Tag Archive | tävling

Hässelby levererar – i år igen

Av alla landets förorter är Hässelby den jag gillar absolut bäst. Och det enbart eftersom jag på två starter i Hässelbyloppet har persat två gånger.

Gårdagens Hässelbyloppet var en ganska nervig historia. Sen Köpenhamn Marathon i våras har jag knappt kört någon speedträning alls. Inför Ironman var det mest malande distans och bitande långpannor som gällde. Visst. I ärlighetens namn har jag kört rätt mycket intervaller de senaste veckorna – både på egen hand och tillsammans med Runacademy. Men jag har inte riktigt lämnat komfortzonen. Istället för tusingar och trösklar har jag nöjt mig med främst två- och fyrahundringar + enstaka backpass.

Så när jag ställde mig på startlinjen igår visste jag inte riktigt vilken fart jag hade i mig. Det enda jag visste var att både kroppen och steget kändes lätta och att jag var sjukt sugen på att gå sub-40 (…och helst av allt nå drömmen att gå under 38 min).

Efter en lite väl grötig start med trängsel och en del fulspringande vid sidan av banan från min sida släppte allt strax innan två kilometer. Jag tog sikte på en kille som såg kvick ut och lovade mig själv att inte släppa honom ur sikta.

Men det löftet svek jag strax efter fyra kilometer. Då var jag så pigg att jag sprang ikapp och förbi. Och efter det sänkte jag aldrig farten.

Vid 6 km, vid 7 km, vid 8 km, vid 9 km. Vid varenda kilometerpassering kände jag oroligt efter. Men trötthetskänslan dök aldrig upp. Jag kände mig så pass pigg att jag spände bågen och tryckte på lite extra under de sista 1500 metrarna.

I mål var det inte mycket att snacka om: 38,04 minuter och ett nytt milrekord för min del. Och loppet hade känts så fruktansvärt lätt att jag inte ens orkade sura över att jag missade drömgränsen med bara en kortare konstpaus.

Jag har bara sprungit millopp på asfalt tre gånger:

Premiärmilen 2014:  39:36 min
Hässelbyloppet 2016: 38:58 min
Hässelbyloppet 2017: 38:05 min

Med en fortsatt sådan utvecklingskurva skulle jag ju faktiskt vara nere på svenska rekordtider om sisådär 15-20 år. Synd bara att gammeln kommer att hinna ta mig innan dess.

img_4640

Annonser

Triathlonpremiär med mersmak

13702254_10205204906642426_194263450_o

Igår gjorde jag triathlonpremiär. Och inför det var jag ruggigt nervös. Dels har jag jobbat alldeles för mycket under de senaste tre veckorna. Och det har satt sina spår på träningen. Dels var jag rädd för att vara mycket sämre än alla andra. Men framför allt var jag rädd för att göra fel och bryta mot en massa oskrivna regler över hur en ska bete sig under ett triathlonlopp.

Det var även premiär för Gävle Triathlon och banan var riktigt fin. Två varv simning i Gavleån. Fem varv cykling i stan. Och fyra varv löpning på bägge sidor om ån.

Jag lade mig längst bak i starten eftersom jag inte ville sinka de övriga simmarna. Men efter bara ett tiotal meter insåg jag något: Hyggligt bröstsim går lika bra som dåligt crawl.

Jag kunde inte bara hålla jämna steg, utan även simma ifrån, de sämsta simmarna. Och det utan att flaxa fram med dåliga crawltag. I stället för att ens försöka crawla tog jag det lugnt och skönt och bröstsimmade mig fram. Det gick klart snabbare än förväntat. I stället för 45 minuter, som jag hade överslagsbudgeterat med, gjorde jag 1,5 km simning på 30 minuter.

Cyklingen gick också över förväntan. Då jag har tränat själv har jag haft svårt att snitta mer än 27,5 km/h, fast när jag har legat i vinddraget från min sparringpartner Jocke har jag kunnat trampa på i 30 km/h.

På tävling får en inte ligga i vinddraget. Men trots det kunde jag – på egen hand – trampa mig fram de fem varven och 40 kilometrarna med ett snitt på över 30 km/h.

Både vid första och andra växlingen låg jag jämnsides med killen som hade startnumret precis över mig. Rätt kul att vi som grannar hade sällskap så länge. Men då det var dags för löpning var grannsämjan över. Jag tryckte på från början och han släppte direkt.

Efter en inledande kilometer på 4:11 minuter drog jag ner på tempot något. Jag var alldeles för rädd för att stumna. Men frågan är ifall jag hade behövt sakta in. Benen var hur pigga som helst och trummade på av sig själv. Efterhand kunde jag öka igen och det var först under det sista varvet som jag sträckte ut näven och grabbade en mugg vid vattenstationen. Däremot var jag nog inte fullt så pigg som resultatet ville hävda. 39:09 minuter på milen luktar felmätt bana.

Mitt första triathlon gick klart över förväntan och det var ordentligt kul. Mycket möjligt att jag har en ny favoritdrog på gång. Och med bara lite putsning av en del detaljer borde jag kunna vara nere och sniffa på tider kring 2:35 h.

Resultat:
Simning: 30:10 min
T1: 3:40 min
Cykling: 1:16:46
T2: 1:41 min
Löpning: 39:09 min

Totalt: 2:31:23 min

Bilden ljuger – så här trött var jag inte alls då jag drog ut på den avslutande löpningen:

13735190_10205204906962434_1802994867_n

Köpenhamn? Ett misslyckande? No way!

CPH1.jpg

Då jag under den 27:e kilometern under Köpenhamn Marathon fick kämpa allt hårdare för att hålla spyan nere och tempot uppe, samtidigt som jag tvingades se hur avståndet till 3:00-farthållarna sakta med säkert ökade, kändes det senaste halvåret av mitt liv totalt bortkastat. 15 kilometer senare var känslan en annan.

Jag räckte inte till. Så enkelt är det. Jag lyckades inte kapa 16 minuter på mitt marathonrekord och gå under tre timmar i Köpenhamn. Jag var inte ens nära. Sex månaders hårdträning var inte nog. Jag hade fuskat lite för mycket med styrkan och långpassen. Något som slog till som en slägga under loppets andra halva.

Köpenhamn Marathon var över alla förväntningar. Välorganiserat. Bra bana. Trevlig inramning. Lagom många löpare. Och till en början var även jag över alla förväntningar. Då jag passerade halvvägs på 1:29:30 kändes allting så satans lätt. Sen gick det utför.

Jag vet inte om det var min lilla fartökning för att komma ikapp farthållarna som gjorde det. Eller så var det mitt aningen ojämna tempo (jag pendlade ganska vilt mellan kilometrar på 4:04 och 4:20). Men plötsligt fanns det inte längre någon punch i benen. 4:27. 4:35. Tempot blev lägre och lägre tills jag träffade en all time low: 5:24 på den 37:e kilometern. Där och då kändes hela livet som ett fiasko. Men så hände två saker:

  1. Världens bästa medlöpare sprang förbi. Och utan att han förstod det drog han upp mig från mina Nä, nu jävlar ger jag mig-tankar.
  2. Jag började räkna baklänges och insåg att det bara krävdes en minimal fartökning för att gå under 3:10.

Med facit på hand är jag jättenöjd med Köpenhamn. Jag gick i mål på 3:08:06 och putsade mitt personliga rekord med drygt åtta minuter. Samtidigt besegrade jag dumskallen, som ville bryta redan efter 27 kilometer. Och bägge dessa bedrifter fick jag göra i trevligt solsken. Inte illa för att vara en söndag liksom.

Min sexmånaderssatsning på att bli sub-3h slutade halvvägs mellan mitt gamla rekord och min högt satta målsättning. Men jag väljer att se det här glaset som halvfullt.

CPH3.jpg

Nystart med Vårstafetten

Kanske är dags att skaka liv i träningsdagboken igen. Och efter helgens vårstafett i Målilla känns det faktiskt som att jag har fått en nystart på löpningen.

Under vintern och våren har jag försökt följa 3:00-programmet på Marathon.se. Men det har gått så där. I takt med att de snabba passen både blev snabbare och längre hängde jag inte riktigt med. Jag hade helt enkelt tagit mig vatten över huvudet. Och det har satt sig lite på löparsjälvförtroendet. Därför var det perfekt att fira lördagens födelsedag i Målilla.

Målilla

Även i år sprang jag för Hotell Hulingen i stafetten. Och även i år hade jag den sista sträckan. Fast i och med att jag inte har sprungit ordentligt fort sen Hässelbyloppet i oktober var jag väldigt osäker på vilken fart jag hade i kroppen.

Som vanligt blev det en väldigt rolig stafett. Vårt lag (+de flesta andra) sprang fel på första sträckan. Så vi låg nästan två minuter efter redan från start. Och som mest låg vi nog omkring fyra minuter efter ledarna i företagsklassen.

Men på den femte sträckan hände något. Plötsligt började vi plocka väldigt mycket tid. Och då vår kapten Jocke gick ut på den näst sista sträckan, som är nyckeln till hela stafetten, var han totaltaggad. Han plockade in hur mycket tid som helst och såg till så att jag gick ut 1,15 minuter efter ledarna.

Att ligga omkring 300 meter efter från start är perfekt. Jag såg ledaren hela tiden, men samtidigt var avståndet så stort att jag inte kunde tokrusa för att snabbt komma ikapp. I stället satsade jag på att hitta ett högt, jämnt tempo och mala på så länge jag bara orkade. Bära eller brista. Etta eller trea. Att bara hålla vår placering var inget option.

Jag tyckte att jag tog in något, men jag var inte riktigt säker. Därför var det ruggigt skönt att mina lagkamrater stannade längs vägen och gav mig tidsangivelser. Plötsligt var jag bara en minut efter. Och sen 50 sekunder. Och sen…

Kring fyra kilometer började jag bli riktigt trött. Jag hade öppnat i 3:35-tempo. Och det är egentligen way snabbare än vad jag är. Där och då började jag fundera på om jag inte skulle dämpa mig och ändå satsa på att behålla placeringen. Men samtidigt såg jag ju att avståndet krympte.

Strax innan fem kilometer hade jag börjat räkna sekunder till ledaren framför mig. Och för varje gång jag räknade hade någon sekund försvunnit. Plötsligt hade jag häng på allvar och jag bestämde mig för att försöka blåsa förbi i stället för att lägga mig i rygg och satsa på en spurt. Så med knappt 500 meter kvar gick jag förbi och då märkte jag att det inte fanns några krafter kvar hos motståndaren. Jag kunde rinna iväg utan att behöva öka. Grymt skön känsla.

I år blev det äntligen seger i Vårstafetten i Målilla efter en grym insats av vårt lag. Visst. Det var bara fem lag med. Men det är ändå rätt hög nivå på företagsklassen. Ligger du inte sub 4:00/kilometer så halkar du efter.

Då jag kollade på mina tider efter blev jag helt förvånad. Den första kilometern på 3:35 minuter var min snabbaste. Men mitt snitt på 5,6 kilometer landade på 3:36 minuter. Jag hade tydligen inte alls slagit av på takten på slutet – jag hade ökat.

Efter att inte vågat springa trösklar i 4:00-tempo på slutet känns det extremt skönt att veta att jag kan göra riktigt snabba tider då det väl behövs. Marathonsatsningen lever i allra högsta grad.

Kvalitetspass: Gävle Halvmarathon

Originalplanen var att jag skulle varit i mitt livs form, gjort en sanslöst fin halvmara på hemmaplan och sen levt på boosten från det loppet hela vägen fram till helmaran i Stockholm.

Men nu blir det ju sällan så som man har tänkt sig. I stället för mitt livs form ligger jag en bra bit efter. En gnutta lathet uppblandat med en överbelastning har gjort mig rätt frustrerad. Den senaste månaden har jag knappt sprungit något alls och in i det sista var jag väldigt osäker på huruvida jag skulle springa i lördags. Men då jag vaknade upp i fredags utan ömmande knä – trots en 8k snackislöpning kvällen innan – kändes det dumt att inte försöka.

För att inte bli besviken på mig själv valde jag att se Gävle Halvmarathon som ett träningspass med skön inramning. Planen var att ligga kring 4:45 per kilometer och bara mala på. Fast då startskottet väl gick vaknade tydligen tävlingsdjävulen.

Då Nike+ efter två kilometer gav mig den första splittiden blev jag ordentligt förvånad – 4:24 minuter. Det kändes verkligen inte så snabbt. Det kändes lätt, ledigt och skönt. Impulsen att dra ner på tempot dog då en äldre donna fjäderlätt trippade förbi mig. Jag tog rygg i stället för att sakta in. Sen hade vi sällskap hela vägen in till varvningen, då hon gick i kvartsmaramål och jag slungade mig ut på den avslutande milen.

Efter att ha fått kämpa i någon kilometer kom jag äntligen ikapp ett par killar och klungade med dom en stund. Men benen ville mer. Så jag tryckte på. Och en efter en föll de bort. Då jag med lite drygt två kilometer kom ut på en lång nedförsraka såg jag ett pärlband med löpare. Och det var allt som behövde för att hitta raketbränsle. Med 4:07 på den 20:e kilometern putsade jag till både sluttiden och placeringen.

I mål låg jag åtta minuter under min förväntade sluttid. Med tanke på min träningsbakgrund kändes en-timme-å-trettiotvå-minuter som en riktig kanontid. Kanske, kanske, kanske är det nu det släpper.

Om bara knät slutar ömma borde en helmara under 3:30 vara inom räckhåll.

Efter 21 093 meter blev det en uppvisning i fajtingfejses på upploppet:
fajtingfejs

Vårstafetten: Nya rekord och total förvirring

Hur berättar man för sina lagkamrater att man precis har pissat på sig? Jag valde att inte berätta. Allt för att slippa transportspringa hela vägen hem.

Vårstafetten i Målilla brukar kunna bjussa på helt knasiga upplevelser. Så även i år. Frågan är om inte min tredje start i stafetten blev den konstigaste hittills.

Jag sprang för Hotell Hulingen i företagsklassen. Det var bara fyra företag som var med, men totalt var det 19 lag som sprang samma längd som vi gjorde samt nio elitlag som körde en längre sträcka. Efter att legat i topp efter två sträckor tappade vi en hel del. Då kapten Joakim gick ut på den näst sista sträckan låg vi lite drygt fem minuter efter täten. Men Jocke sprang som en maskin och tog in ungefär hur mycket som helst.

Då det blev dags för mig att gå ut på den åttonde och sista sträckan hade jag blivit så överpeppad av Joakims enorma inhämtning att jag satte full fart. Jag fattar verkligen inte vad det är med mig och stafetter – jag inleder alltid som en idiot. I går kände jag att det kanske gick lite väl snabbt, men jag blev ändå rätt förvånad när Nike+ avbröt musiken i lurarna och berättade att den första kilometern hade gått på 3:25 minuter – mitt livs snabbaste kilometer. Ändå blev jag tokomsprungen av en elitlöpare, som sen gick i mål med ett snitt på 3:08. Helt galet vilken fart han hade.

Eftersom jag skulle hålla i 4,7 kilometer till försökte jag hålla igen. Men det var svårt när lagkamraterna stod längs vägen och gav angivelser om hur mycket jag hade tagit in. Vid 3k hade jag tydligen plockat två minuter på de två lagen där framme. Där och då kändes det snudd inpå doable.

Men jag fick betala ordentligt för min hybrisstart. Bara några hundra meter efter 3k knep det till i magen. Hade det funnits en toa där och då hade jag slunkit in och lättat lite på kroppen. Strax därefter kom neggotankarna: Hörrö Håkan – det här är kört. Du har sprängt dg. och under lite drygt en kilometer började jag fundera på huruvida de andra verkligen skulle märka ifall jag passade på att promenera en bit. Sen spårade allt ur totalt.

Helt plötsligt var jag på väg ner under en viadukt. Då ropade ett par pensionärer att jag sprang fel. Så jag gjorde en kvick 180-gradare och fortsatte springa. Tydligen sprang jag tokfel. Jag kom in på Målilla Stadion från fel håll. Då kunde jag A) ta höger och springa raka vägen i mål eller B) ta vänster och springa ett litet ärevarv. Jag valde B) eftersom jag blev skraj att vi skulle bli diskade på grund av min klumpighet.

Då jag väl hade betat av både ärevarv och upplopp sjönk jag ihop på innerplan samtidigt som en funktionär kom fram med lagets plaketter. Och det var då det hände. Plötsligt pissade jag på mig.

Alltså. Att som vuxen person utan inkontinensproblem känna hur det bara sipprar fram är en ruggigt underlig upplevelse. Visst. Det var ingen total 6-deciliterstömning. Men det var heller inget litet obetydligt läckage. Ruggigt skumt. Eftersom jag misstänkte att de andra inte ville ha med en nerpissad lagkamrat i bilen hem höll jag god min och låtsades som ingenting. Jag var verkligen inte sugen på att transportspringa tillbaka till Hultsfred.

Min lilla felspringning gjorde att min snittid höjdes från 3:48 till 3:55. Men det kvittade egentligen. Vi hade ändå inte kunnat rå på något av lagen framför oss. Även fast jag och tre andra i laget vann sina sträckor (vi plockade hem 4 av 8 sträckor) kom vi trea av fyra lag.

Men det jag tar med mig från Målilla, förutom ett par shorts med grova saneringsbehov, är två stycken nya personliga rekord.

1 km: 3:25 minuter
5 km: 18:37 minuter

Dan före raceday

En väldigt händelserik vecka:

  • Testat tabata + fått en ny löparpolare på Runacademy.
  • Varit till kiropraktorn och fått reda på att jag inte har några knäproblem (problemen sitter i höft och fot – jag är klen).
  • Provsprungit halvmaraspåret i Gävle tillsammans med Hemlingby Löparklubb.
  • Betat av snabba intervaller + snackislöpning tillsammans med Haag.
  • Försökt korrigera löpsteget för att slippa vadstumhet.

Men allt det kvittar, för i morgon är det raceday. Säsongspremiär!

Just nu sitter jag på tåget ner till Hultsfred för lite möten och socialt häng. Men den stora anledningen är Vårstafetten i Målilla. De två senaste åren har jag sprungit för Hultsfreds IT-kontor, men i år blev jag värvad till Hotell Hulingens nystartade lag. Målsättningen är att spöa taxichaufförerna från Målilla. Men det kan bli ordentligt tufft – förra året snittade dom under 4:00 min/km.

I år blir det en kortare sträcka (5,7 km) jämfört med fjolårets 7,5 kilometer. Men det gör mig bara mer nervös. Distanser kring fem kilometer har jag inget förhållande alls till. Hur hårt ska jag gå ut? Hur mycket orkar jag? Vad är en vettig snittid? Hur ska jag göra för att inte gå ut för hårt?

Som en extra nervositetsbonus kör jag sista sträckan. Det blir målgång på kolstubb inför publik. Visst, det brukar inte vara någon storpublik. Men ändå – jag vill ju gärna visa upp lite raketbränsle för dom som ändå är på plats. Samtidigt – vad är en bra finnish värd ifall snittiden blir för hög?

Känner jag mig själv rätt kommer det bli en kamp mot min egen hybris: Alldeles för kvick förstakilometer och en övertro, som gör att jag anser mig vara tillräckligt bra för att ta rygg då löparna från den längre elitklassen kommer ifatt. Och sen en mycket, mycket lång andra halva.

Jaja. Vi får se. Kul att säsongen officiellt kickar igång i alla fall, även fast jag gärna skulle velat ha haft ytterligare två månader grundträning i benen.