Archive | juli 2014

Den underbara känslan av fart

Äntligen: Klipp i benen, lätta steg och bra fart under skorna. Och ännu mer äntligen: En löptur utan den klibbiga feberkänslan av att springa genom tropikerna.

Juli blev en bra löpmånad. Äntligen kom jag igång igen efter svackan i juni. Men ändå har det gnagt lite – det går för långsamt, för trögt, för tungt. Men de två senaste dagarna har jag fått till två väldigt fina pass.

I går körde jag en utmaning: Tre kilometer ut i cirka 4:30-tempo och sen på hemvägen jaga sekunder för att få ner hela rundans snitt till mitt drömsnitt för halvmaran – 4:17. På vägen hem flög jag fram. Kilometer #5: 3:58. Kilometer #6: 3:48. Under de sista 300 bonusmetrarna var jag nere på 3:28-tempo. Och allt bara flöt på. Snabbare, starkare och mer harmonisk på länge. Väl hemma hade snittet sjunkit till 4:11 minuter per kilometer.

I dag följde jag upp med en liten tur i skogen. Eftermiddagens regn hade gjort underverk. Det plus att jag drog ut lite senare än vanligt gjorde att det var perfekt löparväder. Efter snart en månad i en ångkokare fläktade det lite då jag tog mig framåt.

När jag hade segat mig uppför Åkermanskulle och kom fram till brytpunkten vid sex kilometer insåg jag att jag inte hade satt igång Nike+. Så jag hade inga tider att kolla igenom. Men det kvittar, för benen bara flög fram och snittet kan inte ha blivit många sekunder över fyra minuter. Och när jag kollade ut över krönet och fick se det här kändes det som att jag fick lön med för mödan:

solnedgång

Efter en snabb återhämtning varvade jag ner med fyra sköna kilometer asfaltslöpning i snackistempo genom stan. Kanske är det så att jag har chansen att vässa fram en riktigt fin kapacitet tills Stockholm ska intas 13 september.

Annonser

Facit: Vecka #30

Måndag: Grit Plyo + backintervaller, totalt 7,75 km.
Tisdag: Grundpasset.
Onsdag: Skogslöpning 26,37 km.
Torsdag: VILA.
Fredag: 3×3 km tempo + mage/bröst.
Lördag: Bärplockning.
Söndag: Bärplockning.

Kvar till årsmålet: -180,65 km.

Jobbsemester

En gång i tiden – du vi var inne i en lite tyngre jobbperiod – gjorde min före detta kollega Bozo följande helt lysande definition: Fritid är den del av arbetstiden då det är tillåtet att dricka öl. Och som en uppföljning på det vill jag nu lansera jobbsemester: Det är när du åker iväg, så att det känns som semester, men du fortsätter jobba på som vanligt.

Sen i tisdags och fram tills i dag har jag haft jobbsemester nere i Hultsfred. Om dagarna har jag suttit i en lånelägenhet och jobbat på. Men om kvällarna har jag umgåtts, grillat och allt det där andra som hör en semester till. I morse tog jag konceptet jobbsemester till fulländning.

Jag skulle hantera några tyngre filer. Inget märkvärdigt. Ladda ner från ett ställe. Tagga och ladda upp på ett annat. Men även så enkla uppgifter tar ju tid.

I stället för att sitta och glo på en mätare under ned- och uppladdningarna passade jag på att köra korta tempopass i skogen bakom knuten. Det blev ett bra upplägg med kort, rask löpning. Lite filfixande. Sätta igång en uppladdning. Och sen ut på nytt tempopass. Totalt blev det 3 x 3 kilometer. Samt fyra cirklar kroppsgym – 20/20/20 raka crunches, sneda crunches, armhävningar.

Pass #1: 4:31 per kilometer.
Pass #2: 4:05 per kilometer.
Pass #3: 3:57 per kilometer.

Gateway to heaven:
gateway to heaven

Samtidigt på kontoret:
kontoret

Totalvilse i Hultsfredsskogen

Alla som motionerar har nog en nemesis. Någon eller något som alltid knäcker dom totalt. Kanske är det Västerbron. Eller Abborrbacken. Eller den där löparen som alltid sprintar förbi dig med barnvagnen framför sig. Min nemesis är Milspåret i Hultsfred. Det finns milspår. Och så finns det Milspår. Det i Hultsfred förtjänar ett stort M.

Jag har aldrig lyckats knäcka Milspåret i Hultsfred. Antingen har jag blivit bängtrött och tvingats promenera hela vägen hem. Eller så har jag sprungit fel och hamnat någon helt annanstans. Men i morse vaknade jag med en tydlig känsla: I dag är det dags att spotta Milspåret i Hultsfred i ansiktet och förvandla det till ett ordinärt milspår.

Till en början tänkte jag mest på farten och benen och på hur bra uppmärkt spåret hade blivit. Jag körde min playlist från Vildsvinet i våras. Det är en luftig och glad playlist, som är tänkt att bära mig fram över stock och sten under en tuffare trailrunda. Men i fjärde låten – Mumford & Sons I Will Wait – då det är dags att sträcka ut stegen och få upp farten hände ingenting. Det fanns liksom ingen punch i benen. Fast det skulle visa sig vara mitt minsta problem.

Efter knappt sju kilometer var jag så vilse att jag fick plocka fram GPS:en på telefon för att lotsa mig rätt. Plötsligt var jag tillbaka på Milspåret. Men tydligen sprang jag åt fel håll. Då jag kom fram till avstickaren där jag hade sprungit fel var det bara att vända om och följa spåret tillbaka. Därefter tog det ytterligare ett par kilometer innan jag sprang fel en andra gång.

Enligt GPS:en hade jag sprungit alldeles för långt. Någon kilometer tillbakaspringning senare hittade jag spåret igen – bara för att väldigt snart springa fel en tredje gång. Därifrån gick det utför på allvar.

Jag sprang över myr och kalhygge. Genom snår, buskage och tätväxande skog. Över stenar och under fallna träd. Målsättningen var att komma runt den sjö som låg mellan mig och den närmaste vägen hem. Knäcken var total då jag till sist kom ut på en landsväg och efter att ha följt den en bit var tillbaka på samma plats som jag hade lämnat någon halvtimme tidigare. Fast på plussidan: Jag var tillbaka på Milspåret.

Som tur var fanns det ett hus i närheten. Då jag knackade på fick jag reda på att om jag sprang tillbaka längs landsvägen skulle jag komma ut på en asfalterad väg. Och höll jag bara till höger på den skulle jag komma fram till Hultsfred. Kruxet? Jag var tydligen nio kilometer ifrån byn.

Hur kan man följa ett milspår i kilometer efter kilometer (även utan mina felspringningar måste jag ha gjort minst sju kilometer längs originalspåret) bara för att få höra att man är nio kilometer från mål? Och att man dessutom springer åt fel håll! Helt overkligt. Det var som att jag hade hamnat i Twilight Zone, där inget riktigt stämmer.

Men det var bara att bita ihop. Först landsvägen och sen asfaltsvägen.

Mitt försök att knäcka min nemesis slutade i totalt nederlag. Jag har fortfarande inte lyckats ta mig runt Milspåret. Och den planerade 10-kilometersrundan blev en nätt liten 26,37-kilometrare i 24-gradig värme och utan vatten. Jag var hyggligt stapplig då jag väl nådde fram till en vattenkran inne i Hultsfred.

På plussidan: Jag fick se ett sprintande rådjur och jag behöver inte pressa in något långpass framåt helgen.

Är det här vägen hem:
Skog

Eller kanske det här:

Sly

Fem kilo till!

En helt episk tisdagsmorgon: I dag lassade jag på ytterligare fem kilo i den stående rodden, så nu när jag sitter här och käkar second breakfast på stammishaket Princess känner jag mig som He-Man. Typ.

Då jag började med Tränar-Johannas grundpass utgick vi från 30 kilo i stående rodd. Kanske inte skitmycket. Men klart tillräckligt för en tanig motionär, som kör alldeles för lite överkropp på gymmet. Och klart tillräckligt då det är 3×12 repetitioner som står på menyn.

I dag var det någon tjej som uppvärmningsbollade med min träningsvikt – 35 kilo – medan jag låg på rygg och brottades med en pilatesboll. Taggad av hur oberörd hon verkade blev jag tvungen att utmana mig själv lite då hon hade kilat vidare. Och jodå – 40 kilo funkade, även om repetition #35 och #36 kändes ordentligt tunga.

Ett gritpass. Ett kilo vildhallon. Och ett nytt personligt rekord. Den här veckan har fått en minst sagt lysande start.

Att lämna den där satans trygghetszonen

I dag gjorde jag det. Efter att vi veckor ha sneglat, kartlagt och övervägt drog jag äntligen iväg på mitt första pass Grit Plyo. Och det blev nästan en besvikelse. För 25 minuter senare satt jag där på stretchmattan. Svetten rann och pulsen ville inte riktigt lägga sig. Men ändå satt jag där med en känsla av att det hade gått lite för lätt.

Troligtvis är det bara i min skalle, men jag har fått för mig att det finns ett par hierarkier på mitt gym. Och bland dom som grupptränar är det grittarna som är överst i pyramiden. Dom är lite hårdare. Lite starkare. Lite mer dedikerade. Dom är helt enkelt lite över.

I vintras gjorde jag några inhopp på Grit Strength. Men sen dom tog bort mitt lördagspass och det bara fanns ett Hej-då-har-jag-knappt-hunnit-stämpla-ut-från-jobbet-pass på onsdagarna kvar föll jag bort. Egentligen var det plyon jag ville testa. Men den kändes än tuffare. Och där och då knasade mitt knä så mycket att jag inte ville belasta det i onödan.

Sedan dess har månaderna gått och Grit Plyo har vuxit till något slags monster i min skalle. Inget sött och lurvigt monster. Snarare något hemskt och oövervinnerligt.

I dag hade jag turen att komma på en helt ny passrelease. Så även de trogna grittarna fick testa på något nytt. Och jag var väl varken bäst eller sämst. Men jag höll jämna steg. Och jag orkade. Fast framför allt – efteråt kändes det inte så jobbigt. Jag har lidit klart mer under bodypumppass.

Men så är det väl rätt ofta? Man bygger så enorma murar kring den där trygghetszonen att man förminskar sig själv och demoniserar alla andra. Dom som kan. Dom som vågar. Dom som det ser så satans lätt ut för. Men när man väl vågar sticka ut näsan utanför zonen inser man snabbt att det inte är så farligt där ute.

Håkan vs Grit Plyo 1-0.

…och vilken dag det blev! Backintervaller i morse. Hallonplockning på eftermiddagen. Grit på kvällen. Och däremellan 7,5 timmars jobb. Ibland sitter effektiviteten precis där den ska.

Facit: Vecka #29

Måndag: Core.
Tisdag: Core + 5,39 km farttest.
Onsdag: VILA.
Torsdag: VILA.
Fredag: VILA (0,43 km avbruten kvällslöpning).
Lördag: Core + 55 min spinning.
Söndag: 13 km löpning + extra mage.

Kvar till årsmålet: -137,53 km.