Archive | juli 2015

Topp tre modeaccessoarer på sporthotell

Efter en vecka på Playitas kan jag konstatera att de hetaste modeaccessoarerna på sporthotell är:

  1. Finishertröjor
  2. Camelbaks
  3. Magrutor

Bra och dåliga (idrotts)föräldrar

I går blev jag ordentligt frånsprungen av en 13-åring i Playitas 5/10k-tävling. Knappt två kilometer senare bröt jag. Då gick benen i tragiskt 6-minuterstempo och det fanns inget raketbränsle kvar i kroppen. Men det var inte poängen. Poängen var killen som kom näst sist i 5-kilometersloppet. 

Upplösningen på 5k-loppet blev en riktig rysare. Tävlingens yngste deltagare – en nioårig dansk – slog sin pappa i en triumfatorisk spurt. Efter att ha slagits mot backar, värme och hängande huvud i 36 minuter såg han världsmästarglad ut över att få slå farsan på upploppet. 

Jag, som har svårt att låta mina systerbarn få vinna i något alls, blev snudd inpå lite bölig då jag såg hur löparpappan höll igen på slutet, utan att sonen märkte något. Bra idrottsföräldraskap. 

I dag verkade det vara Bring Your Kid Day på gymmet. Fyra-fem stycken barn, som inte kan ha varit många sekunder äldre än 12 år, hade följt med sina pappor till gymmet. Ett gym, som har en uttalad 16-års gräns. 

Nu har jag egentligen ingen aning om när en människas kropp är mogen för styrketräning. Men jag tycker absolut inte att kids ska träna på gym. Och ska dom trots allt göra det – låt dom träna med egen kroppsvikt, pracka inte på dom hantlar och maskiner som inte är anpassade för deras litenhet.

Bortsett från att jag aldrig skulle låta ett barn i min närhet träna med vikter på ett gym tycker jag det sänder ut riktigt pissiga signaler att i ansiktet på sitt barn skita i en åldersgräns. Hur ska det barnets syn på regler bli ifall det ser att regler inte tycks gälla dess föräldrar?

Dagens absolut sämsta gymfarsa var en svensk, som både räknade reps åt sin son och försökte korrigera hans rörelser i en ganska avancerad ryggmaskin. Så där gör du i helvete heller utbrast farsan då barnet (blev trött och?) släppte handtagen på den alldeles för stora maskinen och dessa, med en smäll, for tillbaka till sitt ursprungsläge.

Visst. Skäll på din son för att du placerar honom i en miljö där han inte bör vara. Skäll på honom för att han dumpar vikter på samma sätt som de vuxna crossfitarna vid lyftställningen bredvid. Skäll på honom för att han blir trött av vikter som troligtvis inte är bra för hans kropp. Men för all del, skäll inte på dig själv. Dåligt idrottsföräldraskap. 

Hade det inte varit för att sonen troligtvis hade tyckt att situationen hade blivit råjobbig hade jag gärna tagit diskussionen med hans totalt osköna farsa. I stället fick jag kanalisera ilskan genom några armhävningar. 

När dagarna bara flyger iväg

Sen i onsdags har jag bara tränat, ätit, sovit, solat, läst. Dagarna har liksom flugit fram.

I dag fick jag en helt perfekt start: Först en skön snackislöpning på 9k med en kille som jag träffade under gårdagens lopp och sen en riktigt långslö jättefrukost. 

  
Troligtvis har jag aldrig ätit så mycket och så nyttigt som jag har gjort de senaste dagarna. Är det träningsläger, så är det. Och då kan även Sugerjunkie Durmer hålla sig borta från godiset och efterrätterna. 

Loppet – The Lighthouse Race – gick klart över förväntan. Då jag testsprang i onsdags höll jag ju på att dö. Då det blev skarpt läge kapade jag 20 minuter på 13,5 km och kom femma – mest tack vare att damtvåan jagade mig som envis blodigel under de sista sex kilometrarna. 

Hade det inte varit för att en kille hade den tvivelaktiga smaken att gena (eller springa fel) cirka 300 meter, så hade jag nog spurtat mig in som fyra. 

Men The Lighthouse Race i all ära – gårdagens största happening var nybörjarkursen i crawl. Jag tog mitt livs första crawltag. Och det var skitsvårt. Vägen till att bli en swimrunmästare verkar vara rätt lång. 

Tillbaka på Playitas

Jag tröttnade ihop totalt på regn och gråa dagar, så jag gjorde precis som förra året – bokade en soloträningsresa till Kanarieöarna. Kanske fantailöst. Definitivt välförtjänt. 

I går när jag kom fram var jag rätt klubbad och valde vila framför träning. I morse då jag kom ner till frukosten och insåg att många redan hade tagit en morgonrunda insåg jag att det bara var att sätta igång. 

Ett tungt benpass på gymmet innan lunch följdes upp med en löptur innan middagen. 

Dom flesta som har varit på Playitas känner nog till The Lighthouse-rundan – 13,5 km backlöpning för att ta sig fram och tillbaka till en fyr högt upp på en klippa. 

Jag sprang aldrig den här rundan förra året, men nu ville jag testa den inför morgondagens tävling på samma sträcka. Hel-ve-te! Vägen upp gick ordentligt långsamt. Och då jag försökte överkompensera genom att springa desto snabbare utför tog jag slut totalt. 

Min tid från i dag hade placerat mig näst sist i förra veckans tävling. Hur någon kan göra den där djävulsklättringen på under en timme övergår allt förstånd. 

Jaja. Jag för väl njuta av utsikten medan de andra springer åttor runt mig i morgon. 

  

Då neggoapan får ordentligt med spö

I fredags när jag skulle köra ett lite längre löppass nere i Hultsfredsskogen dök det plötsligt upp en skrattande tanke: Men guh så skumt – senast du var här nere och sprang var du också i sjukt dålig form… Först höll jag på att låta tanken slå rot. Sen började jag bläddra lite djupare i minnet. Och långt bak i hjärnan hittade jag ett Vad fan? Vad snackar du om? Senast jag var här var jag skadad? Jämfört med det är jag i toppform just nu att slå bort neggotanken med.

Den där neggoapan som bor i skallen är mitt minst omtyckta husdjur. Och inte har han blivit mindre högljudd sen jag fick bryta min dusk till dawn-löpning på midsommardagen. Den brytningen har faktiskt gjort mig lite rädd för att dra ut på ordentliga långpass. Och den rädslan sitter helt klart mer i skallen än i lungorna, benen eller bålen.

I går testade jag att köra en ny intervalltrappa. På grund av tidsbrist skulle jag köra 1-2-3-4-3-2-1 minuter med halva aktuella intervalltiden som lugn löpvila däremellan. Och allt var tänkt att paketeras i snitsigt sub-40-tempo.

Under den andra intervallen kollade jag ner på klockan och såg att jag hade över 40 sekunder kvar då andningen gick från ansträngd till totalt okontrollerad och det började flyga upp fradga i ansiktet. Neggoapan vaknade direkt: Vet du vad vi skulle kunna göra? Vi skulle kunna avbryta efter den här intervallen, ta ett par kilometer lugn nerjoggning, köpa lite goglass och kolla några avsnitt Orphan Black.

Jag börjar bli mer och mer säker på att det som skiljer duktiga från mediokra vardagsmotionärer är A) mängden fritid och B) att de duktiga har en kom-igen-då-för-fan-apa där vi övriga har en odresserad neggoapa, som drar ner oss i skiten.

Men i går fick neggoapan välförtjänt stryk. Han fick faktiskt ordentligt med spö. I stället för att vika ner mig och traska hemåt skruvade jag upp allting. Min fyraminutersintervall gick i 3:47-tempo. Och på vägen nerför intervalltrappan ökade jag ytterligare, för att avsluta med en idiotsnabb slutminut.

Det känns aldrig så skönt att varva ner och stretcha som de gånger de negativa tankarna har övervunnits. Synd bara att det ska vara så svårt att switcha fokus och bli en mer positiv löpare.

…och sekunderna senare blev jag bortjagad av en ilsken hund och en hel hord upprörda mygg:

IMG_3423

Hultsfred Training Camp 2015

Efter två dagars regnsemester hemma i Gävle fick jag nog och hoppade på tåget för en favorit i repris – Hultsfred Training Camp. Det är grymt lyxigt att kunna bränna ner till Hultsfred, låna en lägenhet och blanda träning med konserter och gamla vänner.

Direkt då jag kom ner igår svidade jag om och gav mig ut på upptäcktslöpning. Planen var att springa runt sjön Hulingen. Fast jag kom helt fel och fick sikta in mig på andra upplevelser. I stället blev det 17k långsamlöpning längs ett gammalt smalspår.

Smalspår

Tyvärr så såg det mer idylliskt och skönt ut än vad det egentligen var. Solen sken i typ 30 sekunder (lika bra att plocka fram kameran då) och med ojämnt lagda syllar i mer eller mindre förfallet skick blev det en ganska ojämn löpning. Men det är ändå alltid nice att få en ny utsikt.

Idag har jag slappat deluxe innan jag tog tag i dagens pass: Maxstyrka + intervaller.

Maxstyrkepasset blev lite förkortat på grund av trängseln på gymmet. Men under det korta passet hann jag ändå med att persa i benböj – 75 kilo är jag numera god för. Något som impade på några bicepspumpande gymnasiesnubbar. Intervallerna blev en kombination av fart och backe. Jag satte ihop en liten runda med 200 meter asfaltslöpning följt av en ganska fin skogsbacke. Med lite joggingvila på väg tillbaka blev varje varv omkring 800 meter. Och efter tio varv var jag mer än beredd att lägga ner och gå hem till min finfina övernattningslya:

IMG_3417