Arkiv | mars 2014

Facit: Vecka #13

Måndag: Lilla benpasset
Tisdag: Maxstyrka
Onsdag: Lilla benpasset + snacklöpning 11,7 km
Torsdag: Bodypump + fartlek 9,83 km
Fredag: VILA + massage
Lördag: Grit
Söndag: Premiärmilen: 10 km asfalt

Kvar till årsmålet: 224,6 km

Jag är sub 40!

Drygt fyra timmar efter målgången i Premiärmilen kan jag fortfarande inte riktigt greppa det. Jag är sub 40. Jag har sprungit fortare i dag än vad jag någonsin gjort tidigare.

Premiärmilen var en väldigt trevlig tävling. Inga problem. Härlig bansträckning. Och framför allt ett helt fantastiskt väder. Men då jag gick i mål efter att spurtat ur mig exakt varenda liten kraft benen, lungorna och skallen kunde frambringa var jag lite besviken. Eller besviken är fel ord – det hade ju gått skitbra. Men jag hade bommat 40-minutersgränsen med några sekunder. Där och då grämde jag mig en del över att jag inte hade inlett min spurt lite tidigare. Att jag inte tryckt på lite mer i uppförsbacken innan den avslutande nerförssluttningen. Men det var min bruttotid som blev +40 minuter.

Eftersom jag stod rätt dåligt till vid starten tog det tydligen 32 sekunder från det att startskottet gick tills dess att jag klev över startlinjen. Och då resultatlistan baseras på tiden från start till mål stod det klart att jag hade sprungit på 39:36. Och inte nog med det – jag kom på 15:e plats av alla motionärer. Räknar man in tävlingsklassen också hamnade jag kring plats 270. Och jag som siktade på topp 1000 av de 4200 som kom till start.

Men loppet hade kunnat bli SÅ annorlunda. I och med min dåliga startposition hamnade jag mitt i en ordentlig propp och min första impuls var att följa proppens tempo, för att ha krafter kvar till det avslutande varvet. Som tur var slog jag undan den impulsen. Det resulterade i två kilometers kryssande, dikeslöpningar och plötsliga sidorörelser. Trots det inledde jag med en första kilometer på 3:53. Och här har vi nästa Som tur var.

Som tur var hade jag inga tidsangivelser från Nike+ på i lurarna. Då jag insåg det funderade jag på att fippla igång kilometertiderna. Hade jag gjort det hade jag aldrig vågat hålla det tempo som jag höll. Då skulle jag chillat ner efter den första kilometern, för att inte riskera att möta döden redan under det första varvet.

Mitt tredje Som tur var blev Skuggan. Jag är inte helt säker på när Skuggan dök upp. Men jag är rätt säker på att jag hade honom i stjärten redan strax innan varvningen. Sedan låg han som limmad i baken på mig. Ibland låg han jämsides med mig. Och vid ett tillfälla gled han upp ett steg framför mig (fast då råkade jag sparka honom under skon).

Under i princip hela andra varvet blev Men för i helvete Skuggan – gå upp och dra, jag pallar inte mer den enda tanke som loopades om och om i skallen. Vid 7,5 kilometer kom det en sur uppstötning. Och vid 8 kilometer funderade jag på huruvida jag skulle ge efter och promenera in i mål. Sen kom 9-kilometerspasseringen. Då blev jag förbannad. Skuggan skulle inte få chansen att häva sig fram ett helt varv på min ryggtavla, bara för att lämna mig bakom sig på upploppet. Så jag ökade. Bestämde mig för att koppla bort Skuggan.

Och det lyckades. Sista kilometern gick på 3:43 och blev min snabbaste på hela loppet.

Att gå sub 40 på milen har känts som en kittlande tanke. Fast inte som någon direkt realistisk sådan. Sedan jag började springa i juli 2012 har jag inte gjort milen snabbare än 42:05. Och det hände i september 2012. Sedan dess har jag inte ens varit i närheten av såna tider. Förrän nu, då jag plötsligt putsade mitt personbästa med 2:30 minuter.

Jag har aldrig sprungit snabbare än så här i hela mitt liv. Och det finns stor risk att jag aldrig kommer att göra om det igen. Men att vid 35-års ålder spöa skiten ur mitt fornstora jag känns mighty.

Tack Premiärmilen. Och Skuggan. Och mitt misstag att stänga av kilometertiderna.

Premiärmilen

Förväntningar inför premiärmilen

I dag är det tävlingsårsdebut. Premiärmilen vid Universitetet står på agendan. Och just nu, när jag precis proppat i mig en frukost på Barista, är det tre timmar kvar till start.

Med sommartidsomställning och tidigt tåg ner till Stockholm blev det inte så många timmar sömn i natt. Men det får kvitta. Nu är det dags att börja ladda.

Efter torsdagens riktigt sköna fartlek över 9,83 kilometer har jag vissa förhoppningar om att överleva Premiärmilen i ganska bra tempo. Målsättningarna är:

Under 45 min: Godkänt
Under 44 min: Väl godkänt
Under 43 min: Mycket väl godkänt

Vi får se var det landar. Ambitionen är att gå ut i 4:30-tempo och beta mig neråt därfrån. Men känner jag mina tävlingsnerver rätt kommer jag att tokrusa den första kilometern och tvingas spendera resten av det första varvet med att kyla ner en överhettad kropp.

Egentligen är det väldigt underligt att ha nerver inför såna här grejer. Jag är ju trots allt en lunkande vardagsmotionär. Och det är inte OS vi snackar om. Ingen skulle märka ifall jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig. Ingen utom jag vill säga. Och det är väl därför jag blir nervös. Det är den ständigt pågående kampen mellan hjärtat och hjärnan. Förhoppningsvis ska hjärtat vinna this one.

För att få maximal pepp under loppet har jag hottat till min playlist från Adventsloppet. Grunden med riktigt snabba rocklåtar mellan fyra till sju kilometer är i princip den samma. Runt dessa blir det hiphop och elektroniskt. Allt toppat med Sabatons Primo Victoria, som förhoppningsvis ska ta mig i mål – förutsatt att neggohjärnan inte vinner och slöar ner tempot.

Den där Gritkänslan

I går var jag och tog min första klassiska massage någonsin. En timme knådande, ett par varma stenar och en ordentlig utstretching gjorde att knutarna i låren kändes lite mindre knytnävsstora då jag vaknade i morse. En bra träningsvecka tär på kroppen. Men efter gårdagens massage vaknade jag upp och var råpepp inför dagens Gritpass.

Under den första halvan – skivstångshalvan – kände jag mig hur stark som helst. I dag hade jag utan problem klarat tio kilo per sida, vilket är milstolpen jag strävat mot under den sista tiden. Känslan var grym. Det fanns inget som kunde plocka ner mig.

Under den andra halvan – den med mer funktionella övningar – var känslan en helt annan. Visst, under den ena cirkeln klarade jag fler varv än någonsin. Men jag föll på mina burpees – igen. När man väl står där och inte förmår kroppen att lyda en enda sekund till är man inte så kaxig längre.

Men det är just det jag gillar med Gritpassen. Ena sekunden kan jag känna mig hur grym som helst, för att ett par ögonblick senare vara nere i källaren igen. Det gör att det aldrig går att slappna av. Det handlar om att hela tiden göra det bästa av varje moment.

Nästa vecka är det en ny release. Och enligt vår ledare kommer det bli en mer benbetonad release med klart mycket mer burpees. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det. Och jag skulle verkligen ha velat knäcka tio kilo per sida innan den nya releasen.

Om ganska exakt en vecka kommer jag nog vara exakt lika knäckt som jag var efter mitt första Gritpass. Då kommer det vara en nygammal Gritkänsla som härskar. Men jag ska fan inte ge upp. Förr eller senare kommer jag vinna över brupeemonstret.

Välkommen vecka 13

Frukost

Det var ett par veckor sen jag senast studsade upp som en lärka på en tidig måndagsmorgon. Men då klockan ringde 05:00 i morse kände jag mig pigg, stark och glad. Gårdagens långlöpning kändes förvånansvärt lite i benen.

För någon vecka sedan ifrågasatte jag en tjej som förberedde sin frukost kvällen innan. Sånt ska man aldrig göra, för det slår alltid tillbaka. I går var det jag som avslutade söndagen med att laga fyra portioner frukost/mellanmål. Det blev ett spontanförsök.

Nedre botten: Pumpakärnor och flytande honung.
Mellanregister: Naturell kvarg hoprörd med hjortron och skivad banan.
Penthouse: Dinkel- och boveteflingor toppade med kanel.

Resultatet blev kanske inte Starbucksgott. Men det kan helt klart vara starten på en ny vana – jag sparade ett par sömndruckna minuter och fick en godare frukost än vad jag brukar käka.

Då jag kom till gymmet valde jag att göra slag i saken direkt – gårdagen löpning visade att jag är för svag i stjärten. Så i dag blev det fokus på stjärt, höft och ländrygg. Det är knappast några gymmachopoäng på det upplägget. Men jag kan unna mig lyxen att skita i sånt. Just nu handlar det bara om steget, tiden och längden. De skeva kroppsidealen skjuter jag på framtiden.

Facit: Vecka #12

Måndag: VILA
Tisdag: VILA
Onsdag: Maxstyrka
Torsdag: Kort tröskelpass: 27 min / 6,29 km + mage
Fredag: Löpband: 10 km + mage
Lördag: Grit
Söndag: Långpass: 26,5 km + 1,5 km nerjogg

Kvar till årsmålet: 256,13 km

Kaloriåterställare

Kaloriåterställare

Förra året testade jag en kaloriräknarapp. Det var smått absurt – för att gaina så mycket vikt som jag ville hade jag blivit tvungen att säga upp mig och bli heltidsätare. Hur mycket jag än åt låg jag hela tiden back på kalorikontot. Men sen jag flyttade upp till Gävle är det inget problem längre. Ett fat 50/50 paj med tillhörande vanlijvispberg på Café Java är en kaloriåterställare som kan balanse till och med de svettigaste långpass.

I dag blev det en redig långpanna i det fina vårvädret. 26,5 kilometer + 1,5 kilometer nerjogg efter stretchingen. En liten bit av mig tyckte det var synd att jag inte klarade 30k. Men samtidigt – det var ett nytt, prydligt personligt rekord. Aldrig någonsin tidigare har jag orkat springa så långt.

Under dagens löpning körde jag helt utan notifikationer från Nike+. Så det var först vid varvningen kring 16 kilometer som jag kollade längden. Tempot stämde jag av först efter hela passet. Och jag blev rätt förvånad. Tanken var att ligga och nöta i 5:20-tempo. Men efter en första kilometer på över sex minuter kapade jag till sist snittet till att landa på 4:56 minuter per kilometer. Och det mäktigaste var att min snabbaste kilometer – 4:44 minuter – kom vid 23k.

Med ett sånt tempo är det kanske inte underligt att höften och stjärten var det som satte punkt för 30k-drömmen i dag. Benen var hyggligt pigga, lugnorna helt lugna och pulsen behärskad. Däremot blev jag ordentligt trött i höfterna och stjärten under de sista kilometerna. Det var som att dom inte pallade hålla upp kroppen ordentligt längre.

Att stärka höfter, ländrygg och bål får bli mitt nya gymmission.

Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi

Like a bergsget eller Finn ett fel

Bergsget

När jag löper behöver jag följande fem saker:

  1. Musik (eller en snacksalig medlöpare).
  2. Pannband.
  3. Tuggummi.
  4. Snus (ska jag ta och slopa från repertoaren under året).
  5. Vatten (i alla fall när jag kör löpband i en varm, torr lokal).

Då jag skulle köra lite after work-löpning i dag prickade jag in fyra av fem. Men tuggummit, det bommade jag.

Tuggummi låter kanske inte som någon direkt essentiell packning för löpning. Men jag tycker det är nice. Riktigt nice. Salivet som tuggandet ger upphov till gör mig mindre törstig och får mig att känna mig fräschare. Dessutom blir det en liten extra morot – vid sex kilometer brukar jag slänga det. Vid sju får jag ta ett nytt. Och så håller jag på. Det är ett bra sätt att lura hjärnan framåt under lite längre distanser.

I dag blev det inte särskilt långt. Jag hade tänkt köra en timme i 4:40-tempo. Men efter omkring 40 minuter, ett skidskyttelopp på teven och ett par misslyckade försök att dricka vatten började jag ruttna ur. Så strax innan 9 kilometer fick jag en lysande idé: För varje hundring på den sista kilometern skulle jag öka lutningen på bandet med 0,5%.

Till en början gjorde det inte så mycket. 1,5%? 2,0%? 2,5%? Nja, det kvittar nog. Men då det på slutet blev 6,0%, 6,5% och som avslutning 7,0% var jag inte lika kaxig längre.

Men jag tog mig i mål. En mil i jämnt, fint tempo. Och efteråt kände jag mig som en tvättäkta bergsget. Skäggig, glad och med en lång uppförsbacke bakom mig.

Finn ett fel

Finn ett fel – INGET TUGGUMMI!

Morgonstund har tunga ben i mund

Löpningen ger. Och löpningen tar. I dag tog den lite väl mycket. För en gångs skull testade jag att springa innan jobbet. Planen var 3 x 2 min + 10 min tröskelträning på löpbandet. Den planen havererade rätt hårt.

Med gårdagens maxträning i benen – eller främst i rumpan, som kändes gjuten i betong då jag vaknade – var mitt lätta kenyanska löpklipp utbytt mot en överviktig asfaltläggares tunga lufs. Jag borde sett tecknen redan under uppvärmningen. Men det gjorde jag inte. I stället satsade jag på nytt rekord. Det höll i två 10-minutersintervaller. Sen tog allt så slut att jag valde att avsluta med tre minuter slölöpning.

Jaja. Det går inte att vinna allt och i dag förlorade jag hårt. Men det är kanske nyttigt. Så sent som i söndags fick jag hybris och började fundera på att bli ultralöpare. Kanske bättre att ta ett litet steg i taget och foka på att överleva ett maraton först.

Facit:
2 x 2 min + 10 min + 3 min = 6,29 km