Tag Archive | simning

En vecka senare

Då jag vaknade upp till ännu mer regn i morse kändes det smått absurt att det bara var en vecka sen jag åkte hem från värmen på Fuerteventura. Det känns snarare som att sommarens träningsläger på Playitas ligger en hel livstid bort. Tur då att jag kunnat leva den livstiden på boosten av en perfekt avslutningsdag.

Först stack jag och T, som jag träffade under Lighthouse Run, ut på morgonlöpning i bergen. Vi tog det lugnt och skönt och avverkade drygt 400 höjdmeter på knappt en mil i avslappnat tempo, där vi tillät oss att stanna upp och kolla på den grymma utsikten.

IMG_3482

IMG_3483Sen slappade jag järnet vid poolen och läste ut Bea Uusmas finfina Expeditionen: Min kärlekshistoria. När det blev för varmt för poolen och jag var för pigg för siesta testade jag fiskspa. Det var rätt märkligt. Och det gav kanske inte den effekten som jag hade toppats på. I ärlighetens namn fick jag lite dåligt samvete över att de stackars söta fiskarna skulle suga på mina skabbiga fötter.

IMG_3503

Men fiskar, berg och fina faktaböcker i all ära – dagens highlight var ändå Captain Crawls bravader.

Då jag kom till Playitas hade jag aldrig någonsin crawlat (visst – något armtag hade jag tagit utan att fatta vad jag försökte uppnå). Men två lektioner och några solopass senare hade jag fått till något som nästan skulle kunna uppfattas som crawl av en tillräckligt oobservant åskådare. Och strax innan hemfärd drämde jag till med nytt personligt rekord – 30 meter utan stopp. Håller jag den här utvecklingskurvan borde jag kunna knäcka Vansbrosimningen år 2136.

IMG_3501Trots att löpmängden blev lite mindre än väntat – det gick helt enkelt inte att motivera sig till långpass i värmen – blev träningslägret på Playitas helt perfekt:

  • 6 löppass
  • 5 simpass
  • 3 gympass
  • 2 lästa böcker
  • Sjuka mängder nyttigheter

När dagarna bara flyger iväg

Sen i onsdags har jag bara tränat, ätit, sovit, solat, läst. Dagarna har liksom flugit fram.

I dag fick jag en helt perfekt start: Först en skön snackislöpning på 9k med en kille som jag träffade under gårdagens lopp och sen en riktigt långslö jättefrukost. 

  
Troligtvis har jag aldrig ätit så mycket och så nyttigt som jag har gjort de senaste dagarna. Är det träningsläger, så är det. Och då kan även Sugerjunkie Durmer hålla sig borta från godiset och efterrätterna. 

Loppet – The Lighthouse Race – gick klart över förväntan. Då jag testsprang i onsdags höll jag ju på att dö. Då det blev skarpt läge kapade jag 20 minuter på 13,5 km och kom femma – mest tack vare att damtvåan jagade mig som envis blodigel under de sista sex kilometrarna. 

Hade det inte varit för att en kille hade den tvivelaktiga smaken att gena (eller springa fel) cirka 300 meter, så hade jag nog spurtat mig in som fyra. 

Men The Lighthouse Race i all ära – gårdagens största happening var nybörjarkursen i crawl. Jag tog mitt livs första crawltag. Och det var skitsvårt. Vägen till att bli en swimrunmästare verkar vara rätt lång. 

Hipstergymmet

Det finns de som tror att crossfit är hipsterträning. Tänk om. Vill du vara träningshipster 2015 är det amishgym som gäller.

Det här blev en väldigt tung vecka. I måndags gav min kiropraktor mig råden att tagga ner på löpningen lite, eftersom han misstänker att mitt strulande kring högerknät beror på en överbelastning. Och innan jag ens hann bokstavera a-l-t-e-r-n-a-t-i-v-t-r-ä-n-i-n-g låg jag hemma i feber och kände mig ömklig.

Efter två feberfria dagar gjorde jag äntligen comeback i dag. Jag och Franke skulle simma. Men en liten kommunikationsmiss gjorde att jag blev solo på badhuset. Och det var kanske lika bra det, för då slapp jag bli stressad och kunde brösta på i min egen takt. Men simningen var bara en uppvärmning för dagens ordentliga pass – stenröjning på en ö ute i Harkskär.

Min vän Perkele ska få el i sommarstugan. Och det är ju posotivt. Det negativa är att han måste gräva ett 97 meter långt dike på en ö som egentligen mest är en stenhög hophållen av grova rötter.

Beväpnade med spadar, spett och korphackor gick vi lös. Och det kändes rätt coolt faktiskt. Genuint satans kroppsarbete à la 1800-tal. Det som inte var fullt lika coolt var hur långsamt det gick. Varje meter vi gjorde var en mindre kamp. Men vi tog oss framåt i alla fall. Och längs vägen kände vi oss som kommunens största überhipsters. Helskägg är fortfarande det nya helskägget. Men frågan är om inte korphacka är den nya surdegen.

Mitt liv som Frölander

Lars Frölander

I går var det dubbel premiär: 1) Första gången jag simmade 50-meters pool. 2) Första gången i badmössa. Flådigt värre.

I vanliga fall är jag den som ger min omgivning dåligt träningssamvete. För att minska risken för sånt (och även för att framstå som en aningen mindre insnöad person) har jag aktivt försökt dra ner på träningssnacket med mina närmaste vänner.

Här på Playitas är det tvärt om – det är omgivningen som ger mig dåligt träningssamvete. Efter en skön sovmorgon steppade jag ner till frukosten i går. Men trots att det fanns massvis med färsk frukt var det svårt att njuta av ätandet, för det verkade som att alla runt omkring redan hade hunnit med ett morgonpass. Därför proppade jag i mig frukosten så kvickt jag kunde och bokade en bana i simpoolen.

Trots min skinnade skalle tvingades jag använda badmössa. En policy är en policy är en policy… Och plötsligt kände jag mig som Lasse Frölander. Det gick snabbt. Mina brösthundringarna kändes flyga fram i världsrekordtempo. Sen höjde jag blicken. Och insåg att tjejen och de två killarna på banorna utanför mig hade kunnat simma åttor runt mig utan att behöva slitit ut sig. Den enda i basängen som jag kunde rå på var den söndagssimmande 60-pluskvinnan på banan innanför.

Nä. Simning är verkligen inte min paradgren. Och det känns frustrerande, för jag borde inte vara så långsam. I min skalle är jag rent av rätt kvick. Men resultatet talar ju sitt tydliga språk – jag skulle verkligen behöva gå den där fulltecknade crawlkursen för nybörjare i höst.

Efter simningen knallade jag vidare till ett gruppass core. Ingen musik. Inget direkt flyt i programmet. Bara en iskall kille som visade övningarna och räknade åt oss. Och så fort han kom till åtta konstaterade han: Eight more…5-6-7-8… Eight more…

Det dåliga träningsamvetet vaknade på nytt då jag efter pool, läsning, slummer och en lång dusch drog till byn för att käka middag och mötte gäng på gäng som var ute och kvällssprang. Det är verkligen inte lätt att vara träningsjunkie bland ett gäng träningsjunkies.

Knätest #3

För bara någon vecka sen ömmade det där förbannade högerknät bara jag ens funderade på att gå nerför en trappa. Och i går kunde jag köra fem kilometer löpband i slötempo utan mer än någon enstaka liten stickning längs vägen.

Nu vet jag att det alltid är för tidigt att ropa hej. Men just nu känns det så grymt skönt. Det känns som att jag äntligen är på rätt väg. Det finns en väg tillbaka.

I kväll var tanken att följa upp gårdagens löpning med ett pass crosstraining. Men då jag dök upp på gymmet var passet redan fullbelagt. Så jag körde intervallrodd (3×500 meter), de små benmusklerna samt lite mage. Sen mellanlandade jag för lite middag innan jag och Franke tog en kilometer simning.

Somnar jag inte gott i kväll kommer jag aldrig göra det.

Tips från coachen

I dag var jag och fick mitt andra pass från min tränare Louise. Det kändes som att det var dags, för nu har jag lyckats köra det förra två veckor på raken utan mastigt träningsvärk. Och när det här passet har nötts in kommer jag vara extremt duktig på övningar med gymboll.

Redan innan dagens pass hade Louise ifrågasatt varför jag hänger så mycket på gymmet och leker med vikterna, när det är löpning jag vill bli bra på. Och hon har en riktigt stor poäng. Men det är ju så kul där.

Efter genomgången av passet var jag extrempepp och hade snudd inpå för mycket energi. Och plötsligt släppte ett av mina största måsten: Jag måste faktiskt inte gå i mål i Stockholm Marathon i maj.

Om det nu är så att knät ska fortsätta trilskas och hindra mig från att löpa kan jag ju faktiskt välja ett annat maraton senare i sommar. Det viktiga är inte var, utan att. Då slipper jag känna en massa onödig press och stress. Det ska ju vara kul att träna inför ett mål.

En annan sak som jag insåg är att jag ska lägga om träningen. Mer kondition och färre solopass på gymmet. Dom kan jag ersätta med fler gruppass. Och kan jag inte springa kan jag alltid cykla, simma eller köra crosstrainer. Med lite tur kanske jag längs vägen kan beta av Nyårslöfte #43: Simma två kilometer i ett sträck.