Tag Archive | tävling

Kullamannen vs Håkan 1-0

Många kände sig kallade, få hade vad som krävdes. Tyvärr tillhörde jag den sistnämnda kategorin. Kullamannen knäckte mig totalt.

Naivitet i kombination med ett sunt mått hybris har tagit mig långt mycket längre än vad jag trott. När jag ser tillbaka på min förberedelser inför Ironman Kalmar 2016 inser jag hur sjukt naiv jag var. Jag hade inte en susning om vad jag hade gett mig in på. Och då jag för 1,5 vecka sen satt på tåget ner till Skåne för att ge Kullamannen en ärlig match var jag exakt lika naiv. Inte nog med att 100 miles är nästan dubbelt så långt som jag någonsin tidigare hade sprungit. Jag var övertygad om att arrangörernas snack om Dödens Zon bara var ett marknadsföringstrick.

Under Kullamannen sprang jag med John, som jag lärde känna under Marathon Des Sables. Och att springa tillsammans är verkligen skönt. Särskilt då det handlar om längre sträckor. Då han hade en dipp kunde jag dra honom framåt och vice versa. Längs vägen hookade vi även upp med David från Leeds. Tillsammans avverkade vi de första 80 kilometerna från Båstad och bort mot Mölle. Vägen, vädret, inramningen – allt var vackert. Inte ens då vi kom fram till Ängelholm och fick slå på pannlamporna kändes det särskilt tungt. 14 timmar mörker kändes klart rimligt.

I efterhand insåg jag att Johns upprepning av att Guys – we’re going really fast inte var meningen som uppmuntrande. Han, som har ett par 100 miles-lopp i benen, visste vad han snackade om och tyckte att vi skulle lugna ner oss.

Sen i mitten av juli har jag haft lite känning av en microskada under vänster fot. Som en sista minuten-åtgärd valde jag bort mina traildojor och satsade istället på mina superdämpade Hoka One One plus att jag slet ur min stabiliserade iläggssula. Redan efter några kilometer började det ömma lite under vänsterfoten. Men efter 20k var ömmandet borta och därefter hade jag inga problem alls.

Istället var det andra problem som dök upp i Dödens Zon. Att hoppa/vandra/balansera/krypa fram över 800 meter havssten tog mig 45 minuter. Helt bisarrt. Det är inte fysiskt möjligt att röra sig så långsamt. Och då ”sprang” jag både om och ikapp sex andra på det partiet. Därefter kom en ordentlig uppförsbacke och då förlorade vi David – vi trodde att han var före oss, men istället halkade han efter.

Under inledningen av Dödens Zon bet jag ihop och kämpade. Benen började i och för sig kännas lite tunga. Men jag räknade ner inför matstoppet i Mölle vid 100k. Efter ett tag började jag och John bli varvade av topplöparna, som var inne på deras andra varv kring kullen. Att se hur även dom tog det extremt lugnt uppför gav en del nya krafter. Men plötsligt hände något – jag kunde inte längre hålla jämna steg med John. Oavsett om det var uppför, nedför eller på platten tappade jag konstant och han fick vänta in mig. Och då han strax innan fyren (4 km före varvningen i Mölle) bjussade på lakrits insåg jag att jag inte hade käkat något på över en timme. Undermedvetet hade jag redan gett upp. Jag siktade bara på att ta mig till varvningen och sen bryta.

I efterhand ångrar jag att jag bröt redan efter 100k (John bröt i samma veva eftersom han inte ville ge sig ut i mörkret på egen hand – annars hade han nog tagit sig i mål). Jag hade nog kunnat svurit mig igenom ett varv till och brutit vid 120k. Men att ta mig hela vägen in i mål var inte rimligt. Och det som gjorde att jag bestämde mig var det faktum att det inte gick att få transport tillbaka till varvningen – hade du väl inlett ett varv var du tvungen att ta dig tillbaka till varvningen för egen maskin.

Jag lämnade Kullamannen med fem blånaglar, ett tiotal blåsor och ett stukat självförtroende. Men med mig hem hade jag även en massa ny kunskap:

  • Utnyttja dina dropbags till fullo: Fyll dom med sånt du verkligen vill äta.
  • Prioritera riktig mat och inte bara sockriga gels/bar.
  • Preparera dina fötter ordentligt.
  • Överväg att kombinera löpningen med stavgång.
  • Skaffa en riktigt bra lampa – det är värt både kostnaden och de extra grammen.

Även fast det kan vara dumt att vara en naiv hybrismotionär, så underlättar det enormt ibland. Bara 48h efter den smärtsamma avslutningen på mitt lopp hade jag glömt bort allt det onda och jobbiga. Fylld av revanschlust anmälde jag mig till nästa års lopp. Och direkt då jag hade gjort det travade jag iväg till gymmet – med lite mer muskler, en ödmjukare inställning, lika bra sällskap och ett par fina stavar ska jag ge Kullamannen en bättre match nästa år.

Eftersom jag själv hade fullt upp med att undvika att snava över rötter glömde jag bort att ta bilder. Så dom här är ärligt snodda från David.

Inför starten: Jag var inte ensam om att ha hybris – merparten av dessa bröt också
Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.28

En neonklädd Håkan (th) ser ut att ha världens största händer och tiderna sämsta lampa:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.48

Så här inbjudande såg inte havsstenarna ut mitt i natten:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.34.26

Annonser

Härliga Hässelby

Det blev inget hattrick med personbästa tre år på raken i Hässelbyloppet. Målsättningen att få gå under 38 minuter sprack med 11 sekunder och jag var 6 sekunder över fjolårets personbästa 38:04. Men vad gör det? Jag fick ett riktigt fint lopp.

Det kändes rätt oinspirerande att kliva ut i småregnet och kylan från den varma bilen 45 minuter före start. Där och då kändes stortider rätt omöjliga. Men så fort starten gick kändes allt lätt igen.

Min plan var att ta rygg på P4-Staffan. Men vi kom ifrån varandra lite i starten. Och i sicksackandet framåt under den trånga första kilometern hamnade han något steg bakom mig, så det var jag som fick vara ryggen.

Trots trängsel brändes första kilometern av på fina 3:45 minuter och plötsligt vaknade drömmen om sub-38 igen. Andra kilometern gick ännu snabbare och när jag kunde se ledaren i motionsklassen bara cirka 150 meter längre fram gick det ännu lättare att trycka på. Vi plockade placering efter placering. Plötsligt fick jag hybris: Segervittring!

Men fastän jag fortsatte att plocka placeringar var segern aldrig nära. Vid sju kilometer låg jag ensam trea av dom som startade i Herrar Motion 1. Fast hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom aldrig närmare de två i täten.

Det blev ett väldigt fint lopp, fastän vädret var lite halvtrist. Den enda dippen kom under den åttonde kilometern. Farten sjönk till 3:58 och benen kändes lite tunga. Men då var det en kille som kom ikapp och gick om. Jag försökte peppa och ropade att han skulle hålla i hela vägen in i mål. Sen var beredd på att börja falla bakåt. Men triggad av omlöpningen fick jag nya krafter. Och efter att ha legat i rygg på shorts-å-linne-löparen framför mig i knappt en kilometer gick jag om honom med en kilometer kvar. Dessutom började avståndet till tvåan krympa ganska snabbt, även om det fortfarande var stort.

Därifrån och in i mål var det bara hemlängtan som gällde. Visst, det gjorde ont. Men jag tänkte att ju snabbare jag sprang desto kortare tid skulle jag behöva dras med trötthetssmärtan. Den avslutande kilometern blev min snabbaste – 3:37. Ett värdigt slut. Men inte värdigare än att shorts-linnet flög förbi som ett skott de sista hundra meterna.

Jag gick i mål som fjärde person i min startgrupp på 38:10. Sen blev jag slagen av tre personer från en senare startgrupp. Tiden må ha varit 6 sekunder söligare. Men placeringen blev bättre än förra året.

Fjärde året på raken har jag fått göra milen på sub-40. Rätt lyxigt faktiskt med tanke på att jag faktiskt bara gått under 40 minuter fyra gånger.

När jag efter loppet snackade med de två som kom först i startgruppen och fick höra att bägge dessa två tidigare har gjort under 36 minuter på milen lovade jag mig själv att göra ett nytt försök på sub-38 nästa år. Det känns faktiskt helt rimligt.

Hässelby levererar – i år igen

Av alla landets förorter är Hässelby den jag gillar absolut bäst. Och det enbart eftersom jag på två starter i Hässelbyloppet har persat två gånger.

Gårdagens Hässelbyloppet var en ganska nervig historia. Sen Köpenhamn Marathon i våras har jag knappt kört någon speedträning alls. Inför Ironman var det mest malande distans och bitande långpannor som gällde. Visst. I ärlighetens namn har jag kört rätt mycket intervaller de senaste veckorna – både på egen hand och tillsammans med Runacademy. Men jag har inte riktigt lämnat komfortzonen. Istället för tusingar och trösklar har jag nöjt mig med främst två- och fyrahundringar + enstaka backpass.

Så när jag ställde mig på startlinjen igår visste jag inte riktigt vilken fart jag hade i mig. Det enda jag visste var att både kroppen och steget kändes lätta och att jag var sjukt sugen på att gå sub-40 (…och helst av allt nå drömmen att gå under 38 min).

Efter en lite väl grötig start med trängsel och en del fulspringande vid sidan av banan från min sida släppte allt strax innan två kilometer. Jag tog sikte på en kille som såg kvick ut och lovade mig själv att inte släppa honom ur sikta.

Men det löftet svek jag strax efter fyra kilometer. Då var jag så pigg att jag sprang ikapp och förbi. Och efter det sänkte jag aldrig farten.

Vid 6 km, vid 7 km, vid 8 km, vid 9 km. Vid varenda kilometerpassering kände jag oroligt efter. Men trötthetskänslan dök aldrig upp. Jag kände mig så pass pigg att jag spände bågen och tryckte på lite extra under de sista 1500 metrarna.

I mål var det inte mycket att snacka om: 38,04 minuter och ett nytt milrekord för min del. Och loppet hade känts så fruktansvärt lätt att jag inte ens orkade sura över att jag missade drömgränsen med bara en kortare konstpaus.

Jag har bara sprungit millopp på asfalt tre gånger:

Premiärmilen 2014:  39:36 min
Hässelbyloppet 2016: 38:58 min
Hässelbyloppet 2017: 38:05 min

Med en fortsatt sådan utvecklingskurva skulle jag ju faktiskt vara nere på svenska rekordtider om sisådär 15-20 år. Synd bara att gammeln kommer att hinna ta mig innan dess.

img_4640

Triathlonpremiär med mersmak

13702254_10205204906642426_194263450_o

Igår gjorde jag triathlonpremiär. Och inför det var jag ruggigt nervös. Dels har jag jobbat alldeles för mycket under de senaste tre veckorna. Och det har satt sina spår på träningen. Dels var jag rädd för att vara mycket sämre än alla andra. Men framför allt var jag rädd för att göra fel och bryta mot en massa oskrivna regler över hur en ska bete sig under ett triathlonlopp.

Det var även premiär för Gävle Triathlon och banan var riktigt fin. Två varv simning i Gavleån. Fem varv cykling i stan. Och fyra varv löpning på bägge sidor om ån.

Jag lade mig längst bak i starten eftersom jag inte ville sinka de övriga simmarna. Men efter bara ett tiotal meter insåg jag något: Hyggligt bröstsim går lika bra som dåligt crawl.

Jag kunde inte bara hålla jämna steg, utan även simma ifrån, de sämsta simmarna. Och det utan att flaxa fram med dåliga crawltag. I stället för att ens försöka crawla tog jag det lugnt och skönt och bröstsimmade mig fram. Det gick klart snabbare än förväntat. I stället för 45 minuter, som jag hade överslagsbudgeterat med, gjorde jag 1,5 km simning på 30 minuter.

Cyklingen gick också över förväntan. Då jag har tränat själv har jag haft svårt att snitta mer än 27,5 km/h, fast när jag har legat i vinddraget från min sparringpartner Jocke har jag kunnat trampa på i 30 km/h.

På tävling får en inte ligga i vinddraget. Men trots det kunde jag – på egen hand – trampa mig fram de fem varven och 40 kilometrarna med ett snitt på över 30 km/h.

Både vid första och andra växlingen låg jag jämnsides med killen som hade startnumret precis över mig. Rätt kul att vi som grannar hade sällskap så länge. Men då det var dags för löpning var grannsämjan över. Jag tryckte på från början och han släppte direkt.

Efter en inledande kilometer på 4:11 minuter drog jag ner på tempot något. Jag var alldeles för rädd för att stumna. Men frågan är ifall jag hade behövt sakta in. Benen var hur pigga som helst och trummade på av sig själv. Efterhand kunde jag öka igen och det var först under det sista varvet som jag sträckte ut näven och grabbade en mugg vid vattenstationen. Däremot var jag nog inte fullt så pigg som resultatet ville hävda. 39:09 minuter på milen luktar felmätt bana.

Mitt första triathlon gick klart över förväntan och det var ordentligt kul. Mycket möjligt att jag har en ny favoritdrog på gång. Och med bara lite putsning av en del detaljer borde jag kunna vara nere och sniffa på tider kring 2:35 h.

Resultat:
Simning: 30:10 min
T1: 3:40 min
Cykling: 1:16:46
T2: 1:41 min
Löpning: 39:09 min

Totalt: 2:31:23 min

Bilden ljuger – så här trött var jag inte alls då jag drog ut på den avslutande löpningen:

13735190_10205204906962434_1802994867_n

Köpenhamn? Ett misslyckande? No way!

CPH1.jpg

Då jag under den 27:e kilometern under Köpenhamn Marathon fick kämpa allt hårdare för att hålla spyan nere och tempot uppe, samtidigt som jag tvingades se hur avståndet till 3:00-farthållarna sakta med säkert ökade, kändes det senaste halvåret av mitt liv totalt bortkastat. 15 kilometer senare var känslan en annan.

Jag räckte inte till. Så enkelt är det. Jag lyckades inte kapa 16 minuter på mitt marathonrekord och gå under tre timmar i Köpenhamn. Jag var inte ens nära. Sex månaders hårdträning var inte nog. Jag hade fuskat lite för mycket med styrkan och långpassen. Något som slog till som en slägga under loppets andra halva.

Köpenhamn Marathon var över alla förväntningar. Välorganiserat. Bra bana. Trevlig inramning. Lagom många löpare. Och till en början var även jag över alla förväntningar. Då jag passerade halvvägs på 1:29:30 kändes allting så satans lätt. Sen gick det utför.

Jag vet inte om det var min lilla fartökning för att komma ikapp farthållarna som gjorde det. Eller så var det mitt aningen ojämna tempo (jag pendlade ganska vilt mellan kilometrar på 4:04 och 4:20). Men plötsligt fanns det inte längre någon punch i benen. 4:27. 4:35. Tempot blev lägre och lägre tills jag träffade en all time low: 5:24 på den 37:e kilometern. Där och då kändes hela livet som ett fiasko. Men så hände två saker:

  1. Världens bästa medlöpare sprang förbi. Och utan att han förstod det drog han upp mig från mina Nä, nu jävlar ger jag mig-tankar.
  2. Jag började räkna baklänges och insåg att det bara krävdes en minimal fartökning för att gå under 3:10.

Med facit på hand är jag jättenöjd med Köpenhamn. Jag gick i mål på 3:08:06 och putsade mitt personliga rekord med drygt åtta minuter. Samtidigt besegrade jag dumskallen, som ville bryta redan efter 27 kilometer. Och bägge dessa bedrifter fick jag göra i trevligt solsken. Inte illa för att vara en söndag liksom.

Min sexmånaderssatsning på att bli sub-3h slutade halvvägs mellan mitt gamla rekord och min högt satta målsättning. Men jag väljer att se det här glaset som halvfullt.

CPH3.jpg

Nystart med Vårstafetten

Kanske är dags att skaka liv i träningsdagboken igen. Och efter helgens vårstafett i Målilla känns det faktiskt som att jag har fått en nystart på löpningen.

Under vintern och våren har jag försökt följa 3:00-programmet på Marathon.se. Men det har gått så där. I takt med att de snabba passen både blev snabbare och längre hängde jag inte riktigt med. Jag hade helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Och det har satt sig lite på löparsjälvförtroendet. Därför var det perfekt att fira lördagens födelsedag i Målilla.

Målilla

Även i år sprang jag för Hotell Hulingen i stafetten. Och även i år hade jag den sista sträckan. Fast i och med att jag inte har sprungit ordentligt fort sen Hässelbyloppet i oktober var jag väldigt osäker på vilken fart jag hade i kroppen.

Som vanligt blev det en väldigt rolig stafett. Vårt lag (+de flesta andra) sprang fel på första sträckan. Så vi låg nästan två minuter efter redan från start. Och som mest låg vi nog omkring fyra minuter efter ledarna i företagsklassen.

Men på den femte sträckan hände något. Plötsligt började vi plocka väldigt mycket tid. Och då vår kapten Jocke gick ut på den näst sista sträckan, som är nyckeln till hela stafetten, var han totaltaggad. Han plockade in hur mycket tid som helst och såg till så att jag gick ut 1,15 minuter efter ledarna.

Att ligga omkring 300 meter efter från start är perfekt. Jag såg ledaren hela tiden, men samtidigt var avståndet så stort att jag inte kunde tokrusa för att snabbt komma ikapp. I stället satsade jag på att hitta ett högt, jämnt tempo och mala på så länge jag bara orkade. Bära eller brista. Etta eller trea. Att bara hålla vår placering var inget option.

Jag tyckte att jag tog in något, men jag var inte riktigt säker. Därför var det ruggigt skönt att mina lagkamrater stannade längs vägen och gav mig tidsangivelser. Plötsligt var jag bara en minut efter. Och sen 50 sekunder. Och sen…

Kring fyra kilometer började jag bli riktigt trött. Jag hade öppnat i 3:35-tempo. Och det är egentligen way snabbare än vad jag är. Där och då började jag fundera på om jag inte skulle dämpa mig och ändå satsa på att behålla placeringen. Men samtidigt såg jag ju att avståndet krympte.

Strax innan fem kilometer hade jag börjat räkna sekunder till ledaren framför mig. Och för varje gång jag räknade hade någon sekund försvunnit. Plötsligt hade jag häng på allvar och jag bestämde mig för att försöka blåsa förbi i stället för att lägga mig i rygg och satsa på en spurt. Så med knappt 500 meter kvar gick jag förbi och då märkte jag att det inte fanns några krafter kvar hos motståndaren. Jag kunde rinna iväg utan att behöva öka. Grymt skön känsla.

I år blev det äntligen seger i Vårstafetten i Målilla efter en grym insats av vårt lag. Visst. Det var bara fem lag med. Men det är ändå rätt hög nivå på företagsklassen. Ligger du inte sub 4:00/kilometer så halkar du efter.

Då jag kollade på mina tider efter blev jag helt förvånad. Den första kilometern på 3:35 minuter var min snabbaste. Men mitt snitt på 5,6 kilometer landade på 3:36 minuter. Jag hade tydligen inte alls slagit av på takten på slutet – jag hade ökat.

Efter att inte vågat springa trösklar i 4:00-tempo på slutet känns det extremt skönt att veta att jag kan göra riktigt snabba tider då det väl behövs. Marathonsatsningen lever i allra högsta grad.

Kvalitetspass: Gävle Halvmarathon

Originalplanen var att jag skulle varit i mitt livs form, gjort en sanslöst fin halvmara på hemmaplan och sen levt på boosten från det loppet hela vägen fram till helmaran i Stockholm.

Men nu blir det ju sällan så som man har tänkt sig. I stället för mitt livs form ligger jag en bra bit efter. En gnutta lathet uppblandat med en överbelastning har gjort mig rätt frustrerad. Den senaste månaden har jag knappt sprungit något alls och in i det sista var jag väldigt osäker på huruvida jag skulle springa i lördags. Men då jag vaknade upp i fredags utan ömmande knä – trots en 8k snackislöpning kvällen innan – kändes det dumt att inte försöka.

För att inte bli besviken på mig själv valde jag att se Gävle Halvmarathon som ett träningspass med skön inramning. Planen var att ligga kring 4:45 per kilometer och bara mala på. Fast då startskottet väl gick vaknade tydligen tävlingsdjävulen.

Då Nike+ efter två kilometer gav mig den första splittiden blev jag ordentligt förvånad – 4:24 minuter. Det kändes verkligen inte så snabbt. Det kändes lätt, ledigt och skönt. Impulsen att dra ner på tempot dog då en äldre donna fjäderlätt trippade förbi mig. Jag tog rygg i stället för att sakta in. Sen hade vi sällskap hela vägen in till varvningen, då hon gick i kvartsmaramål och jag slungade mig ut på den avslutande milen.

Efter att ha fått kämpa i någon kilometer kom jag äntligen ikapp ett par killar och klungade med dom en stund. Men benen ville mer. Så jag tryckte på. Och en efter en föll de bort. Då jag med lite drygt två kilometer kom ut på en lång nedförsraka såg jag ett pärlband med löpare. Och det var allt som behövde för att hitta raketbränsle. Med 4:07 på den 20:e kilometern putsade jag till både sluttiden och placeringen.

I mål låg jag åtta minuter under min förväntade sluttid. Med tanke på min träningsbakgrund kändes en-timme-å-trettiotvå-minuter som en riktig kanontid. Kanske, kanske, kanske är det nu det släpper.

Om bara knät slutar ömma borde en helmara under 3:30 vara inom räckhåll.

Efter 21 093 meter blev det en uppvisning i fajtingfejses på upploppet:
fajtingfejs