Tag Archive | spinning

You’ll never fumigate the demons – no matter how much you smoke konstaterar Pete Doherty i hans starkaste sånginsats ever, som dessutom blivit med superfin video.

Och så är det väl med träning också? Ju mer du stoppar in, desto mer inser du att träningsdosen/-kvalitén borde höjas.

Den här helgen har jag kört två dubbelpass. Det blev spinning-after work i går. Och för att kompensera att jag skolkade från mitt löpprogram i torsdags adderade jag åtta kilometer löpband direkt därpå.

I dag var det CxWorx + 8k utomhuslöpning som stod på agendan. Men jag räknade lite fel, så det blev 9,3 kilometer. Fast vad gör det när ben, lungor och skalle är on top av allt?

Rätt skumt: I tisdags när jag skulle köra 10k i det som programmet anser vara ”pratfart” (4:30-4:48 min/km) fick jag superkämpa och pulsen skenade som en uppretad grizzly. Men i dag hade jag inga problem alls.

Trots att jag inledde med en kilometer på 4:54 landade jag på ett snitt på 4:24 min/km. De tre avslutande kilometrarna gick under mitt kommande, tilltänkta maratontempo. Och i dag kändes det faktiskt som prattempo. Inte en enda sekund var jag uppe på över 90% av maxpuls.

Jag misstänker att jag inte blivit brutalt mycket mer vältränad sen i början av veckan. Snarare handlar det nog om mindset. I tisdags gick jag ut med inställningen att det skulle bli vråltufft. Och det blev det.

Både i dag och i onsdags gick jag i stället ut med inställningen Äh, det får bli som det blir och då gick det både enklare och snabbare.

I morgon är det dags för mitt första långpass på över en månad. Enligt planen ska det vara 21k i 4:40-4:50-tempo. Men det tror jag är lite för tufft för mig här och nu, så i morgon får det verkligen bli som det blir. Och oavsett tid kommer det att bli bra med ett lite längre pass i benen.

Säsongsupptakt: 2×45 minuter

I söndags var säsongens sista tävling. Och i måndags var det terminsavslutning med Runacademy. Efter det unnade jag mig – förutom ett pass med lite tunga lyft i tisdags – några dagars ”semester”.

Men vem kan slappa? Det är ju snart 2016 och inför nästa år har jag satt upp två väldigt tuffa mål. För att nå dom kommer det krävas en hel del. Och då går det inte att slacka till.

I går testade jag att köra ett kombipass: 45 minuter spinning följt av 45 minuter löpband.

Spinningpasset blev en ordentlig pers. Jag vet inte om det var min fredagsfeeling, den energiska instruktören eller det faktum att jag för en gångs skull inte hade gömt mig längst bak i lokalen som avgjorde. Men oavsett vad blev det ett riktigt kanonpass.

Jag brukar ha svårt att få ut max av spinning. Min mjölksyranivå då det kommer till trampande ligger så lågt att jag blir stum långt innan pulsen nåt de zoner den bör ligga i. Men i går var mjölksyralagret tydligen helt länsat. Jag trampade och trampade. Varv på varv i högt tempo och mellan varven rusade pulsen iväg precis på det sätt som jag var ute efter. Riktigt skönt.

Löpbandspasset blev aningen återhållet. Jag ville inte köra på för hört, utan i stället vänja kroppen vid att få jobba lite längre än vad den fått göra på slutet. Resultatet blev långsamlöpning med stegrad lutning och sedan ökad fart, då jag under den andra halvan av passet började minska lutningen igen.

Förra vintern blev det väl mycket styrka och alldeles för lite uthållighet. I år ska jag hitta en bättre mix. Förhoppningen är att köra åtminstone ett kombipass i veckan. Det + lite intervaller och utomhuslöpning borde kunna utgöra en bra grund inför rekordåret 2016. Då jävlar ska det hända!

Lämnade lasten på jobbet

I går var det halvdag på jobbet. Men jag satt ändå kvar lite längre. Slösurfade. Småfixade. Käkade lunch. För jag hade lovat mig själv att lämna snuset på jobbet när jag checkade ut inför påsk.

Senast jag gjorde ett sluta snusa-race var för omkring tre år sen. Det gick rätt bra. Men efter några månader (eller var det ett halvår?) var jag nere i skiten igen. Men nu är det alltså dags igen. Och efter 36 timmar känns det rätt soft. Bara någon enstaka Shit, jag skulle verkligen vilja ha en snus-tanke.

Den här gången kör jag en kur bestående av nikotinplåster och ingefära. Att köra helt cold turkey känns alldeles för osafe. Risken för ett snabbt återfall är way för hög. I stället satsar jag på att bryta vanan först och sen fasa ut nikotinet. Ingefäran får bli min nya last i stället.

Det värsta med att sluta snusa är sömnen. Förra gången hade jag helt rubbad sömn i säkert två veckor. I går kväll låg jag bara och snurrade och snurrade. Och i morse vaknade jag oskäligt tidigt för en långfredag. Fast det innebar å andra sidan att jag hann läsa nyheterna, käka frukost, steppa iväg till gymmet och vara upptrampad redan då 06:45-spinningpasset drog igång

Katt

Alltså. Den här veckan bara flög iväg. Men det kanske inte är så konstigt. Då jag nyss stängde veckans tidrapportering visade det sig att det blev en 70-timmars arbetsvecka. Men. Det innebär inte att det inte tränats. Eller spanats på katter.

I fredags körde jag mitt första pass med min nya tränare – Johanna. Eftersom Louise ska flytta är det Johanna som fått ta över ansvaret för min fysiska utveckling. Hon hade satt ihop ett riktigt bra grundpass, som jag ska nöta under den närmaste månaden.

Bortsett från lite stående rodd med skivstång var det knappt några vikter alls i Grundpasset. I stället är det kroppsvikt och sjukt mycket pilatesboll som gäller. I dag körde jag igenom passet på egen hand – allting satt inte riktigt. Men jag gillar att det är ett kort pass, där flera övningar kan köras parallellt, och där fokus ligger på många repetitioner. Ska jag lyfta mig till halvmaran i september handlar det mer om att orka längre än att kunna lyfta mer.

I går passade jag på att köra min gamla lördagsdubbel – core följt av 55 minuter spinning. Men den ordentliga höjdpunkten var att åka upp till Gävle Katthems öppet hus. Visst att dom hade en supersöt kattunge. Men den skönaste bland burarna var nog den döva donnan, som sällan brydde sig om att hala in tungan i munnen.

Det var tur att mitt ex inte var med – då hade vi knappast lämnat katthemmet tomhänta. Och jag misstänker att hårbollen som ligger och sover över mina ben just nu inte riktigt hade uppskattat att få tillökning i familjen.

Chins – en obesvarad kärlekshistoria

Chins

Om man vill imponera på mig med sin överväldigande fysiska förmåga ska man antingen ha en sjukt bra miltid eller göra grymma chins. Och då snackar vi inte om några hafsiga halvchins med gungande ben. Nä, det ska vara strikta, fina, avslappnade chins som går hela vägen ner. Och upp.

Tyvärr är min kärlek till chins inte direkt besvarad. Jag känner mig tillbaka på högstadiet där blängig avståndskärlek – utan att mottagaren visste om något – var ett av ytterst få alternativ. Jag gillar chins. Jag älskar dom till och med. Men dom låter mig inte göra dom. I alla fall inte så många och fina som jag skulle önska.

Det jag gillar mest med chins (bortsett från att det ju är en sjukt cool grej att göra – klart coolare än att lassa på så mycket i bänkpress att stången bågnar) är att du går från Äh, det här är väl ändå inte så farligt? till Shit, jag klarar inte av en millimeter till på bara någon repetition.

I det maxstyrkepass som Tränar-Louise satt ihop åt mig och som jag körde i morse ingår 4×4 chins. Under de fyra första brukar jag få hybris och få för mig att jag blivit hur stark som helst sen förra gången. I det andra setet kroknar jag efter tre. Och sen efter två. Då det är dags för slutklämmen är det knappt att jag får upp näsan över stången på den första repetitionen, utan att börja ta hjälp av pendling och flaxande ben.

Håkan + Chins = Not so true…

För att revanschera mig från gårdagens lite väl återhållsamma spinningpass (och för att blåsa bort lite oväntad överskottsenergi) körde jag även ett kvällspass i dag. 30 minuter spinning + core. Under corepasset blev det en ordentlig lucköppning – det var en övning som tidigare känts som en återhämtningspassage som plötsligt föll på plats och började kännas på rätt sätt och på rätt ställe.

Men dagens dubbel har tagit ut sin rätt. Redan vid 20:19 började jag fundera på hur tidigt det egentligen är okej att gå och lägga sig. Och nu ligger jag i sängen och ska läsa ett par sidor. Ge mig ett par månader till så kommer jag att ha samma dygnsrytm som mina föräldrar brukade ha, då jag gick runt och blängde under högstadietiden.

Facit: Vecka #14 (…och lite måndag)

Måndag: VILA
Tisdag: Maxstyrka
Onsdag: Kortintervall 4,93 km
Torsdag: Bodypump
Fredag: Löpning 14,6 km
Lördag: Grit
Söndag: Löpning 22,3 km + massage

Kvar till årsmålet: 182,77 km

I dag vaknade jag upp med otippat pigg kropp – gårdagens massage gjorde underverk för benen och höften. Däremot var skallen inte lika pigg. Så jag unnade mig en sovmorgon och gick raka vägen från sängen till hemmakontoret.

Men då det var dags att stämpla ut kände kroppen sig lite rastlös. Regnigt och lite småkyligt ute? Då passade jag på att trampa ur benen lite. Det blev 30 minuter spinning + ett corepass. Tyvärr kändes spinningpasset lite för kort och när jag klev av cykeln hade pulsen redan lagt sig.

Mental memo till mig själv: Då du går på det korta spinningpasset finns det inget att tveka över – maxa från början och snåla inte med växlarna. Blir du inte trött har du enbart dig själv att skylla.

Jag tänker på katter – vad triggar dig?

kattunge

Jag är knappast känd för mitt ihärdiga pannben. Snarare är det min minst uthålliga kroppsdel. Men då pannbenet ville ge upp vid 15k under gårdagens långpass började jag tänka på katter. Och det hjälpte.

Hädanefter ska mitt träningsmotto bli: Varje gång du ger upp dör en kattunge!

Givetvis vill jag inte att några stackars kattungar ska få sätta livet till, så jag plockade fram kattanken när det kändes som jobbigast under dagens spinning/core-kombo.

För några veckor sen bytte Må Bättre här i Gävle corepass. Och i dag var första gången jag testade på det. Det kändes råjobbigt och vid ett tillfälle maskade jag mig igenom ett outro.

Men vad fan? Varje nytt corepass har känts supertufft första gången. Och det kanske är den här känslan av utmaning som krävs för att jag ska komma igång och köra lite mer core. Det och tanken på oskyldiga små kattungar, som får sätta livet till ifall jag plötsligt ger upp.