Tag Archive | lidingöloppet

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

Långt från Lidingö

I morse var det inte bara fysiskt jag befann mig långt från Lidingö. Även psykiskt var jag milsvis bort. Klockan 09:00 stod jag nyäten och ombytt där hemma. Och plötsligt fick jag för mig att jag skulle gå och lägga mig igen.

Till sist vann förnuftet över lättjan och jag pallrade mig iväg till gymmet. Lite drygt en timme senare var det dags igen. Jag började fundera på att skita i det inplanerade löppasset, för att i stället gå hem och käka pannkakor. Återigen segrade förnuftet. Men den segern satt väldigt långt inne.

I dag gjorde jag comeback på CxWorx. Och det märktes att jag skolkat väldigt länge. Någonstans tycker jag att jag hållit igång med bålträningen. Men redan i den första låten märkte jag att magen inte riktigt ville cruncha sig fram hela vägen. Därifrån blev passet en enda lång utmaning mot utmattningen. Kul! Nu kanske jag äntligen får tillbaka peppen på att göra åtminstone ett Cx-pass i veckan.

Dagens löppass var ett väldigt lugnt återhämtningspass. Jag körde 11,5k i knappt 6:00-tempo och verkligen njöt av vädret. Som en hommage till alla vänner och bekanta som körde betydligt hårdare i Lidingöloppet i dag körde jag en extra vända upp för min kära Åkermanskulle.

aillis20150926170523

Fram för det ideella

IMG_3374

I dag nådde Lidingöloppet on Tour Gävle och Boulognern. I stället för att stå på startlinjen stod jag i en finfin neonväst vid den första (och sista) kurvan och visade vägen.

Jag har aldrig varit funktionär på ett lopp tidigare. Och jag blev faktiskt rätt nervös. Det hade varit hyggligt pinsamt att peka fel, stå i vägen, missuppfatta allt eller göra något annat som sabbade racet för någon av deltagarna. Men ingen sprang – så vitt jag vet – fel vid mina två passager.

Rätt kul att jag under det senaste halvåret har börjat lära känna en del inom Gävles löparscen. Jag har helt enkelt gått från att vara lonerunner till att bli sällskapsrunner. Och det är faktiskt snäppet bättre att ha ansikten som man känner igen att heja fram.

Trots att jag inte var med i dag har jag börjat leka med tanken på att köra Lidingöloppet i år. Det skulle vara en bra inledning på en eventuell klassikersatsning. Kanske lika bra att anmäla mig innan det är för sent.

Håkan vs Hybris-Håkan 1-0

I går när jag ringde min syster frågade hon ifall jag ville springa Lidingöloppet i dag. Tydligen hade hon nån anmäld vän som inte ville/pallade/kunde springa. Instinktivt sa jag nej.

Ett par timmar senare började jag känna efter. Började jag känna suget. Det var Hybris-Håkan som hade vaknat till iiv.

Som tur var lyckades jag hålla Hybris-Håkan i schakt och ringde aldrig upp för att kolla ifall nummerlappen fortfarande var ledig.

Instinkten var troligtvis korrekt. Jag är inte tränad för att plöja tre mil kuperat just nu. Och även om jag – mot all förmodan – skulle ha lyckats ta mig runt skulle det ha varit på en så dålig tid att självförtroendet hade blivit helstukat.

Nu när jag har ett väl definierat mål är det nog bättre att hålla fokus och städa bort Hybris-Håkan så långt bak i skallen som möjligt.