Tag Archive | ultra

Ett nederlag är inget misslyckande

Förra lördagen försökte jag mig på nytt på 100 miles-distansen. Och på nytt fick jag lämna ett lopp med Did Not Finish-stämpel. Ett nederlag, men verkligen inget misslyckande.

TEC 100 i Täby var en helt strålande tävling. 14 varv på en bana, där lite drygt hälften gick i härlig skog. Att vädret var på topp gjorde så klart sitt, men jag hade nog trivts även i regn och motvind, för det var riktigt bra arrangerat.

Det här var första gången jag kört en varvtävling. Och det var riktigt skönt att kunna ha med massvis med mat + kläder (jag hade till och med sovsäck + liggunderlag i packningen). Däremot gjorde jag ett rookiemisstag och placerade min packning under de trångbodda bänkarna. Under de första fem-sex varven spelade det ingen större roll. Men då benen väl började bli lite ömma var det rätt bökigt att sätta sig på huk för att komma åt lite nyponsoppa och batteriladdaren.

Loppet blev riktigt socialt för min del. De första tre varven slog jag följe med en göteborgare som hade gjort en liknande resa som jag – börjat springa sent och kämpat upp från ett par kilometer till marathon och ultra. Därefter slog jag följe med N – en hjälte från Sandviken, som tog sig i mål i Kullamannen Ultra i höstas.

Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen. Och framför allt var jag positiv. Men under det nionde varvet hände något. Efter att ha sprungit de första fyra kilometrarna började jag och N gå då vi kom till skogen – både för att spara krafter och för att det var natt. Då insåg jag att jag hade väldigt svårt att hålla samma tempo som N.

Innan varvningen insåg jag att det här var det sista jag skulle se av N. På nästa varv skulle jag inte kunna hålla jämna steg med honom. Jag var inte trött, men jag hade blivit långsam. Och när jag gjorde huvudräkningen – fem varv à 2h varvet innebär 10h ensampromenad för att nå mållinjen – valde jag att kliva av.

Till skillnad mot för efter Kullamannen, då jag kände att jag hade misslyckats grovt, ser jag inte det här som något misslyckande. Nu vet jag att 100 miles är långt, men doable. Med gott humör, stark kropp och bra sällskap går det att knäcka sträckan. Samtidigt har jag börjat fundera på huruvida det här med ultra verkligen är något för mig. Jag tycker ju om att springa snabbt, matcha tider, se målet närma sig och bli trött. 100 mileslopp handlar ju snarare om att uthärda, än att löpa. Det är mer strapats än lopp.

Jag får nog ta mig en funderare innan jag stakar ut framtiden. Därför känns det sjukt kul att det är en halvmara som står näst på agendan. Då finns det ingen risk för tiotimmarspromenad.

Ultradagen i MdS

Idag är det den långa ultradagen i Marathon des Sables – löparna har 86,2 härliga kilometer att beta av. Och imorgon är det ett år sen jag själv var nära att bryta ihop totalt bakom en sanddyn nere i Marocko.

För den som har gjort till exempel Ultravasan låter nog inte ultradagen på MdS alltför skräckinjagande. Inte med tanke på att maxtiden är smått bisarra 35 timmar. Själv behövde jag nästan ett dygn på mig att beta av ultradagen, så jag har full respekt för de hjältar som just har inlett dagens långetapp på MdS.

Jag har följt årets upplaga av MdS på avstånd. Eftersom Elisabet Barnes inte är med i år är det inga svenskar som är med i toppfajten. Men Stefan Fastesson har gjort ett fantastiskt race hittills. Håller han ihop idag har han en stabil topp-100-plats. Den jag följer närmast är dock en svenska som tampas lite längre ner i resultatlistan. Hon verkar vara en riktig fajter – lugn och metodisk. Min plan var att maila henne lite pepp inför ultradagen (med värkande kropp, misshandlande fötter och några dagars svältdiet i magen kan ett mail från random främling göra mirakel för humöret). Men jag räknade fel på dagarna, så jag får skicka det efter dagens etapp istället. Jag hoppas verkligen att hon kämpar sig igenom dagen.

Lärdomen från min egna ultradag i MdS är att lite sömn och nya strumpor kan göra susen. Efter att okontrollerat ha raglat mig fram över sanddyner valde jag att blåsa upp madrassen och sova vid den näst sista checkpointen. När jag väl vaknade och fick byta strumpor gick det plötsligt att springa igen.

Jag tänker köra samma taktik då jag nästa lördag hoppas knäcka mitt livs första 100 mileslopp (Tec 100 i Täby). Jag ska skita i både tiden och prestigen. Folk får varva mig bäst dom vill och jag tänker ta med både liggunderlag och sovsäck. Det enda målet med det loppet är att ta sig i mål.

Kullamannen vs Håkan 1-0

Många kände sig kallade, få hade vad som krävdes. Tyvärr tillhörde jag den sistnämnda kategorin. Kullamannen knäckte mig totalt.

Naivitet i kombination med ett sunt mått hybris har tagit mig långt mycket längre än vad jag trott. När jag ser tillbaka på min förberedelser inför Ironman Kalmar 2016 inser jag hur sjukt naiv jag var. Jag hade inte en susning om vad jag hade gett mig in på. Och då jag för 1,5 vecka sen satt på tåget ner till Skåne för att ge Kullamannen en ärlig match var jag exakt lika naiv. Inte nog med att 100 miles är nästan dubbelt så långt som jag någonsin tidigare hade sprungit. Jag var övertygad om att arrangörernas snack om Dödens Zon bara var ett marknadsföringstrick.

Under Kullamannen sprang jag med John, som jag lärde känna under Marathon Des Sables. Och att springa tillsammans är verkligen skönt. Särskilt då det handlar om längre sträckor. Då han hade en dipp kunde jag dra honom framåt och vice versa. Längs vägen hookade vi även upp med David från Leeds. Tillsammans avverkade vi de första 80 kilometerna från Båstad och bort mot Mölle. Vägen, vädret, inramningen – allt var vackert. Inte ens då vi kom fram till Ängelholm och fick slå på pannlamporna kändes det särskilt tungt. 14 timmar mörker kändes klart rimligt.

I efterhand insåg jag att Johns upprepning av att Guys – we’re going really fast inte var meningen som uppmuntrande. Han, som har ett par 100 miles-lopp i benen, visste vad han snackade om och tyckte att vi skulle lugna ner oss.

Sen i mitten av juli har jag haft lite känning av en microskada under vänster fot. Som en sista minuten-åtgärd valde jag bort mina traildojor och satsade istället på mina superdämpade Hoka One One plus att jag slet ur min stabiliserade iläggssula. Redan efter några kilometer började det ömma lite under vänsterfoten. Men efter 20k var ömmandet borta och därefter hade jag inga problem alls.

Istället var det andra problem som dök upp i Dödens Zon. Att hoppa/vandra/balansera/krypa fram över 800 meter havssten tog mig 45 minuter. Helt bisarrt. Det är inte fysiskt möjligt att röra sig så långsamt. Och då ”sprang” jag både om och ikapp sex andra på det partiet. Därefter kom en ordentlig uppförsbacke och då förlorade vi David – vi trodde att han var före oss, men istället halkade han efter.

Under inledningen av Dödens Zon bet jag ihop och kämpade. Benen började i och för sig kännas lite tunga. Men jag räknade ner inför matstoppet i Mölle vid 100k. Efter ett tag började jag och John bli varvade av topplöparna, som var inne på deras andra varv kring kullen. Att se hur även dom tog det extremt lugnt uppför gav en del nya krafter. Men plötsligt hände något – jag kunde inte längre hålla jämna steg med John. Oavsett om det var uppför, nedför eller på platten tappade jag konstant och han fick vänta in mig. Och då han strax innan fyren (4 km före varvningen i Mölle) bjussade på lakrits insåg jag att jag inte hade käkat något på över en timme. Undermedvetet hade jag redan gett upp. Jag siktade bara på att ta mig till varvningen och sen bryta.

I efterhand ångrar jag att jag bröt redan efter 100k (John bröt i samma veva eftersom han inte ville ge sig ut i mörkret på egen hand – annars hade han nog tagit sig i mål). Jag hade nog kunnat svurit mig igenom ett varv till och brutit vid 120k. Men att ta mig hela vägen in i mål var inte rimligt. Och det som gjorde att jag bestämde mig var det faktum att det inte gick att få transport tillbaka till varvningen – hade du väl inlett ett varv var du tvungen att ta dig tillbaka till varvningen för egen maskin.

Jag lämnade Kullamannen med fem blånaglar, ett tiotal blåsor och ett stukat självförtroende. Men med mig hem hade jag även en massa ny kunskap:

  • Utnyttja dina dropbags till fullo: Fyll dom med sånt du verkligen vill äta.
  • Prioritera riktig mat och inte bara sockriga gels/bar.
  • Preparera dina fötter ordentligt.
  • Överväg att kombinera löpningen med stavgång.
  • Skaffa en riktigt bra lampa – det är värt både kostnaden och de extra grammen.

Även fast det kan vara dumt att vara en naiv hybrismotionär, så underlättar det enormt ibland. Bara 48h efter den smärtsamma avslutningen på mitt lopp hade jag glömt bort allt det onda och jobbiga. Fylld av revanschlust anmälde jag mig till nästa års lopp. Och direkt då jag hade gjort det travade jag iväg till gymmet – med lite mer muskler, en ödmjukare inställning, lika bra sällskap och ett par fina stavar ska jag ge Kullamannen en bättre match nästa år.

Eftersom jag själv hade fullt upp med att undvika att snava över rötter glömde jag bort att ta bilder. Så dom här är ärligt snodda från David.

Inför starten: Jag var inte ensam om att ha hybris – merparten av dessa bröt också
Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.28

En neonklädd Håkan (th) ser ut att ha världens största händer och tiderna sämsta lampa:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.33.48

Så här inbjudande såg inte havsstenarna ut mitt i natten:Skärmavbild 2017-11-13 kl. 12.34.26

Fan – nu är det på riktigt

Ångesten som uppstod då måndagsjobbandet avbröts av mailet 120 timmar kvar till Kullamannen Ultra 100 Miles 2017. Jag har ju vetat om det här i ett par månader, men jag har inte riktigt velat låtsas om det. Och nu är det bara några dagar kvar.

Vad har jag gett mig in på? 160 kilometer bökig trail längs den skånska västkusten? En kall natt i totalt mörker? Skoskav, ömma muskler och tömda energidepåer?

Jaja. Överlever jag det här så klarar jag allt.

För att vara lite mer förberedd testade jag mörkertraillöpning för första gången igår. Och jag blev smärtsamt medveten om att det är viss skillnad på mörkertrail och mörkertrail. Att springa längs ett motionsspår, där lyset inte slagits på det är en sak. Att springa geggig småstig med pannlampa är en helt annan grej.

Men det var kul. Riktigt kul. Och vid nåt tillfälle var jag ner till knät i vatten. Men frågan är hur kul det känns att byta ut 10 km mörkertrail mot en hel natt över stock-å-sten. Å andra sidan: Det är bara 200 000 steg som ska avklaras. Det är 200 klart hanterbara intervaller. Och tempot kommer vara lågt. Tufft, men inte omöjligt.

Ett första möte med långsamlöpning

Planen för i år har varit: Full fart framåt tills maran ligger bakom mig. Och sen sakta jogg tills jag är stark nog för en ultramara.

I dag inledde jag Fas #2 av löpåret 2015, då jag körde mitt livs första långsampass. Eller – det är klart att jag har sprungit långsamt tidigare. Massvis med gånger. Med långsamheten har aldrig varit målet. Förrän i dag. Nu är tanken alltså att jag ska löpa så långsamt att jag pallar springa riktigt, riktigt länge. Distansen är ovidkommande. Det är mängden timmar och minuter som räknas. Och när kroppen klarar av att ta sig framåt utan större problem i sex-sju timmar är jag – förhoppningsvis – redo för att testa styrkan i Vasaloppspåret.

Hela mitt upplägg har jag byggt upp utifrån vad som spontant känns logiskt. Men i förra veckan hamnade jag på en föreläsning med en representant från Polar. Och han förklarade det här med att träna i olika pulszoner och varför det var bra.

Om jag har förstått det hela rätt: Ligger jag och nöter i 60-70% av min maxpuls så bygger jag kapillär. Det är tydligen bra. Dessutom lär jag mig att bränna fett i stället för kolhydrater. Det är ännu bättre, för fettet räcker längre som bränsle. Och ska jag springa Ultravasan på cirka 10 timmar kommer jag behöva kunna bränna fett.

Direkt efter föreläsningen rusade jag ner på Intersport och köpte en ny träningskompis – en Polar V800. Som tur var körde dom 20% på rubbet i butiken den kvällen.

I dag testade jag alltså att ligga under 70% av maxpuls medan jag sprang. Och det var fan svårare än vad en kan tro. Så fort det kom minsta lilla uppförsknix började det durra från min polare på handleden. Och farten ska vi inte en snacka om. Att beta av under 12 kilometer på 70 minuter är inget som skulle göra Mo Farah avundsjuk direkt.

Det kommer att bli en utmaning att lära mig långsamlöpa. Men efter den senaste månadens kamp mot klockan ska det bli väldigt skönt att få kämpa med att hålla nere farten. Juni kommer att gå i den meditativa eftertänksamhetens tecken.

Min nya durrande träningsvän:
IMG_3342

Målsättningar 2015

Jag har inte velat erkänna det fullt ut för mig själv. Men jag har ett startnummer till Ultravasan, så det är väl lika bra övertyga skallen om det som hjärtat och lungorna redan är inställda på: Fjolårets maratonsatsning har ersatts av en ultrasatsning 2015.

Det känns rätt osäkert huruvida jag kommer nå hela vägen och lyckas dubbla min längsta löptur ever. Å andra sidan stapplade jag mig ju i mål på Stockholms Stadion förra året. Och det var ju en dubbling jämfört med året innan. Så helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Målsättningar för 2015:
* Under 3:20 på 1 km.
* Under 19 minuter på 5 km
* Under 39,5 minuter på 10 km
* Under 1:29 på halvmara
* Under 3:30 på helmara
* Lära mig pistolsquats
* Genomföra Vildsvinet
* Genomföra Stockholm Maraton
* Genomföra ett ultralopp

Lyckas jag med det och fortfarande tycker det är roligt att springa framåt hösten ska jag med glädje börja titulera mig som löpare.

Morgonstund har tunga ben i mund

Löpningen ger. Och löpningen tar. I dag tog den lite väl mycket. För en gångs skull testade jag att springa innan jobbet. Planen var 3 x 2 min + 10 min tröskelträning på löpbandet. Den planen havererade rätt hårt.

Med gårdagens maxträning i benen – eller främst i rumpan, som kändes gjuten i betong då jag vaknade – var mitt lätta kenyanska löpklipp utbytt mot en överviktig asfaltläggares tunga lufs. Jag borde sett tecknen redan under uppvärmningen. Men det gjorde jag inte. I stället satsade jag på nytt rekord. Det höll i två 10-minutersintervaller. Sen tog allt så slut att jag valde att avsluta med tre minuter slölöpning.

Jaja. Det går inte att vinna allt och i dag förlorade jag hårt. Men det är kanske nyttigt. Så sent som i söndags fick jag hybris och började fundera på att bli ultralöpare. Kanske bättre att ta ett litet steg i taget och foka på att överleva ett maraton först.

Facit:
2 x 2 min + 10 min + 3 min = 6,29 km