Archive | augusti 2015

Tillbaka på stegen

Egentligen ville jag gå till gymmet. Men Jobb-Anna var klok och poängterade att om jag vill börja springa fort är det nog snarare intervaller som gäller. Och jag vill ju springa fort. Så det fick bli lite intervaller i går.

Jag har två intervallstegar och i går var det den korta – 1-2-3-4-3-2-1-minuter – som stod på agendan. Men då den första intervallen rimligtvis borde vara slut durrade klockan aldrig till. Och det var då jag insåg att jag hade kickat igång långstegen: 1-2-3-2-1-kilometer.

Det är så satans tråkigt, men så fort jag upplever ett litet mentalt gupp börjar hjärnan leta argument för att lägga av. Och så blev det givetvis även i går. Den första intervallen blev en utdragen debatt med mig själv. Som tur var blev hjärnan motbevisad på varenda enskild punkt. Och då jag satte iväg på den första tvåkilometersintervallen kändes benen lätta och bröstet liksom svävade uppåt, framåt.

Jag knäckte alla fem intervaller inom tidsmålet – under fyra minuter per kilometer. Den långa trekilometarn kändes väldigt fin och gick i stabilt 3:56-tempo.

Den här stegen blev både mycket bättre och mycket skönare än förväntat. Satsningen inför Stockholm Halvmara är igång på allvar.

Superskön comeback

Det var så länge sen jag fick använda mina superfina, älskade Saucony Kinvara att jag hade glömt bort hur glada dom är. Men i dag – efter månader av återhållsam långsamlufsande – var det äntligen dags att snöra på sig snabbdojorna igen.  

Alltså. Det känns rätt lamt och pajigt att åma sig kring ett par skor. Men jag älskar verkligen hur dom här skorna får mig att springa. Jag blir på bra humör omgående. Redan under de första stegen. 

I dag testade jag huruvida det finns någon fart i kroppen. Efter uppvärmning körde jag sex kilometer i en bit under 4:30-tempo, med en avslutning på 4:07. 

Visst. Det är en bra bit ner till målet på under 1:29 på Stockholm Halvmara. Men med mycket löparglädje, ett stärkt självförtroende och några bra intervallpass borde det inte vara helt omöjligt. 

Jag är ultra

Kortversionen av gårdagen: Först sprang jag dubbelt så långt som jag någonsin hade gjort tidigare. Sen sprang jag sex kilometer till. Och plötsligt var jag ute på upploppet i Mora.

Den klart längre versionen:
De senaste veckorna har jag vänt alla tankar och all energi inåt i förhoppning om att hitta någon slags dold superkraft. För hur skulle jag, som inte fått till tuffare långpass än 40k, annars överleva Ultravasan med hedern i behåll? Då jag strax innan 05:00 klev in i startfållan i Sälen hade jag fortfarande inte hittat den där superkraften. Jag var inte nervös. Jag var livrädd. Jag var så rädd att magen inte ville vara med under de första milen.

Vändningen kom strax innan Risberg. Då jag efter 30 kilometer kom på mig själv att tänka Shit vad härligt att få springa lite stig igen, då vi lämnade en grusväg för lättare traillöpning insåg jag att det faktiskt var doable. Att jag faktiskt kunde knäcka Vasaloppet. Det var där och då som min superkraft dök upp.

Det kanske låter konstigt, men Ultravasan var både enklare och svårare än vad jag trodde. Enklare på så vis att jag utan större problem kunde tänja på mina egna gränser och prestera avsevärt mer än vad jag någonsin varit i närheten av. Svårare på grund av känslan av maktlöshet då kroppen rätt snabbt plockade bort alla växlar, utom den absolut långsammaste. Det gick liksom inte att förmå benen att röra sig snabbare.

Efter magkaoset i början flöt allting på superfint fram till 70k. Då kom den enda egentliga dippen. Jag och tjejen som jag sprang med passerade person efter person som hade gett upp och börjat gå. Och vid en minimal backe gav även jag upp. Jag tackade mitt sällskap för hjälpen och önskade henne lycka till. Men då jag kom över krönet och såg att hon inte låg alltför långt framför insåg jag allvaret – om jag inte sprang ikapp henne och fick sällskap skulle jag inte få fart på benen igen. Och även om det gjorde ont att börja springa på nytt kändes det som ett klart bättre alternativ än en tvåmilapromenad. Att bryta efter 70k var aldrig aktuellt.

Den här tjejen sprang jag före, efter och bredvid i ungefär två mil mellan 60-80k. Hade det inte varit för henne hade jag säkerligen vikt ner mig. Och jag är sjukt tacksam över hennes smittsamma styrka. Jag hoppas verkligen att hon höll hela vägen och krossade målsättningen på elva timmar. Själv hittade jag oanade krafter på slutet. Med nio kilometer kvar fick jag hemlängtan och ökade takten. Att få springa om alla dom som gick gjorde mig bara starkare och starkare.

Den sista kilometern var en emotionell berg-å-dalbana. Nio månaders slit. Så många träningstimmar. Allt tvivel. Och plötsligt var målet inom räckhåll. Människorna som hejade. Tårarna som trängde fram. Och då jag på upploppet hörde någon ropa mitt namn och sträcka fram näven för en high five. Plötsligt dök en sista liten kraft upp. Jag lyckades räta på kroppen, höja huvudet och öka takten. Klart som fan att ett ultralopp förtjänar en ultraspurt.

Innan: Trött, sammanbiten och livrädd kille velar över klädvalet i Sälen.
IMG_3563

Efter: En sjukt nöjd snubbe som lovar sig själv att tänka två gånger innan nästa idiotutmaning.

IMG_3560

Back to panna-onsdag

I morse när jag hörde hur det regnade och bilarna körde genom pölar medan jag snoozade började undanflykterna dansa förbi under ögonlocken. Och vi snackar om vackra, inbjudande, trovärdiga undanflykter. Men någonstans mellan frukost och rensandet av gårdagens hallonskörd hittade jag motivationen. 

Tidigare har jag bara kört back to back-pass med en natts vila emellan. I dag var planen att köra hardcore – morgon- och kvällspass.

Jag inledde med 22 kilometer regnig asfaltlöpning med ett par sommarprat i lurarna. Även om jag var lite stel till en början blev det en riktigt härlig tur. 

Eftersom jag hade fått fajtats onödigt länge med snoozande och motivation blev det inte värst mycket vila innan Pass #2. Men sex timmar efter asfaltslöpningen var jag ute igen. 

Den här gången tänkte jag testköra Skogsmarathonspåret, som jag tidigare sprungit fel längs. 

Jag var ordentligt gubbstuttig då jag körde igång och det dröjde någon kvart innan jag närmade mig något som ens kan kallas ett löpsteg. Lite senare hände det igen. Efter sexkilometersmarkeringen sprang jag längs en osnitslad stig i cirka 500 meter. Och när jag kom ut på en bredare väg följde jag pilen. Kort därefter: 18 kilometer. 

WTF? Hur kan jag gång på gång springa så tokfel? Jaja. Jag hittade på en ny runda och lufsade på. Men vid 9 kilometer kom tankarna. Och med dom värken, ömheten, osäkerheten. Jag gjorde en deal med mig själv att köra till 12k innan jag vek ner mig. 

Jag är verkligen inte känd för att ha något vidare pannben. Men i dag dök det upp och slogs för sin sak. För varje (inbillad?) krämpa var pannbenet där och peppade. Och plötsligt insåg jag något rätt fantastiskt – jag var faktiskt inte trött. Uttråkad, öm och uppgiven kanske. Men inte en gnutta trött. Och med den insikten bar pannbenet mig hela vägen in i mål. 

Dagens pass blev 22 + 22 kilometer. Om det inte vore för att Ultravasan är kusligt nära nu skulle jag vara övernöjd med dagen insats. Nu ser jag den som en liten, men god, delseger för Team Durmer. 

Dagens hjälte – Mr Pannben:

  

En vecka senare

Då jag vaknade upp till ännu mer regn i morse kändes det smått absurt att det bara var en vecka sen jag åkte hem från värmen på Fuerteventura. Det känns snarare som att sommarens träningsläger på Playitas ligger en hel livstid bort. Tur då att jag kunnat leva den livstiden på boosten av en perfekt avslutningsdag.

Först stack jag och T, som jag träffade under Lighthouse Run, ut på morgonlöpning i bergen. Vi tog det lugnt och skönt och avverkade drygt 400 höjdmeter på knappt en mil i avslappnat tempo, där vi tillät oss att stanna upp och kolla på den grymma utsikten.

IMG_3482

IMG_3483Sen slappade jag järnet vid poolen och läste ut Bea Uusmas finfina Expeditionen: Min kärlekshistoria. När det blev för varmt för poolen och jag var för pigg för siesta testade jag fiskspa. Det var rätt märkligt. Och det gav kanske inte den effekten som jag hade toppats på. I ärlighetens namn fick jag lite dåligt samvete över att de stackars söta fiskarna skulle suga på mina skabbiga fötter.

IMG_3503

Men fiskar, berg och fina faktaböcker i all ära – dagens highlight var ändå Captain Crawls bravader.

Då jag kom till Playitas hade jag aldrig någonsin crawlat (visst – något armtag hade jag tagit utan att fatta vad jag försökte uppnå). Men två lektioner och några solopass senare hade jag fått till något som nästan skulle kunna uppfattas som crawl av en tillräckligt oobservant åskådare. Och strax innan hemfärd drämde jag till med nytt personligt rekord – 30 meter utan stopp. Håller jag den här utvecklingskurvan borde jag kunna knäcka Vansbrosimningen år 2136.

IMG_3501Trots att löpmängden blev lite mindre än väntat – det gick helt enkelt inte att motivera sig till långpass i värmen – blev träningslägret på Playitas helt perfekt:

  • 6 löppass
  • 5 simpass
  • 3 gympass
  • 2 lästa böcker
  • Sjuka mängder nyttigheter