Tag Archive | lidingöloppet

Kul i Lidingö – klassikern bärgad

Lidingöloppet. Vilken grej. Det var klart, klart roligare än vad jag trodde. Samtidigt var banan tuffare än vad jag hade föreställt mig. Men jag kommer utan tvekan köra igen.

Det blev ett väldigt socialt lopp. Jag och P4-Staffan hade samma startgrupp och min plan var att ta rygg på honom så länge jag orkade. Vi tänkte båda två gå för att klara medaljtiden – 2:15:00 – och jag kände att min bästa chans var att få hjälp av honom så länge som möjligt.

Inledningen blev lite för långsam. Även om det inte var så trångt som jag hade blivit förvarnad om blev det lite ryckigt, något kortare stopp och i nedförslöpningarna var det så instängt att vi fick hålla igen lite.

Första milen gick på strax under 45 minuter. Och redan där kände jag att det skulle bli svårt att åka hem med en silvermedalj – planen hade ändå varit att ha två minuter till godo efter 10k.

Andra milen gick på strax över 45 minuter. Så inför den sista, omtalade milen hade ganska exakt 45 minuter på oss. Men den som testat Lidingöloppet vet att det är svårt att springa helt jämnt hela vägen – Abborrbacken, Karins Backe och den syra dom framkallar gör det svårt att hålla speeden uppe på slutet. Dessutom: Vid 20k hade jag börjat tappa fart i uppförslöpningen. I varje litet motlut fick Staffan ett par meter, som jag blev tvungen att springa ikapp i utförslutet. Och vid två gånger var jag nära att ropa Nu släpper jag åt honom.

Men så hände något. Vid 22k fick jag lite, lite nya krafter samtidigt som Staffan gick in i en liten svacka. Och plötsligt var det jag som fick luckan. Därifrån och in i mål var jag ensam mot en rygg där framme – jag jagade Görans röd/vita Hemlingby LK-linne. Men det var lönlöst. Ju mer jag tog i, desto längre blev avståndet. Han liksom flöt fram, medan jag sluggade på.

Med fyra kilometer kvar kom min enda egentliga dipp – varken medaljtiden eller Göran var inom räckhåll och det kändes som att det kvittade vilken fart jag höll. Men innan jag riktigt fattade vad som hänt var jag en ynka kilometer från mål. Och då kom hemlängtan och bar mig resten av vägen.

Jag gick i mål på 2:17:12 = 133 sekunder från medaljtiden.

Jag vet inte riktigt varför jag aldrig har kört Lidingöloppet tidigare. Men alla skrönor om hur tuff banan är har nog bidragit. Jag har liksom aldrig känt mig lockad, förrän i år då det fanns en klassiker att avsluta. Men nu har jag fått mersmak. Jag måste ge det åtminstone en chans till.

Två av mina tuffaste Runacademykollegor fixade medaljtiden med bred marginal. Och kunde dom, så ska jag fanimig kunna fixa det nästa år.

Kapar jag 30 sekunder nedför, 45 sekunder uppför och 10 sekunder på att seeda mig upp till startgrupp 1B, så behöver jag bara springa 48 sekunder snabbare på platten. Det borde vara en baggis.

Eller rättare sagt: Det låter väldigt lätt i teorin. I praktiken kan det bli aningen tuffare, men nu har jag ett till bra mål inför nästa år.

Annonser

Väldigt många tecken om självförtroende

Ju mer jag tränar och tävlar desto mer inser jag att konditionsidrott vilar på tre framgångsfaktorer: Hjärta, hjärna & muskler.

Var och en för sig är dom ganska värdelösa. Och de är exakt lika viktiga för slutresultatet. Tyvärr är hjärnan väldigt svårt att träna upp.

Jag har ett ganska schizofrent förhållande till min skalle. Å ena sidan har jag ordentlig hybris – jag tycker det låter helt rimligt att jag ska springa 16 terrängmil i Skåne om knappt två månader. Å andra sidan är jag livrädd för att vägga i Lidingöloppet om två helger.

Det brukar heta att kondition är en färskvara. Om det är sant har självförtroende extremt kort bäst-före-datum. För mig är skallen aldrig positivare än det senaste träningspasset – det är en konstant berg-å-dal-bana, som om en liten del av skallen vore bipolär.

I tisdags körde jag ett lite tuffare tröskelpass i Hemlingby: 3×2,5 km motionsspår i 3:54-tempo. Efteråt kändes silvermedaljen i Lidingö (dvs en tid under 2:15h) klart doable. Men så kom söndagen.

I söndags skulle jag köra mitt sista långpass samt boosta på självförtroendet inför kommande race. Lätt transportlöpning fram-å-tillbaka till milspåret vid Skidstavallen och 4:30-tempo runt spåret. Det var planen. Men farten fanns inte. Varenda uppförsbacke kändes enorm. Inte ens på platten fanns det någon speed att hämta och jag fick verkligen kämpa för att gå under fem minuter på kilometern.

På vägen hem från Skidstavallen funtade jag på hur mycket en svensk klassiker är värd ifall en underpresterar på upploppet i Lidingö. Men…så kom måndagen.

Igår var det säsongsupptakt för Runacademy här i Gävle. Jag hade egentligen inte tänkt vara med, men efter söndagens egoknäck tänkte jag att 15 veckor intervaller är precis vad jag behöver.

Gårdagens pass var rätt kul:
4+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
3+1+1 min (1 min vila/intervall)
3 min setvila
2+1+1 min (1 min vila/intervall)

…och hej vad det gick. Jag gick ut hårt. Och sen ökade jag. Varken hjärtat, hjärnan eller musklerna ville vika ner sig, fastän jag hade råtuff sparring av två löpare, som egentligen ligger ett snäpp över mig. Pushad av dom blev steget både snabbt och lätt.

Gårdagens 15 superminuter ska jag försöka bädda in i hjärnan och konservera fram tills jag gått i mål i Lidingö. Just nu är självförtroendet verkligen på topp. Varken fart eller distans skrämmer.

No rest for the wicked

Ironmanbubblan är bruten. Nu är det dags att blicka framåt – det är ju bara några veckor kvar till Lidingöloppet.

Efter en vilo-/resdag i söndags med tillhörande pizza och film studsade jag tillbaka i måndags med ett lätt gympass. Och igår blev det en dubbel: Tyngre gympass på morgonen och distansjogg på kvällen.

Eller rättare sagt: Jag hade tänkt mig en distansjogg. Så jag satte iväg i ett mysigt 5:15-tempo. Men kroppen kändes piggare än vad jag hade räknat med, så efter några kilometer låg jag i 4:50-fart. Sen mötte jag min gamla kollega GD-Erik. Det såg så oförskämt lätt och snabbt ut att jag omedvetet måste ha känt mig lite lat, för plötsligt ville benen trycka på mer.

Min plan var att ta det rätt lugnt den här veckan: Några distanspass. Eventuellt ett långpass i helgen. Och spara på farten tills nästa vecka. Men kroppen ville annat. Då den sjunde kilometern gick på 4:25 slutade jag att kolla på klockan och bara fortsatte springa. Det råkade bli en progressiv fartökning som slutade med 4:03 minuter på den elfte kilometern, innan jag tacklade av och började jogga ner.

14 kilometer och ett snitt på 4:38 min/km känns oförskämt bra för att vara ”ett långsamt” pass.

Nu är i och för sig terrängen klart tuffare i Lidingö än på min standardrunda i Kungsbäcksskogen. Men med ett par långpass, några snabbdistanspass och ett gäng intervaller mer i kroppen kanske, kanske, kanske 2:15h inte är helt omöjligt att få till i Lidingö.

Det där med att aldrig bli nöjd

Igår sprang jag Lidingöloppet On Tour här i Gävle. Kul lopp som gick på min stammisbana, fast med en liten annan dragning så att jag fick uppleva en ny stig som jag inte sett förut.

I och med att jag hade Vätternrundan i benen visste jag inte riktigt vad jag kunde räkna med. Jag kände mig i form för 41 minuter, men jag tyckte att 42 minuter kändes mer rimligt. Det skulle ändå vara snabbare än vad jag någonsin gjort en skogsmil förr.

Och så gick starten. Och jag sprang och sprang och sprang. Blev omsprungen och sprang om. Sprang framför, bakom och bredvid en kille från min grupp i Runacademy (vi är alltså så jämna att vi till och med låg i synkad stegfrekvens). Sen kom avslutningen och jag ökade lite.

Jag gick i mål på 40:03. Så snabb har jag aldrig varit i skogen förr. På den banan, som nu dessutom hade tuffats genom att köra den brantaste backen två gånger, har jag nog aldrig varit snabbare än 42:30. Om ens det. Och då har jag ändå nött den här banan i ur och skur. I toppform och motgång.

Ändå…

…det enda jag kan känna efter loppet är den där grämande känslan: Om jag bara hade vetat hur nära jag var så skulle jag ha kunnat hitta 4 sekunder att kapa. Då hade jag varit sub40..

Hur kommer det sig att en aldrig blir riktigt, riktigt nöjd? Jag överträffade ju trots allt både det tuffa och det rimliga målet.

Bonus: Under mina 40:03 minuter i spåret hade jag en snittpuls på 90% av max. Känns coolt, men samtidigt lite läskigt. Hoppas jag slipper ligga så högt pulsmässigt framöver.

Långt från Lidingö

I morse var det inte bara fysiskt jag befann mig långt från Lidingö. Även psykiskt var jag milsvis bort. Klockan 09:00 stod jag nyäten och ombytt där hemma. Och plötsligt fick jag för mig att jag skulle gå och lägga mig igen.

Till sist vann förnuftet över lättjan och jag pallrade mig iväg till gymmet. Lite drygt en timme senare var det dags igen. Jag började fundera på att skita i det inplanerade löppasset, för att i stället gå hem och käka pannkakor. Återigen segrade förnuftet. Men den segern satt väldigt långt inne.

I dag gjorde jag comeback på CxWorx. Och det märktes att jag skolkat väldigt länge. Någonstans tycker jag att jag hållit igång med bålträningen. Men redan i den första låten märkte jag att magen inte riktigt ville cruncha sig fram hela vägen. Därifrån blev passet en enda lång utmaning mot utmattningen. Kul! Nu kanske jag äntligen får tillbaka peppen på att göra åtminstone ett Cx-pass i veckan.

Dagens löppass var ett väldigt lugnt återhämtningspass. Jag körde 11,5k i knappt 6:00-tempo och verkligen njöt av vädret. Som en hommage till alla vänner och bekanta som körde betydligt hårdare i Lidingöloppet i dag körde jag en extra vända upp för min kära Åkermanskulle.

aillis20150926170523

Fram för det ideella

IMG_3374

I dag nådde Lidingöloppet on Tour Gävle och Boulognern. I stället för att stå på startlinjen stod jag i en finfin neonväst vid den första (och sista) kurvan och visade vägen.

Jag har aldrig varit funktionär på ett lopp tidigare. Och jag blev faktiskt rätt nervös. Det hade varit hyggligt pinsamt att peka fel, stå i vägen, missuppfatta allt eller göra något annat som sabbade racet för någon av deltagarna. Men ingen sprang – så vitt jag vet – fel vid mina två passager.

Rätt kul att jag under det senaste halvåret har börjat lära känna en del inom Gävles löparscen. Jag har helt enkelt gått från att vara lonerunner till att bli sällskapsrunner. Och det är faktiskt snäppet bättre att ha ansikten som man känner igen att heja fram.

Trots att jag inte var med i dag har jag börjat leka med tanken på att köra Lidingöloppet i år. Det skulle vara en bra inledning på en eventuell klassikersatsning. Kanske lika bra att anmäla mig innan det är för sent.

Håkan vs Hybris-Håkan 1-0

I går när jag ringde min syster frågade hon ifall jag ville springa Lidingöloppet i dag. Tydligen hade hon nån anmäld vän som inte ville/pallade/kunde springa. Instinktivt sa jag nej.

Ett par timmar senare började jag känna efter. Började jag känna suget. Det var Hybris-Håkan som hade vaknat till iiv.

Som tur var lyckades jag hålla Hybris-Håkan i schakt och ringde aldrig upp för att kolla ifall nummerlappen fortfarande var ledig.

Instinkten var troligtvis korrekt. Jag är inte tränad för att plöja tre mil kuperat just nu. Och även om jag – mot all förmodan – skulle ha lyckats ta mig runt skulle det ha varit på en så dålig tid att självförtroendet hade blivit helstukat.

Nu när jag har ett väl definierat mål är det nog bättre att hålla fokus och städa bort Hybris-Håkan så långt bak i skallen som möjligt.