Tag Archive | ironman

Magiska godsaker

Då jag i våras började träna med min klunga inför Vätternrundan gick jag in med låg svansföring och rätt stukat självförtroende – jag visste med mig att jag var en av de svagaste länkarna.

Troligen märkte mina klungvänner av det och vid en paus under ett – för mig – rätt tufft pass var det någon som bjussade på godis: En PowerGel Shot med colasmak från PowerBar. Jag vet inte om det var energitillskottet eller mitt pannben som gjorde det, men resten av passet gick superlätt.

Där och då skaffade jag mig en psykisk hang-up.

Inför Vätternrundan packade jag ner en påse PowerGel Shots i ramväskan. Tanken var att jag skulle plocka fram sötsakerna då allt kändes som mest förjävligt och jag var nära att kasta in handduken. Samma procedur upprepade sig inför sommarens Ironman Kalmar.

Det lustiga är att jag aldrig öppnade någon av mina godispåsar. Under Vätternrundan tänkte jag från och med Jönköping: En mil till, sen får jag öppna godispåsen… Och den tanken upprepade sig tydligen 15 gånger, för plötsligt var jag i mål.

Och under Ironman hade jag tänkt ha påsen tills jag återvänt till fastlandet och hade de hemska Kalmarmilen kvar på cykeln. Men dom milen blev inte så hemska, så jag plockade med mig godiset ut på löpningen. Varv efter varv sprang jag med en påse godis i vänsternäven. Och när det plötsligt var mindre än fem kilometer kvar kunde jag lika bra ge bort godiset till en hejande barnfamilj.

Det är grymt bra att ha en energireserv med så magiska krafter att den aldrig ens behöver användas. Det gjorde att jag hade en oöppnad påse i kylen då jag blev akut sötsugen häromkvällen.

Sjukt ojämnt brickpass

Med mindre än tre veckor kvar till Ironman Kalmar sitter jag i samma sits som förra året – jag är undertränad. Framför allt är det de idiotlånga passen som har lyst med sin frånvaro. Dessutom har jag inte lyckats bibehålla cykelformen från Vätternrundan.

För att känna att jag fortfarande är med i matchen körde jag sommarens första lite tuffare brickpass igår: 45 km cykling + 8 km löpning.

Målsättningen att kapa 55 minuter jämfört med fjolårets Ironmanpremiär har jag stekt för länge sen. Men lite drygt 30 minuter borde fortfarande vara doable. Kan jag bara få upp cyklingen till 30 km/h, så har jag kapat 17 minuter innan det ens är dags att snöra på sig löpskorna. Och då kan allting hända. Fjolårets löptid på 3:53 h går att putsa, även fast det kommer göra ont.

Igår plockade jag fram min standardrunda – 22,5 km ut mot Högbo och sen samma väg tillbaka. Inga tunga backar, men en hel del smålut. Och framför allt – väldigt lite biltrafik.

Så jag satte igång och trampade. Jag trampade tungt. Trampade snabbt. Trampade mellanmjölk. Men vad jag än hittade på så fanns speeden inte där. Endast i några undantagsfall kom jag upp i 30 km/h (annat än i nedförskörningar). Vid varvningen utanför Högbo låg jag på ett snitt 28,2 km/h – ingen raketfart direkt.

Men så hände något. På vägen hem hittade jag superkrafter. Plötsligt gick det både lätt och fort. Visst – jag hade haft motvind ut till vändningen. Men den i sig förklarar inte den enorma skillnaden: Under hemvägen snittade jag 33,4 km/h. Så totalt hamnade jag på 31,6 km/h på 45 km, vilket inte alls är illa för min del.

Den efterföljande löpningen kändes också bra. Jag inledde lite långsammare än den 5:00-fart som siktade på. Men efter bara någon kilometer började kroppen känna sig pigg igen och då var det inga problem att defilera in i mål.

Får jag bara till ett par längre cykelpass + ett par tuffare brickpass kan nog Kalmar bli en ganska trevlig semester. Att jag fortfarande inte kan simma ordentligt skiter jag i – där har jag ändå knappt någon tid att vinna/förlora.

 

”Du är sist”

Blogg1

Igår var jag ute på mitt första träningspass med det gäng som jag har tänkt rulla runt Vättern på under 11 timmar med i sommar. Och med tanke på att jag inte har kört klunga tidigare var det lite nervöst.

Då jag och Hagge är ute och kör är det ostrukturerad klunga som gäller – den som är piggast för tillfället drar, medan den andra chillar i vinddraget. Och vid varje backe försöker någon av oss knäcka den andra.

Igår var något helt annat: 13 pers. Ett led. Sen två led. Varningar för bilar. Order som ropades ut bakifrån och spreds framåt. Tecken som skulle vidarebefordras. Hastigheter som skulle hållas.

På väg ut från samlingen kände jag mig som fel person på fel plats. Även om min nya cykel känns klart snabbare och skönare än min förra lyckades jag aldrig riktigt täppa till luckan till cyklisten framför och i ärlighetens namn tyckte jag det var lite läskigt med små avstånd och inget utrymme för vingel eller spontanitet.

När vi kommit ut på mindre trafikerade vägar gick vi ut i två led och började köra Belgisk kedja. Varv på varv på varv roterade vi. Ingen behövde dra mer än 30 sekunder i stöten. Grymt skönt, även om det kändes lite taskigt att ropa Du är sist varje gång jag gick ut i det avancerande vänsterledet.

Det blev ett bra pass – drygt 40 kilometer i vårt tilltänkta Vätterntempo och på vägen hem fick jag ligga i fronten och dra några kilometer.

Visst. Jag har hört om fördelarna med att köra klunga, men det här var ju löjligt. Så mycket energi som sparas i förhållande med att ligga solo och nöta runt på Öland i jakt på en bra Ironmantid.

Från 40 kilometer är det en bit till att runda Vättern, men det här kommer vi att knäcka. Inga problem.

Målförskjutning deluxe

I måndags morse – ganska exakt 48 timmar efter det att jag slet av mig våtdräkten nere i Kalmar – hörde Uffe av sig på Messenger och undrade om jag hade börjat räkna minuter. Och det hade jag ju. Dittills hade jag hittat 13 minuter som jag utan problem skulle kunna skala bort ifall jag någonsin skulle göra ett nytt Ironmanförsök.

Dagen efter det hörde Lukas av sig och undrade om jag hade anmält mig än. Och det hade jag ju inte, för min plan var att aldrig mer köra ett Ironman.

Men så sov jag på saken. Och vaknade. Och satte mig vid datorn. Och plötsligt var jag inte bara anmäld till Ironman Kalmar 2017. Jag var även anmäld med den uttalade ambitionen att kapa 55 minuter på årets tid och gå under 11 timmar.

Från att ligga sömnlös i min lägenhet med rädsla för att dö om jag åkte ner till Kalmar till att kaxigt hävda att Ironman är en baggis, där det lätt går att bli en timme snabbare, är extremt även för en hybrisskalle som min. Det är målförskjutning deluxe.

Jag är en Ironman

IMG_4500.jpg

11 timmar och 55 minuter tog det. Och bortsett från precis innan start och under en ovanligt tung dipp efter 31 kilometer löpning tvekade jag aldrig på att jag skulle klara det. Nu är jag en Ironman. Fast det är med lite blandade känslor.

Att göra en Ironmansatsning har verkligen inte varit naturligt för mig. Innan det här var jag en ytterst medioker simmare och en rent utav dålig cyklist. Och med facit på hand är det bara att inse att jag kom igång alldeles för sent.

Min vän Ulf, som superpresterade och gjorde en riktigt bra tid, berättade i en tidningsintervju att han hade tränat inför Ironman i 20 månader. Jag? Jo, jag försökte gå från en långsam 2-milacyklist till att kunna hålla 30 km/h över 18 mil på mindre än tre månader. Och då var jag ännu mer naiv gällande simning.

Jag trodde på allvar att 10 simträningar på en nybörjarkurs i crawl skulle göra mig till en fullfjädrad open sea-simmare. Trots att jag kompletterade med ytterligare en kurs tvingades jag i mitten av juli inse att min enda chans att överleva var att bli en stabil bröstsimmare.

I Kalmar ställde jag mig i startgruppen för dom som trodde sig klara simningen på 1:30 timmar. Då några karlar bredvid mig fick höra att jag A) tänkte bröstsimma och B) aldrig hade simmat så långt som 3,8 km tidigare undrade dom om jag verkligen hade ställt mig i rätt grupp.

Men jodå. Det gick ju. 1:27 timmar. Och inga direkta problem, förutom att jag kände mig lite i vägen och att lillfingrarna domnade bort efter lite drygt halva distansen. Då jag väl gick in för växling var jag oerhört tacksam att jag inte hade lytt impulsen att ge efter och kissa på mig i dräkten. Istället höll jag mig, tog en lång kisspaus vid växlingen och drog iväg på cykeln.

Redan innan jag hade nått Ölandsbron hade min vän Lukas, från simgruppen i Gävle, dundrat förbi mig i världens fart. Men det var först när en kvinna med lätthet passerade mig då vi nyss hade nått Öland som jag vaknade till. Där och då bestämde jag mig. Efter att ha simmat snabbare än vad jag egentligen förmår skulle det här loppet inte handla om överlevnad och att ta sig i mål. Jag spände bågen och utmanade mig själv. Jag tog rygg på kvinnan som just passerat.

Nu får en inte ligga i rygg och drafta under Ironman. Minsta tillåtna avstånd mellan cyklarna är 12 meter. Så egentligen låg jag inte i rygg på henne. Men jag satte upp som mål att aldrig ha mer än max en annan cyklist mellan henne och mig. Därefter spenderade jag nästan 12 mil med att stirra på hennes numerlapp – 651 Karin.

Egentligen var Karin snäppet bättre än mig. Men som tur var tog hon ofta lite längre stopp i depåerna. Så jag fick slita för att hänga med, fick någon minuts försprång vid hennes depåstopp, blev omåkt och fick på nytt slita för att hänga med. Utan Karin hade mitt lopp sett helt annorlunda ut.

Även om det blev väldigt mycket ståcyklande under de avslutande sex milen, så gick cyklingen förvånansvärt lätt. Inga enorma dippar och höga växlar gjorde att jag utan dödslängtan kunde hålla ett snitt på strax över 28 km/h och då jag gick ut på löpningen kändes jag mig trots allt rätt fräsch.

Men någonstans under det andra av de tre löpvarven slog tröttheten till på allvar. Benen kändes tunga, farten kändes låg och då jag mötte både Ulf samt Lukas och  insåg hur långt före dom låg började även tankarna att bli ganska tunga. Men jag ville verkligen inte ta en 17-kilometers promenad och komma in i mål på en tid långt över min safetid.

Så jag bet ihop och tog en vätskekontroll i taget. När jag passerade 30 km insåg jag att det fanns en liten, liten chans att faktiskt gå under 12 timmar, vilket skulle vara en timme under min safetid. Så jag ökade farten. Sen sa det BAM!

Vid cirka 31 km var både orken och motivationen som bortblåst. Jag låste in mig på en bajamaja och försökte gråta en skvätt. Där och då önskade jag mig ett benbrott, värmeslag, akut magsjuka eller vad som helst som kunde få mig att bryta loppet med äran i behåll. Men varken  tårar eller undanflykter kom och räddade mig. Istället kom det en kilometertid på 6:54 minuter. Men trots det fanns det faktiskt fortfarande en liten, liten chans att nå under 12 timmar. Så jag ökade farten. Steg för steg. Kilometer för kilometer. Kontroll för kontroll. Och vid 40 km började jag känna mig säker – jag skulle gå under 12 timmar.

Det här loppet visar att inget är omöjligt. Med motivation, tid och prioriteringar går det även att knäcka ett Ironman. Och för mig själv bevisade jag att mitt pannben har vuxit enormt under de senaste åren. Det är inte längre lövtunt. Trots den där incidenten på bajamajan är jag en envis jävel, som faktiskt slutför saker.

Innan Ironman fick jag höra att jag skulle göra minst fem minuter snabbare tid ifall jag rakade av mig skägget. Sanningen är att skägget gjorde mig minst 15 minuter snabbare. Det stöd som jag fick av den enormt fina publiken på grund av mitt skägg gjorde mig starkare än någonsin. Vem kan vika ner sig när publiken känner igen en (”Kolla – där kommer skägget igen!”, ”Shit, skägget ser fortfarande stark ut!”)? I en av Kalmars parker satt ett grabbgäng och väntade in mig varv efter varv under löpningen. Vid varje varv poängterade en av dom högljutt hur snyggt skägget var och avslutade med ”Håkan – jag håller på dig!” (att ha namn på nummerlapparna är en briljant idé) och vid det sista varvet, med bara någon kilometer kvar, sprang han upp och skulle high-fiva.

Jag trodde att jag skulle känna allt när jag kom in på den röda upploppsmattan och till sist fick höra speakern säga de där magiska orden – Håkan, you are an Ironman. Men bortsett från trötthet och lättnad kände jag ingenting. Inga tårar. Ingen känslostorm.

Strax efter målgången, då jag och Lukas satt och pustade ut, dök det ändå upp två känslor: Stolthet uppblandad med besvikelse.

Jag är superstolt. En hybrisidé har drivit mig så långt framåt i år att jag inte bara deltog i Ironman. Jag knäckte Ironman. Och det är en viss skillnad. Jag överlevde inte, jag presterade. Det är jag stolt över. Samtidigt lämnade jag Ironmanområdet med en viss besvikelse: Var det inte mer än så här? Var det inte tuffare?

Det kan låta destruktivt, men det som driver mig framåt är viljan att se var allting tar slut. Jag vill se hur långt jag kan ta allting. Var gränsen går för mig. Och tydligen gick den inte vid 3,8 km simning, 18,2 mil cykling och 42 km löpning.

Nu ska jag raka mig och ta tag i nästa utmaning.

IMG_4491

Ett försök att se opåverkat lugn ut precis före start…

Söndagens dubbelpanna

Idag är det tre veckor sen Köpenhamn Marathon. Och efter en välförtjänt slövecka började jag förra veckan stuva om lite i träningsupplägget med mindre löpning och mer cykel + simning. Allt för att eventuellt, eventuellt kunna nå årets stora utmaning – Ironman Kalmar.

I stället för långpannor kör jag numera dubbelpannor – cykel följt av lugn och kort löpning, för att få känna på hur det känns i benen.

I måndags satte jag nytt cykelrekord med 47,5 km. Det krossade jag i dag med 65 km cykel följt av 10 km löpning. Och det kändes verkligen kanon.

För bara 10-12 dagar sen var cykling en sann pina för mig. Ryggen ömmade, nacken stelnade och stjärten verkade bestå av enbart ben och nerver efter bara en halvmil. Men numera kan jag slappna av. Allt känns mycket säkrare. Och då känns det även bättre i kroppen.

Målet för Ironman är att kunna snitta 27,5 km/h på cykel och 5:00 min/km i löpningen. Lyckas jag bara öka på distanserna successivt under sommaren så borde det faktiskt vara doable.

Men för att ens kunna få hoppa på cykeln krävs ju att jag kan knäcka 3,6 km simning i öppet vatten. Och med tanke på att jag i fredags lyckades crawla 50 meter för första gången känns tyvärr simningen helt totalt omöjlig.

Men, men – det är bara att nöta vidare. I morgon är det simskola. Vem vet? Jag kanske lyckas få ihop 2×50 meter i morgon.

FullSizeRender