngningen ökade. Allting bara flöt på. Det var så lätt.

12,83 kilometer efter att jag övermannade latmasken och tog mig ut stannade jag och köpte ett mindre berg av nötter inför kvällens filmtittande.

Hässelbyloppet – jag är så redo för dig!

Fetförbränna med morgonjogg?

En av mina stora akilleshälar då det kommer till konditionsprestationer är kolhydratdepån. Eller snarare så är det nog ett av mina stora hjärnspöken.

Jag är säkert varken sämre eller bättre än någon annan på att fortsätta köra då det är slut på kolhydrater i kroppen – det vill säga, att idrotta med fet istället för kolhydrater som bränsle. Däremot har jag blivit sjukt medveten om att jag har en kolhydratdepå, som kommer ta slut ifall jag inte petar i mig energi medan jag sportar. Och det har gjort att jag räknar ner till Den stora kollapsen.

I Lidingö fick jag snudd inpå panik när jag inte hittade någon energi (läs: bananer) på de två första vätskestationerna. Jag var inte ens i närheten av att springa slut på kolhydratlagret. Ändå började jag, likt en hypokondriker, känna efter om det inte började bli lite tungt på grund av energibrist. Vid tredje stationen kunde jag äntligen rycka åt mig en halv banan. Och sen fortsatte jag att palla bananer längs banan.

Det enda sättet att få bort den här fixeringen (och dessutom kanske bli en bättre fettlöpare) är att öva. Så i morse stack jag ut på en liten morgonjogg på tom mage.

Morgonjogg har aldrig riktigt varit min grej. Men det kanske skulle kunna bli. Utan att gå upp råtidigt har jag nu betat av 5,3k lugn jogg, långduschat och petat i mig lite kaffe. Och allt det utan att bli sen till hemmakontoret, där jag nu sitter och dricker en välförtjänt Huelfrukost.

Skulle jag kunna få upp det till 10-12k morgonlöpning i hyggligt tempo på tom mage kanske det där hjärnspöket flyttat härifrån, så att jag kan fokusera på viktigare saker. Som kroppshållning, kadens, armpendel och hur skönt det är att ha en kropp som orkar transportera mig framåt.

Kul i Lidingö – klassikern bärgad

Lidingöloppet. Vilken grej. Det var klart, klart roligare än vad jag trodde. Samtidigt var banan tuffare än vad jag hade föreställt mig. Men jag kommer utan tvekan köra igen.

Det blev ett väldigt socialt lopp. Jag och P4-Staffan hade samma startgrupp och min plan var att ta rygg på honom så länge jag orkade. Vi tänkte båda två gå för att klara medaljtiden – 2:15:00 – och jag kände att min bästa chans var att få hjälp av honom så länge som möjligt.

Inledningen blev lite för långsam. Även om det inte var så trångt som jag hade blivit förvarnad om blev det lite ryckigt, något kortare stopp och i nedförslöpningarna var det så instängt att vi fick hålla igen lite.

Första milen gick på strax under 45 minuter. Och redan där kände jag att det skulle bli svårt att åka hem med en silvermedalj – planen hade ändå varit att ha två minuter till godo efter 10k.

Andra milen gick på strax över 45 minuter. Så inför den sista, omtalade milen hade ganska exakt 45 minuter på oss. Men den som testat Lidingöloppet vet att det är svårt att springa helt jämnt hela vägen – Abborrbacken, Karins Backe och den syra dom framkallar gör det svårt att hålla speeden uppe på slutet. Dessutom: Vid 20k hade jag börjat tappa fart i uppförslöpningen. I varje litet motlut fick Staffan ett par meter, som jag blev tvungen att springa ikapp i utförslutet. Och vid två gånger var jag nära att ropa Nu släpper jag åt honom.

Men så hände något. Vid 22k fick jag lite, lite nya krafter samtidigt som Staffan gick in i en liten svacka. Och plötsligt var det jag som fick luckan. Därifrån och in i mål var jag ensam mot en rygg där framme – jag jagade Görans röd/vita Hemlingby LK-linne. Men det var lönlöst. Ju mer jag tog i, desto längre blev avståndet. Han liksom flöt fram, medan jag sluggade på.

Med fyra kilometer kvar kom min enda egentliga dipp – varken medaljtiden eller Göran var inom räckhåll och det kändes som att det kvittade vilken fart jag höll. Men innan jag riktigt fattade vad som hänt var jag en ynka kilometer från mål. Och då kom hemlängtan och bar mig resten av vägen.

Jag gick i mål på 2:17:12 = 133 sekunder från medaljtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig har kört Lidingöloppet tidigare. Men alla skrönor om hur tuff banan är har nog bidragit. Jag har liksom aldrig känt mig lockad, förrän i år då det fanns en klassiker att avsluta. Men nu har jag fått mersmak. Jag måste ge det åtminstone en chans till.

Två av mina tuffaste Runacademykollegor fixade medaljtiden med bred marginal. Och kunde dom, så ska jag fanimig kunna fixa det nästa år.

Kapar jag 30 sekunder nedför, 45 sekunder uppför och 10 sekunder på att seeda mig upp till startgrupp 1B, så behöver jag bara springa 48 sekunder snabbare på platten. Det borde vara en baggis.

Eller rättare sagt: Det låter väldigt lätt i teorin. I praktiken kan det bli aningen tuffare, men nu har jag ett till bra mål inför nästa år.