Tag Archive | cykling

Dagen efter Vättern – 50% klassisk

Efter gårdagens tur runt Vättern vaknade jag upp och insåg att jag faktiskt har betat av två av fyra Klassiker-lopp. Och då Vasaloppet och Vätternrundan ju faktiskt står för 90% av en Svensk Klassiker-distansen känns det snudd inpå idiotiskt att inte bränna av Vansbrosimmet och Lidingöloppet den här sommaren.

Vätternrundan toppade alla förväntningar. Dels var det mycket roligare än vad jag trodde och dels skötte jag mig mycket bättre än vad jag hade räknat med.

Då jag och delar från mitt team körde Högborundan (110 km) för några veckor sen kändes allt väldigt tungt. Låren, stjärten och ljumskarna domnade bort och då jag efter loppet skulle sätta mig ner ville benen inte ens böja sig. Att jag dessutom hade haft svårt att hålla jämn fart med klungan gjorde att jag var ganska orolig inför helgens cykeltur. Mentalt hade jag redan ställt in mig på att lämna klungan efter 13 mil och ta mig i mål på egen hand.

Men det är något visst med raceday. Och då starten får vår 20-mannaklunga gick klockan 02:26 i lördags var motivationen på topp. Min plan var att börja peta i mig näring redan från start och även fast det kändes lite löjligt att ta den första Enervittabletten redan efter fem kilometers cykling, så höll jag mig till planen. In med energi. Hela tiden bara fylla på. Mer, mer, mer.

Den enda missen jag gjorde var att jag hade placerat mina flaskor fel – jag tycker det är lite trixigt att plocka upp flaskan som sitter rakt ner från sadeln, så planen var att ha sportdrycken där och det mer eftertraktade vattnet längre fram. Vid första stoppet bytte jag plats på flaskorna och resultatet blev att jag bara klunkade en enda deciliter sportdryck på hela loppet.

De 13 milen ner till Jönköping var en fröjd. Det blev ljust, vi upplevde en vacker morgon och plötsligt började det bli varmt och skönt. Armvärmarna åkte av och tempot höjdes. Då vi under ett par mil låg på 34-36 km/h blev jag lite sliten, men inte värre än att jag klarade av att dra då det var min tur och efter ett depåstopp med dubbla bananer var jag på topp igen.

Över lag var det depåstoppen som hjälpte mig runt. I varje stopp petade jag i mig så mycket banan och bulle jag bara kunde och det gav omedelbar effekt. Jag kände mig oförskämt fräsch hela vägen fram tills det var två mil kvar och även om jag sackade efter ett par gånger då jag hade dragit och skulle falla tillbaka till slutet av klungan, så var det aldrig värre än att jag hade kontakt igen efter några kraftfulla tramptag.

Som tur var missade jag varannan milpassering efter 22 mil. Det gjorde att den sista biten kändes väldigt kort och med tre mil kvar hamnade jag i en position där jag alternerade mellan de tre främsta leden under nästan 2,5 mil. Men även om det började ömma i fötterna då (troligtvis var det hjärnan som ville gnälla lite då vi närmade oss mål), så blev det aldrig lika tungt som under Högborundan. Med omkring fem kilometer kvar föll jag tillbaka och njöt av att ligga längst bak i klungan under den sista biten.

Målsättningen var att vi skulle gå in på under elva timmar och för att göra det hade vi satt upp en plan för att köra på 10:38. Nu låg vi – trots två stopp för punka och fler pauser än planerat – hela vägen bra till mot planen och vi rullade in i mål på 10:31.

Att köra Vättern solo måste vara en helt annan utmaning än att köra i en klunga. Bortsett från att jag har haft bra motivation och sparring under hela våren gav klungan även bra draghjälp under loppet. Men framför allt hjälpte den till mentalt. Att efter varje dragning få höra folk peppa en medan jag föll tillbaka gav en enorm boost. Samma sak med att se folk omkring en hitta nya krafter efter att ha haft en liten dipp.

Samtidigt – hade jag kört Vätternrundan solo hade jag varit klart mindre nervös. Då hade jag vetat att jag kunde ta allt i min egen takt, pausat när jag kände för det och inte känt någon press. Då hade jag eventuellt misslyckats på egen hand, nu hade jag även mina lagmedlemmar att tänka på.

Det är en bit kvar tills jag kan kalla mig cyklist. Men nu börjar jag i alla fall, tack vare en suverän ledare och en supertrevlig klunga, uppskatta cykling. Däremot känns det väldigt osäkert huruvida jag någonsin mer kommer rulla runt Vättern. Och med anledning av det vore jag idiot om jag inte slutförde en Klassiker när jag ändå har chansen.

Idag körde jag simpremiär för i år – 700 meter plaskande i Testeboån med hundsällskap. Och imorgon ska jag passa på att anmäla mig till Vansbrosimmet.

IMG_5686

Dubbelcykling

Om en vecka har jag förhoppningsvis så smått återhämtat mig från min cykeltur runt Vättern, för nästa måndag ska jag springa Lidingö On Tour här i Gävle. Men fram tills dess är det cykelfokus som gäller.

Igår körde jag ett fint litet dubbelpass:

Förmiddag: 70 km landsväg tillsammans med klungan. Även fast jag blev lite öm i baken under de första två milen var det här min bästa cykeltur någonsin. Jag kände mig oförskämt pigg och fräsch och hade inga problem att gå fram och dra i +30km/h-fart även över uppförsknixarna på väg hemåt.

Eftermiddag: Min mountainbikeoskuld rök i skogarna kring Högbo. Efter en aningen för teknisk 20k-runda tog vi en lite enklare 10k-avslutning. Och det var klart roligare än vad jag trodde.

Skulle jag fortsätta i det här tempot kommer turen runt Öland/Kalmar i augusti att bli hur lätt som helst. Men från och med måndag blir det mer löpning och mindre cykel. Och tyvärr även en hel del simning. Triathlon vore så grovt mycket roligare utan den där inledande vattenleken.

IMG_5649

Söndagens dubbelpanna

Idag är det tre veckor sen Köpenhamn Marathon. Och efter en välförtjänt slövecka började jag förra veckan stuva om lite i träningsupplägget med mindre löpning och mer cykel + simning. Allt för att eventuellt, eventuellt kunna nå årets stora utmaning – Ironman Kalmar.

I stället för långpannor kör jag numera dubbelpannor – cykel följt av lugn och kort löpning, för att få känna på hur det känns i benen.

I måndags satte jag nytt cykelrekord med 47,5 km. Det krossade jag i dag med 65 km cykel följt av 10 km löpning. Och det kändes verkligen kanon.

För bara 10-12 dagar sen var cykling en sann pina för mig. Ryggen ömmade, nacken stelnade och stjärten verkade bestå av enbart ben och nerver efter bara en halvmil. Men numera kan jag slappna av. Allt känns mycket säkrare. Och då känns det även bättre i kroppen.

Målet för Ironman är att kunna snitta 27,5 km/h på cykel och 5:00 min/km i löpningen. Lyckas jag bara öka på distanserna successivt under sommaren så borde det faktiskt vara doable.

Men för att ens kunna få hoppa på cykeln krävs ju att jag kan knäcka 3,6 km simning i öppet vatten. Och med tanke på att jag i fredags lyckades crawla 50 meter för första gången känns tyvärr simningen helt totalt omöjlig.

Men, men – det är bara att nöta vidare. I morgon är det simskola. Vem vet? Jag kanske lyckas få ihop 2×50 meter i morgon.

FullSizeRender

Att vara eller icke vara – en triathlonsatsning

Scott Speedster 40

Är det triathlon som är nästa utmaning? Det är den stora frågan just nu. Och så länge jag inte har större saker att grubbla över känner jag mig extremt privilegierad.

Bortsett från att det verkar vara en grymt kul tävlingsform, så är ju triathlon dessutom ett bra sätt att närma sig mina vaga idéer om att försöka genomföra en Svensk Klassiker under 2016.

Nu är jag verkligen inte inne på att göra en Iron Man-satsning. Det är inte ens olympisk distans som jag sneglar på. I stället handlar det snarare om att kanske genomföra en eller ett par sprintdistanser under nästa sommar. Och visst – det skulle jag väl kunna göra här och nu. I morgon typ. Men jag vill ju inte bara överleva. Jag vill ju kunna genomföra och känna att jag presterar så bra som jag har förmåga till.

För att göra det krävs:

  1. Att jag lär mig cykla (snabbt alltså)
  2. Att jag lär mig simma (snabbt alltså)
  3. Att jag skaffar en massa prylar (för att kunna simma och cykla snabbt alltså)

Punkt #3 är ju absolut enklast att börja med, så i veckan skaffade jag en ny cykel på Stadiumrean. Det blev en Scott Speedster 40, vilket tydligen är en rätt schysst nybörjarcykel. Och sen behövdes det ju sjukt mycket tillbehör. Hej cykelbyxor, cykeljacka, trampor, skor och hjälm. Heeeeej då cashes i massor.

För att inte bli en sån som skaffar grejer som bara samlar damm stack jag ut på en testrunda så fort Franke hade hjälpt mig montera trampor och sadel. Det blev sex vingliga kilometrar, där jag pendlade mellan lycka och ren dödsångest (alltså, jag gillar verkligen inte fart – särskilt inte i kombination med smala däck och fastlåsta fötter).

Det gick knappast snabbt. Men jag tog mig fram. Och mitt enda egentliga missöde skedde 80 meter från mållinjen, då en vinglig jag fick möte av en vinglig cyklist på en trottoar. Jag nitade och skorna ville inte lösa ut sig och jag hann fundera på om jag skulle försöka ta vurpan med tanden, axeln eller höften. Men i fallet löste ena skon ur sig och jag kunde rädda situationen.

Det kommer nog ta rätt många cykelturer innan jag känner mig bekväm på min nya racer. Och gällande simningen visade det sig i går att höstens crawlkurs redan är fulltecknad. Men vad fan – jag är klart närmare en triathlonsatsning än vad jag var för en vecka sen.

Och det bästa av allt är att Franke också är pepp på att testa triathlon. Det kan bli riktigt spännande. Han spöar mig utan ansträngning i cykling och simning. Men jag ska nog kunna äta upp en hel del av hans försprång under löpningen. Frågan är om det kommer ta mig hela vägen.